myrealself

Jag märker att det blir mer och mer glest med inlägg på denna blogg. Har mått väldigt dåligt och inte haft lika mycket tid som förut. 

 

Men sist skrev jag ju att jag skulle ta tag i min hälsa på riktigt. And I was not kidding. Jag kontaktade vården och fick sedan regelbundet gå hos en jättebra KBT-terapeut. 

Jag tror att 2017 är ett av mina värsta år hittils även om det skett bra och roliga saker mot slutet av året,  

 

Min psykiska hälsa var så allvarlig att jag nästan tappade hoppet. Under en period ville jag skita i allt och hade ingen livslust, och så dåligt har jag aldrig mått. Jag sket i att ta hand om mig själv, jag orkade inte äta och laga mat. Jag ville helst inte träffa vänner och isolerade mig själv. Det var så hemskt att det dessutom uttryckte sig fysiskt. Fick enorma problem med min mage, tappade extremt mycket hår (allt det som jag lyckades spara ut, nu växer det dock sakta men säkert tillbaka) och min hy ska vi inte ens tala om. Jag kom hem en dag från jobbet och fick plötsliga nässelutsag som spred sig över hela kroppen och kliade som fan. Läkaren sa att det berodde på något jag ätit, men jag var bombsäker på att jag inte hade ätit eller kommit i kontakt med något jag är allergisk mot. Alltså det var så läskigt! Har aldrig tidigare varit med om något liknande. Har ju fått eksem, men detta var nässelutslag, dvs stora bölder typ över hela kroppen som bara spred sig och kliade som fan. Syrran ringde sjukvårdsupplysningen som sa att vi omedelbart skulle ringa ambulans. Då blev vi båda väldigt skraja då vi inte trodde det skulle vara så farligt. Hursomhelst åkte jag ambulans in till ett sjukhuset och fick mediciner. Efter ett par timmar försvann nässelutslagen. Det sjuka är att jag ibland kan få tillbaka dessa nässelutslag, kanske inte lika mycket som den specifika gången, men när jag mår dåligt och känner mig stressad, kan enstaka bölder blossa upp. Så jag vet att det är kopplat till stress. Det är ett sätt för min kropp att säga ifrån, att nu måste du ta det lugnt. 

 

Hursomhelst tycker jag mig känna att terapin har hjälpt mig. Jag vet inte om det är placebo eller inte, men jag kan ändå idag känna att jag mår bättre nu än vad jag gjorde under våren och i somras. Att bara få kunna prata ut med någon som inte känner mig personligen är väldigt skönt. Det kändes enklare att berätta allt som man varit med om. Jag har lärt mig mycket och reflekterat över saker jag inte tänkt på tidigare om mig själv. Jag har större förståelse för mitt beteende och jag har lärt mig olika tekniker för hur jag ska kunna bemöta min ständiga oro och min ångest. 

 

Min ekonomiska situation har ju heller inte varit det bästa. Har flera gånger tagit lån för att kunna klara mig, men självklart alltid betalat tillbaka. Det var dock en period där mina räkningar hade hamnat på inkasso. Det är inte alls likt mig, så ni kan ju fatta hur dåligt jag mådde. Men jag tog till slut tag i allt, försökte kontakta företagen för att se om det eventuellt gick att pausa mina avbetalningar och andra räkningar och det gick det! Det räddade mig väldigt mycket. 

 

Min boendesituation har varit rent ut sagt ett helvete. Syrran bestämde sig helt plötsligt att hennes tjej inte skulle behöva hjälpa till alls med hushållsarbetet här hemma, vilket bidrog till att jag kände mig typ som en betjänt eller något. Jag diskade hennes disk. Och det som irriterar mig mest är att hon godtog den regeln och att hon aldrig ens en enda gång erbjöd sig att diska eller hjälpa till?
Hon var hemma hela dagen, medan jag och syrran jobbade, ändå kunde hon inte hjälpa till med disken. Det ledde till att jag inte orkade göra annat, som att dammsuga, vårtorka osv. Jag släppte det helt, hade ingen ork. Har blivit lite äcklad av tanken att jag bott i lite av en svinstia. Men men, there is som good news! Syrran och hennes tjej flyttade officiellt idag! Så nu har jag äntligen lägenheten för mig själv! Det kommer säkert stundtals kännas ensamt och det kommer bli dyrt att stå för hela hyran, men i slutändan känner jag att det ändå är värt det ändå. 

 

Något roligt som jag också måste berätta är att jag ÄNTLIGEN fått ett kvalificerat jobb! Dessvärre är det bara ett vikariat men jag är så nöjd och glad ändå. Inte bara över jobbet, men det känns som en bra arbetplats, arbetskollegor med olika bakgrunder, jag är nöjd över lönen och förmånerna. Sånt tror jag gör väldigt mycket. 

Jag kan än idag inte fatta att jag fått jobbet. Jag bad verkligen till ALLA gudar att jag skulle få jobbet. Jag bad till och med till mamma. Jag kunde inte fatta vad jag hörde när chefen ringde och meddelade att han fått ett gott intryck av mig och att min referensperson talade gott om mig och att han gärna vill erbjuda mig tjänsten om jag fortfarande var intresserad. Jag kunde inte tro mina öron! Det jag kämpat för i ett och ett halvt år nu, det har helt plötsligt blivit verklighet! Det är verkligen helt otroligt och jag har haft sån tur. Jobbet jag hade innan var ingen höjdare, inte alls min grej och det var via ett bemanningsföretag och vi vet ju alla hur det är med det.

