myrealself

Skrev inte om dag 3 igår så tänkte att jag kunde köra på dag 3 och 4 idag. Dag 3 var kanske min värsta arbetsdag hittils. Jag var inte alls på topp för att prestera bra, jag var hungrig som fan och arbetsuppgifter jag hade blivit beordrad att göra blev inte alls bra gjorda. Till exempel när jag blev tillsagd att stänga av en kran eftersom det rann en massa vatten ur den och ner på golvet. Denna kran var så hård att jag knappt kunde vrida på den. Tillsut visade det sig att jag vred på kranen åt fel håll, så den hade varit igång under hela vår rast. Som tur var blev det inte en översvämningen på golvet men det blev mer än vanligt iaf. Sedan hade jag också svårt med knapparna, visste inte vilken knapp som hörde till vad. När jag gör sånna här saker som förstör för dem får det mig att tänka vad de verkligen tycker om mig. Ibland undrar jag om de verkligen behöver mig där? Det känns ibland som att de skulle kunna göra ett lika bra jobb utan mig..eller äsch jag vet inte. Men samtidigt hoppas jag de förstår att jag endast jobbat med det de gör i 4 dagar medans de är experter och har jobbat där i flera år. Put yourself in my position liksom. Men tänker man helhetsmässigt så tycker jag att jag har skött mig riktigt bra och jag tror att det finns få tjejer därute i min ålder som skulle kunna klara av det lika bra som jag.
Det var lite av Dag 3 iallafall. Och juste, jag skrev ju att jag skulle ta taxi till jobbet och det är precis vad jag gjorde. Det var så otroligt skönt!! Visst jag förlora en hundring men jag vill inte utsätta mig för det där igen.

Dag 4 då, idag alltså. Beställde en taxi idag med (and intend on doing that tomorrow as well), denna gång vart det dyrare, 20kr mer än igår men jag hade ingen annan choice än att bara betala. Denna arbetsdag måste nog ha varit den snabbaste hittils, tiden bara FLÖG iväg. När jag gick hem för dagen kändes det som att jag bara hade varit där i kanske 2-3 timmar, fastän det är 7 timmar som jag är där. Jag hoppas innerligt att min sista arbetsdag, alltså imorgon då, går lika fort. Jag kommer inte sakna det här jobbet någonstans. Det kommer däremot kännas konstigt att inte gå tillbaka, har ju byggt upp en rutin nu...men tro mig jag klagar INTE! Jag förstår inte hur man kan gilla att jobba där, det är SÅ tråkigt. Samtidigt är det väl bra att det finns människor som vill och kan jobba med det, för någon måste ju sköta det.
På rasten idag valde min mage att skämma ut mig riktigt rejält. Den krånglade och kurrade som fan! And it just wouldn't stop! Och vi vet ju alla att det inte går att dölja, låter det så låter det. Pinsamma tystnader är också något jag får uppleva varje dag på det här jobbet. Jag säger bara thank GOD att man inte måste jobba kvar i en månad.

Jag måste dock säga att jag är sjukt tacksam över den work-out och över den kropp som det här arbetet gett mig. Jag känner att jag har gått upp i vikt och samtidigt fått en fin kroppsform (fortfarande smal dock, men I'm working on it). Det märker jag främst när jag kollar på mina lår och min rumpa. Släng dig i väggen proteinpulvret som jag en gång prövade! Visst det hjälpte men det är egentligen bara slöseri med pengar. Tränar man och äter MYCKET (en massa kolhydrater och protein) samtidigt, går man upp i vikt. Jag känner att min kropp är hälsosam och jag mår mycket bättre. I början hade jag ju en massa ont i kroppen men det var bara träningsvärk som bådade gott. Jag känner att jag numera har en större matlust, är hungrig lite mer än vanligt och det är väl helt enkelt för att min kropp kräver energi efter all den energi jag gett mig av med under den tiden jag tränar (jobbar). Jag mår också väldigt bra mentally. Det här arbetet har också fått mig att inse att jag ska sluta upp med att skippa frukosten. Frukost har varit så underskattat av mig och jag har alltid trott att jag kan klara mig utan den. Ibland vill jag iofs äta frukost men då finns det inget hemma. Från och med nu ska jag försöka mitt allra bästa att inte skippa frukosten. Denna paragraf var den viktigaste utav alla paragrafer i detta inlägg, vill bara uppmärksamma om det!