 

Jag var också jätteorolig över hur jag skulle ha råd med att bo kvar när syrran och hennes tjej flyttar ut. Jag efterlyste till och med roomies på insta och facebook och hade en massa tankar kring att möblera om så att det skulle få plats med två personer här. Men det behövs ju inte nu! Är så glad och förväntansfull men också extremt nervös. Ibland får jag sånna negativa tankar som tar över, som säger att jag ej kommer att klara det, att jag är dålig. Då tar jag till teknikerna som terapeuten lärt mig.

 

Jag vet att det kommer att bli tufft, det är jag beredd på, men så länge trivs och tycker att det är roligt och intressant så spelar det ingen roll. Håll tummarna för mig nu, jag hoppas verkligen att detta blir bra! 

 

Måste också berätta lite om hur det går på kärleksfronten. Jag kan ju säga att jag det här året inte alls var sugen på att dejta eller träffa killar. Men tror ni inte då att det dyker upp en kille som visar intresse för mig?

Det är nämligen så att jag har dejtat/träffat en kille i ca 6-7 månader nu och det låter långt men det är egentligen inte det då vi inte hinner ses så ofta. Våra scheman går inte riktigt ihop. Han jobbar kvällar och helger och jag jobbar kontorstider. Dessutom går han på en sport (som han är väldigt bra på) och har träningsmatcher. Så vi ses kanske en gång i veckan, ibland mer ibland mycket mindre än så. 

 

Vi träffades allra första gången på en fest hos en gemensam kompis till oss. På den här festen pratade vi, men det var inget flirtande (kände jag iaf, vet dock inte hur han kände). Efter det sågs vi igen på en nyårsfest som han och hans kompis hade. Då fick jag även träffa hans dåvarande flickvän, (så en tanke på att han skulle varit intresserad fanns inte alls). Helt plötsligt när jag kommer tillbaka från en fantastisk resa (ett av de bästa resmålen jag gjort, finns mycket jag skulle kunna säga där också, men jag låter det vara för denna gången) så säger den gemensamma kompisen (vi kan kalla henne Lisa) till mig att killen jag nu dejtar (vi kan kalla honom Kristian) frågat efter mig under tiden jag varit bortrest och att han verkar intresserad. Min första reaktion var att nej, absolut nej, han är långtifrån min typ. Min andra reaktion var: chock, eftersom jag tyckte det kom lite out of the blue. Min tredje reaktion var, men han har väl flickvän? Men Lisa övertalade mig att ge honom en chans och berätta för mig att han är en bra kille. Så jag valde att give it a go. Vi började hänga hos honom, tog en fika efter jobbet, åt middagar ihop, kollade serier och filmer and had sex (yes I said it, lol). 

Nu har jag lärt känna honom och kan helt klart säga att han är en genuint fin och snäll kille. Han är ödmjuk, är självsäker och trygg i sig själv men inte på ett kaxigt sätt. Han är förstående också. Han har sagt till mig att han är en förhållandekille och att han aldrig använt sig av dejtingappar och jag tror honom faktiskt, man ser att han inte är en sån kille. Han är väldigt respectful också och gullig med barn. 

Men jag är fortfarande lite osäker på honom. Dels känns det som att vi är väldigt olika som personer, tycker om olika saker och vill olika saker i livet. Men också så är det svårt det här med att ses. 

Så jag vet inte riktigt hur det här kommer sluta. Jag har dagdrömt om oss som par, oss som gifta och föräldrar till och med (helt sjukt haha, men det blir ju så när man träffar en fin person) samtidigt som jag haft tankar på att avsluta allting. Vi får se, I'll keep u updated. 

 

 

Så tänkte avsluta inlägget med en liten årsresumé

 

* Jag fick ett jobb i februari via ett bemanningsföretag 

* Jag firade min 25-årsdag utomlands med några väninnor. Den resan var oförglömlig!

* Jag mådde extremt, extremt dåligt och valde tillslut att söka hjälp och fick gå i KBT-terapi

* Jag befann mig i min värsta ekonomiska situation ever 

* Jag fick allvarliga nässelutslag och åkte in till sjukhuset via ambulans

* Jag började dejta en kille 

* Jag började för första gången, som 25-åring med p-piller (var extremt rädd för biverkningar men det har bara visat sig positivt för mig)

* Jag gick på intervju för mitt första kvalificerade jobb som ligger inom mitt studieområde och fick jobbet!

* Syrran och hennes tjej flyttade ut

* Jag lärde mig mycket om mig själv 

* Jag lärde mig hur jag på olika sätt kan hantera min ångest och oro

* Jag blev mer independent

* Min kusin som bott flera år i USA flyttade tillbaka till Sverige

 

 

Så detta var min bok till livsupdate! Ska försöka mitt allra bästa att uppdatera mer. Jag märker att jag mår bra av det också. Avkopplande och roligt.

 

Natti natti bloggen <3