Jag har märkt att jag verkligen har uteslutit allt i mitt sociala liv känns det som. Allt jag tänker på är mitt arbete. Men snart är det helg och då ska jag bannemig passa på att träffa lite vänner.

Dag 2 av jobbet gick förvånansvärt fort! Fortare än igår, trots att det var mycket tråkigare idag. Mycket mera tunga lyft :(. Jag tycker så synd om min body, från att inte workout alls till att helt plötsligt promenera en lång sträcka varje morgon och bära tunga grejjer i 6 timmar. Jag har ont i hela kroppen, mest har jag ont i armarna och ryggen. Jag kom sent till jobbet idag med, jag skäms så mycket!! Men denna gång var det endast 5 minuter. Alltså det är så JOBBIGT att ta sig dit när det inte finns någon kommunaltrafik. Det är en lång sträcka kan jag lova, tar ungefär 25-30 minuter att gå beroende på hur snabb man är. Jag har funderat på en grej. Många må tycka att detta är onödigt som fan och det håller jag med om men jag har inget val längre känner jag. Idag när jag gick till jobbet var det sista droppen. Imorgon tänker jag ringa en taxi som får köra mig till jobbet. Jag tror inte att det blir så jättedyrt med tanke på att det endå är rätt så nära med bil. Hade jag haft en cykel hade jag lungt tagit den istället. Men jag kan bara inte gå, det tär på mig för mycket. Plus att det är läskigt som fan att gå så när ingen människa är ute. Jag hoppas att det inte blir dyrt.

Imorgon är det upp och hoppa igen och samma gamla visa. Jag får ångest bara jag tänker på jobbet. En del arbetsuppgifter är helt okej, det är bara alla tunga lyft som jag hatar. Så smal och klen som jag är klarar jag inte av det. Tycker att de borde ha lite överseende med det, starka som de är.

Och en till grej, min mobil har ju pajat totalt och det ser ut som att jag måste gå och köpa en mobil. Detta är dock inte det största problemet. Det största problemet är att jag kommer förlora alla mina telefonkontakter då jag inte har de sparade på mitt sim-kort utan endast på själva telefonen.

:'(

Det som inte fick hända, hände. Jag var försenad på min första arbetsdag. Åh, vilken ångest jag hade, visste inte vad jag skulle göra, fick panik. Försökte ringa jourtelefonen men där var det ingen som svara. Försökte också ringa min personalansvarig men hon svarade inte heller. Försökte också ringa till själva jobbet men där var det ingen som svara heller. Så jag bestämde mig helt enkelt för att gå dit, försenad :(. Det var inte mitt fel heller, min mobil vägrade väcka mig. Det är något fel med den :(. Skärmen är helt becksvart, jag ser inte vem som ringer mig och jag kan inte heller skicka iväg ett sms. Funderar därför på att köpa en ny mobil, för det här funkar bara inte.

Hursomhelst, själva arbetet var hur tråkigt som helst. Vill inte exakt gå in på detalj om vad jag gör men kan ju avslöja att det är mycket sortering och lyft som gäller, gå ner på knä och städa kan också förekomma. Redan nu har jag ont i fötterna och jätteont i mina armar. Jag kan inte sträcka på min arm helt. Gör jag samma rörelser som jag gjorde på jobbet med armarna gör det jätteont :(. Jag kräver skadestånd! Nej men skämt åsido. Det komiska var att det bara var män där, inte en enda kvinna. Alla var dessutom fullvuxna män, så ni kan ju tänka er hur uncomfortable jag kände mig. Trots att alla dem var hur snälla som helst var jag inte alls social, det gick liksom inte. Jag frågade bara frågor om vad jag skulle göra, om själva arbetet, men på rasterna var det mestadels helt tyst, on my part. Pinsamt I know, men jag har ju det där problemet som stoppar mig. Jag försökte iaf trots detta göra mitt allra bästa. I och med att jag kom sent så förstod jag att det inte fanns tid for some slacking around. Jag skulle bevisa att jag inte var en slacker. Och jag hoppas att det framgicks att jag ville jobba hårt.

Trots att det var hur tråkigt som helst så gick tiden ändå rätt fort. Visserligen hade jag flera sånadär moments där jag gång på gång kollade klockan, men tiden gick ändå fort. Jag hoppas att de här fyra dagarna som jag har kvar nu går fort som attan. Jag tyckte inte alls om det här jobbet. Kanske hade jag tyckt om det lite mer om det fanns fler arbetskamrater, fler tjejer och fler i min ålder. Sånt är jätteviktgt för mig. Här var vi bara 4 om man räknar med mig. Jag tror att chefen måste ha varit lite chockad när det kom in en liten tjej på 18 år liksom, inte alls vad han tänkte sig.

Jag fick ju gå hela den där långa sträckan till min arbetsplats, eftersom det inte gick några bussar. Detta var mycket längre och jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. Läskigare också, att gå sådär mitt på natten när inte en endaste människa syntes till. Därför planerar jag på att ta nattbussen imorgon, då kommer jag visserligen vara supertidig, men hellre det, för jag vägrar att gå.
Hoppas det går bättre imorn :(

Som jag skrev i det förra inlägget blev det ett hysteri kring kryssningen. L gav tillslut upp och vi andra åkte på kryssningen. Ska jag vara helt ärlig så var denna kryssning inte lika kul. Bara en massa vuxna män och barnfamiljer. Vi som hade hoppats på en massa roliga människor och snygga killar förstås. Inte den bästa kryssningen men vi hade kul ändå. Tror inte jag åker på kryssning på ett tag iallafall, om jag åker så måste det verkligen vara något bra. Detta var ju inte ens värt 200kr. Men antar att felet log i att vi åkte på en veckodag, vem fan festar då liksom.

Måste berätta en skitirriterande grej som hände iförrigår. Jag vet inte om jag berättat det här förut men lillesyrrans matvanor är bland de sämsta. Faktum att hon har föräldrar som tycker det är bättre att köpa en sprillans ny platt-tv istället för mat gör mig arg. Iförrigår när jag satt i mitt rum hörde jag att lillesyrran grät och skrek något otroligt. Jag gick ut från mitt rum för att se vad som pågick. Jag frågade farsan vad som hade hänt och han svarade att hon var hungrig. "Men ge henne mat då!" svarade jag irriterat. Då öppnar han kylskåpet, och jag kan inte tro mina ögon, när han ge henne en OST SKIVA som dessutom var möglig och hade gått ut! "Varför ger du henne det där?!!" säger jag. Han svarar "Men ost är bra för kroppen".
Hur kan man vara SÅ DUM?!??!!! Jag fick ärligt talat damp när farsan sa så och kunde inte tro det.
På köksbordet fanns det en box med mat som farsan hade köpt ute och tagit med sig. Jag tog maten, la in den i mikron för att värma lite, och sedan gav jag maten till lillesyrran. Hon åt som att hon aldrig hade ätit förut. Det var nog det hemskaste. Tycker så synd om henne. Hon är smal som en pinne och bebisar ska ju vara tjocka och mulliga. Åh blir så frustrerad. Och maten som Ursula ger henne är bland det vidrigaste och inte alls en nyttig kost. Ibland ger hon henne inte mat alls och tycker det är viktigare att hon dricker. Hon ger henne också glass, chocklad, godisklubbor vädligt ofta. Hon klagar på att lillesyrran vägrar äta, men det är klart hon inte vill äta hennes mat! Lillesyrran äter alltid när vi ger henne mat. 
Allt det här gör mig bara så jävla ledsen, vet inte vad jag ska göra. Det jag och storesyrran iallafall försöker göra är att laga mat åt henne när vi kan. När vi själva ska äta delar vi också med oss till henne.
En annan grej som också är väldigt synd är att lillesyrran aldrig får vara ute. Man brukar ju ta de till parker som de får springa runt och leka lite, klättra i klätterställningar eller kanske gunga. Bortsett från att hon gör det på dagis så är hon aldrig ute, bara instängd i lägenheten. Det är verkligen något de borde göra nu när det är så fint väder ute.
Men men, jag pallar inte skriva mer om det här nu för det gör mig bara arg.

Om det är någonting jag verkligen hatar så är det när en vänner eller flera vänner helt plötsligt bangar eller drar sig ut något som man planerat att göra tillsammans. Självklart förstår jag om personen i fråga är sjuk eller har fått något allvarligt förhinder, men när personen väljer att göra något annat d.v.s prioriterar en annan aktivitet efter att vi redan spikat att göra något, blir jag förbannad.

I veckan planerade jag och några vänner att gå ut imorn (idag fredag) för att festa. En vän till mig meddelar mig idag att hon inte kan komma imorn, för att hon ska på något annat. Varför sa du att du kunde in the first place? Som jag sa innan så vet jag inte om jag kan kalla alla mina vänner för riktiga vänner. Dock har jag 3 som jag litar på, som är riktiga vänner, som ställer upp för mig, som är mogna, och som jag vill känna hela livet ut, dem bästa<3.

Men men, nog om vänner! Idag har jag bara varit hemma som vanligt. Imorn vill jag gå ut, jag står inte ut att sitta hemma framför datorn nå mer. Imorn SKA jag gå ut, och jag ska messa varenda kotte jag känner tills jag hittar någon som kan och vill! Ursäkta om det där lät en aning desperat.

Juste! Idag fick jag ett mail från den arbetsansvarige på Röda Korset, och hon sa att hon absolut kunde skicka ett intyg på att jag volontärat på verksamheten. Blev så himla lycklig, det var verkligen dagens höjdpunkt!! Nu känns det som att det här med jobb inte alls är lika jobbigt som jag först kände där ett tag.
Nu återstår bara ett intyg från det andra jobbet jag jobbat på. Jag funderar på att söka jobb på Mc Donalds, jag tror nog att jag skulle klara av det och det skulle ge mig en riktigt bra grund att börja på (stresstålighet, kassaerfarenhet, ge service, jobba i team etc). Men om jag gör det, så får det helst bli på ett donken där det inte är för mycket folk, alltså inte inne i stan, utan någonstans ute i förorterna.

Deppigt inlägg det blev igår. Det måste nog ha varit en av mina deppigaste inlägg. Men det är så jag känner, kanske inte hela tiden, men oftast. Jag var tvungen att få ut det här på bloggen, vara sann mot mig själv, för det är ju trotsallt det denna blogg handlar om, att vara mitt sanna jag, my real self , och bara skriva ner det. En dag kanske jag kan kolla tillbaka på det, se hur långt jag har kommit och hur mycket säkrare jag är på mig själv.

De senaste dagarna (igår och idag) har jag bara varit hemma. Känner mig så lat! De flesta av mina vänner jobbar och snart ska många åka utomlands. Storesyrran jobbar ju också varje dag så det är oerhört svårt att hitta på saker med henne. På tal om syrran, jag tror eller anar att hon börjar förstå att hennes tjej inte är något för henne. Storesyrran hade glömt logga ut från hennes hotmail (IGEN!! Börjar nästan tro att hon gör det med flit för att jag ska kunna se det) så självklart tog jag tillfälle i akt och kollade in hennes mail. Mappen my love var RADERAD! Faktum att hon raderat mappen, alltså precis alla mail från hennes "älskare" måste väl ändå tyda på något? This is seriously getting my hopes up! :)

Måste berätta att jag för tillfället befinner mig i ett vänskaps-dilemma. Okej, jag ska försöka förklara detta så noga som det går. Det kan bli svårt när jag inte använder mig utav riktiga namn.  

Det är så att jag och två barndomskompisar ska åka på kryssning väldigt snart. Eftersom vi måste vara 4 i en hytt (blir billigare då) bestämde vi oss för att bjuda med en annan kompis till mig (som inte känner mina barndomskompisar sådär jätteväl, men har träffat dem ett antal gånger). Vi kan kalla den här kompisen för S. Nu är det så att hennes kompis (min kompis också för den delen), vi kan kalla henne L också vill hänka på. Jag har naturligtvis inga problem med detta och skulle jättegärna velat att hon hängde med, MEN man får bara vara högst 4 i en hytt och det är vi redan, så antingen kan hon inte hänga med, eller så måste hon få ihop 3 till kompisar som hon kan dela en hytt med.

L kanske tycker det var fult av mig att bjuda S och inte henne. Men grejjen är den att S var i början mer taggad på att hänga med oss på kryssning, och därför kände jag att S förtjänade att bli förfrågad först. När vi hade pratat om att åka på kryssning tidigare (två månader sedan), när både L och S var med, hade L en negativ inställning till att åka och sa att hon hellre skulle velat göra något annat.

Nu, två månader senare, när vi helt plötsligt har spikat att vi ska åka på kryssning, säger L att hon vill hänga med.
Eller sanningen är att jag, efter att vi spikat att åka på kryssning, blev tvungen att fråga L om hon ville hänga med på kryssningen eftersom att en kompis till oss, vi kan kalla henne Y sa, när jag, L och Y satt tillsammans:  juste men ni ska ju på kryssning! ska inte du hänga med L? Och då vart jag tvungen att säga ungefär: ja, vill du hänga med? Skitdålig stil av Y att bjuda in L sådär utan att hon själv ska vara med på kryssningen. Något som jag aldrig skulle gjort, bara bjuda in folk sådär, skulle bara kept my mouth shut. Fast L hade nog ändå sagt något i stilen med: åh jag vill också hänga med, även om Y inte hade bjudit in henne.

Är det fult att säga att L inte kan hänga med pga att hon tidigare sa att hon inte ville? Jag har försökt vara snäll och hjälpt L komma på fler vänner som hon kan fråga om dem vill hänga med och dela hytt med henne. Alla verkar dock jobba eller vara utomlands. Jag vet inte vad mer jag kan göra?
Visst kan man ändra sin inställning till att åka på kryssning efter två månader, men jag vet inte, känns bara som att S förtjänar det mer eftersom hon, från day one, har varit taggad till tusen för att åka med oss.

Hade jag varit i L's sits så hade jag bara accepterat att jag inte kan åka med, och sagt att det är lungt, vi kan åka på kryssning någon annan gång, det finns många fler tillfällen, men hon krigar verkligen och säger saker som: men hur ska vi göra? ska jag betala för en hel hytt själv? Det känns som att det just för att S är med som L ser det som en självklarhet att hon också ska med. För hade det bara varit jag och mina barndomskompisar hade hon inte frågat om hon får hänka på.

Är det taskigt att åka på kryssning utan L? Jag tänker inte banga på denna kryssning bara för att hon inte kan åka med.  Jag tänker åka på kryssning vare sig hon är med eller inte, vill hon verkligen åka så får hon faktiskt dra sitt strå till stacken och bjuda några vänner. Om ingen kan så kan inte jag göra mycket åt saken.


Det var mitt lilla vänskaps-dilemma. På tal om vänner så har jag nu faktiskt insett att jag har en del falska vänner. Eller kanske inte falska, men jobbiga. Jag vet att man inte alltid kan komma överens med sina vänner, men ibland blir det bara för mycket.

Aja, nu ska jag försöka sova. Hade så svårt för det igår, har inte haft så svårt att sova på väldigt länge :/. Aja, Godnatt bloggen!

Några dar sen jag skrev här. Har haft tid men inte ork. De senaste dagarna har jag antingen bara varit hemma eller spenderat tid med vännerna. Det är fruktansvärt varmt nu. Känns ju nästan onödigt att duscha för att så fort man går ut blir man sig svettig och ofräsch igen. Gillar nog mer sommarkvällarna. Då blir det perfekt varmt och inte sådär varmt så att man dör.

De senaste dagarna har jag bara mått skit. Vet inte varför, finns egentligen inte något sådär konkret fog för det. Detta kommer säkerligen låta jättetöntigt, men jag känner att mitt självförtroende och min självkänsla bara dalat ner på sistonde. Jag kommer ihåg i grundskolan och högstadiet, hur jag var så öppen och hade det bästa självförtroendet ever och brydde mig inte alls om vad andra tyckte utan jag körde mitt egna race. Känner inte att det är så nu. Nu tänker jag oftast på vad folk har och tycka om mig, och jag vill konstant få folk att gilla mig. Jag vill bli "gillad" av alla. Självklart vet jag ju att detta är impossible, jag menar man klickar inte med alla. Men så tänker jag inte när jag väl träffar en person, då är mitt mål att personen ska gilla mig. Oftast när jag träffar en ny person låter jag bli att visa för mycket av mig själv, speciellt om denna person har ett starkt självförtroende. Ibland kan det t.o.m gå så långt att jag gör det/säger det (jag tror) den andra personen gillar bara för att den personen gillar det. Alltså utgår jag inte från mig själv utan utifrån den andra personen i fråga.

Det är inte bara detta som jag märkt hos mig. En annan grej som jag märkt är att jag har ändrat synsättet på huruvida jag ser på mig själv. Tycker inte längre att jag är fin eller snygg. Kan väl tycka det nån enstaka gång, men nuförtiden är det väldigt sällan. Det spelar ingen roll hur mycket snygga kläder jag köper eller hur mycket smink jag har, jag ser ändå ful ut. Jag är inte lika snygg som jag var förr. Förr hade jag en mycket snyggare kropp (var fylligare och hade mer kött på benen), mycket finare hy, lyster, och såg bara allmänt snyggare ut. Nu ser jag bokstavligt talat grå, smal och tråkig ut. Förstår inte vad det kan va. Min teori är helt enkelt att mitt självförtroende dalat speciellt under gymnasierperioden, men också tror jag att det kan bero på mitt hår. Skrev ju i början när jag startade denna blogg att mitt hår var hemskt, men hade hunnit växa och bli friskt. Nu är det tillbaks på ruta ett för att jag permanentade det när det var väldigt skört (så dumt av mig, jag vet). Så man e typ flintskallig nu, as nice. Så nu kommer lite av den depressionen tillbaka. En annan teori är min hemsituation, farsan och Ursula som kan ha påverkat min självkänsla, dessutom mitt förflutna med mammas död..

Jag vet inte vad jag ska göra för att bygga upp denna självkänsla igen. Ibland försöker jag eller rättare sagt låtsas jag att jag har värsta självförtroende inför nytt folk, men det är bara fake. När de verkligen lär känna mig ser dom igenom denna fasad.
Har kollat in lite "såhär bygger man upp sitt självförtroende"-klipp på YouTube och de har väl hjälpt sisådär, men fortfarande känner jag mig helt usel, både på utsidan och insidan. Idag på stan kunde jag inte hjälpa att jämföra mig med andra tjejer, det är sjukt hur vackra alla är :(. Och killar ska vi inte ens snacka om, de vågar jag inte ens tala med längre (om det är snygga killar förstås, eller till och med killar som är okej:iga). Det får mig att fråga mig själv om jag någonsin kommer att träffa någon? Med den självkänslan som jag just nu bär på? Med den synen om att jag inte kan vara mig själv och visa mitt riktiga jag? Med den synen att jag tycker jag ser hemsk ut? Hur ska en kille kunna älska mig om jag inte älskar mig? För man måste ju älska sig själv innan man genuint kan bli älskad av andra?

Jag har många gånger fått höra att killar söker tjejer som är väldigt utåtriktade och har självförtroende, och just därför ser det bara mörkt ut för mig på den fronten. Så det är också en annan depression som jag bär på.

Häromdagen så var jag på ett utomhusbad med ett par kompisar. Trots att det var KOKHETT ute kände jag mig inte alls pepp på att bada, alltså, ta av mig kläderna och blotta min kropp inför en hel rad med människor. Förr hade jag inget problem med detta.

Jag vill få tillbaka den självkänslan jag en gång hade, och jag tänker försöka jobba på den nu i sommar. Jag måste lära mig att ta mig loss ur denna barriär och bara face my fears. Jag tänker börja med att vara mig själv, eftersom det känns enklast. Som person är jag faktiskt väldigt öppen och social, MEN känner jag att en person kan "döma" mig för den jag är, eller känner jag mig "hotad" eller rädd pga den andres starka självförtroende så blir jag blyg DIREKT. Nu ska jag sluta upp med det. Det svåra i det hela är dock att försöka göra detta utan att det blir fake, dvs inte jag, utan påklistrat. Men nej, nu ska jag vara jag och gillar man inte mig för mig, så behöver man inte det, det är okej att inte gilla någon/klicka med någon. Det andra jag hade tänkt göra är att försöka gå i lite mer lättklädda kläder, det känns absolut svårast. Men jag börjar sakta men säkert, kanske med en kjol som går till knäna. Eller jeans och ett linne.

När jag läser igenom detta blir jag lite rädd faktiskt. Det känns som att jag tappat mig själv lite. Jag vet inte vem jag är längre. Många saker under gymnasieåren fuckade min syn på mig själv. Och nu måste jag hitta tillbaks till mig själv igen. Jag måste klara av det. Jag ska face my fears and obstacles.