Fan!
Jag hade skrivit ett skitbra långt inlägg and guess what? Allt gick bort! IRRITERANDE! Skriver imorn istället.
Välkommen till Sverige kusinen min!
Satan vad det kallt det är i Stockholm nu. Man vill ju knappt vara ute! Eksemen blir inte bättre och jag blir tokig. Kan inte gå eller röra mig ordentligt, får jätteont i huden och den liksom stramar. Jag fattar inte vad det är som kan ha orsakat detta, det känns som att det är nånting som made this happen. Visst min eksem brukar förvärras vissa perioder, men not to this extent! Never in a million years. Det är så himla severe och jag kan inte minnas när min hud var såhär severely irriterad senast. Blir det inte bättre så tänker jag nog prata med sjuksköterskan på skolan - 1. För att det är gratis (unlike vårdcentralen). 2. Jag slipper bli tillskriven en massa salvor och läkemedel som inte hjälper och som jag måste slösa en massa pengar på. Jag vill prova något nytt. För jag vet att det finns andra behandlingar än just salvor som kan lindra eksem. Jag tänker inte längre slösa på en dyr tillskriven kräm när jag kan köpa en lika bra mjukgörande kräm på apoteket för ett billigare pris.
För att tala om något helt annat. Idag fick vi resultatet från tentan and guess what? I PASSED! Verkligen tummen upp för det. Jag kände i och försig på mig att jag skulle klara det, men trodde dock inte att jag skulle få så låga poäng, hade räknat med lite mer faktiskt. Men jag klarade det iallafall, so I'm happy.
Nu är det stress över nästa tenta (om ca 3 veckor) som kommer vara MYCKET svårare än den vi först hade. Pray for me! På tal om plugg och sånt, jag diggar verkligen min högskola. Den är så perfekt som den kan bli. Den är hård men ändå inte alls lika ångestframkallande som min gymnasieskola. Och alla är så trevliga och vill hjälpa en. De man lär känna är riktigt smarta och schyssta personer. Det finns fina killar (lol!). Det är bra med matutbud. Allting är fräsch och nytt. Det finns gott om plats att plugga på, det finns gott om datorer. Det finns gott om aktivititer och intressanta föreläsningar. Biblioteket är superb. Whats there not to like liksom?
Någonting jätteroligt som hänt idag (rättare sagt igår då) var att min kusin från hemlandet (rättare sagt mina föräldras land) kom till Sverige. Han fick uppehållstillstånd ganska fort och nu är han redan här. Det känns jätteoverkligt att se honom här i Sverige, vi som är vana att se honom i en helt annan miljö. Det var så kul när han berätta om saker han upplevde märkliga här i Sverige, som för oss var så uppenbara och självklara, eller som vi inte ens tänker på. Han tyckte självklart det var kallt som attan men han förvånandes också över hur fina och stora våra motorvägar är. Han berättade också om sin flygresa, mycket underhållande må jag lova.
Det ska bli så intressant att se hur han kommer ha det härborta, hur fort han kommer anpassa sig, vad för slags vänner han kommer få, jobb, utbildning osv. Spännande, spännande! Imorgon ska vi till stan med honom, för att visa honom runt och för att han inte ska behöva sitta hemma.
Spanar in med ett inlägg imorgon! Tjingeling!
För att tala om något helt annat. Idag fick vi resultatet från tentan and guess what? I PASSED! Verkligen tummen upp för det. Jag kände i och försig på mig att jag skulle klara det, men trodde dock inte att jag skulle få så låga poäng, hade räknat med lite mer faktiskt. Men jag klarade det iallafall, so I'm happy.
Nu är det stress över nästa tenta (om ca 3 veckor) som kommer vara MYCKET svårare än den vi först hade. Pray for me! På tal om plugg och sånt, jag diggar verkligen min högskola. Den är så perfekt som den kan bli. Den är hård men ändå inte alls lika ångestframkallande som min gymnasieskola. Och alla är så trevliga och vill hjälpa en. De man lär känna är riktigt smarta och schyssta personer. Det finns fina killar (lol!). Det är bra med matutbud. Allting är fräsch och nytt. Det finns gott om plats att plugga på, det finns gott om datorer. Det finns gott om aktivititer och intressanta föreläsningar. Biblioteket är superb. Whats there not to like liksom?
Någonting jätteroligt som hänt idag (rättare sagt igår då) var att min kusin från hemlandet (rättare sagt mina föräldras land) kom till Sverige. Han fick uppehållstillstånd ganska fort och nu är han redan här. Det känns jätteoverkligt att se honom här i Sverige, vi som är vana att se honom i en helt annan miljö. Det var så kul när han berätta om saker han upplevde märkliga här i Sverige, som för oss var så uppenbara och självklara, eller som vi inte ens tänker på. Han tyckte självklart det var kallt som attan men han förvånandes också över hur fina och stora våra motorvägar är. Han berättade också om sin flygresa, mycket underhållande må jag lova.
Det ska bli så intressant att se hur han kommer ha det härborta, hur fort han kommer anpassa sig, vad för slags vänner han kommer få, jobb, utbildning osv. Spännande, spännande! Imorgon ska vi till stan med honom, för att visa honom runt och för att han inte ska behöva sitta hemma.
Spanar in med ett inlägg imorgon! Tjingeling!
Den värsta hudsjukdomen någon någonsin kan få
Jag vet inte om jag berättat det tidigare här i bloggen men jag lider av en hudsjukdom som kallas Atopisk eksem, och har haft det så länge jag kan minnas, alltså ändå sen barnsben. Det finns tillfällen eller perioder då min hud är relativt felfri, sedan finns det också de perioder då min hud blir riktigt problematiskt. Under dessa perioder kan min hy bli extremt extreeemt torr, det börjar klia, huden blir röd, sedan inflammerad och varig och ibland blöder. Det går inte att få bukt på klådan. Det spelar ingen roll vilken salva man använder, det spelar ingen roll om man följer läkarnas anvisningar - eksemet kvarstår. Jag befinner mig just nu i en sådan problematisk period. Nu när det är vinter, och det är kallt, det är en stressig period, så är det med andra ord allt som kan tänka sig förvärra eksemet.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till just nu. Jag skäms så innerligt över min hy, jag skulle inte ens kunna visa det för mina familjemedlemmar. Den är otroligt, otroligt varig och irriterad. Jag har provat allt ifrån de krämerna jag fått från läkare, till vegetabiliska oljor från hälsobutiker. Det som stör mig mest är att man, om man har atopisk eksem, inte får duscha för ofta eller för länge (detta trodde jag var någonting bra i början, tänkte att om man duschar länge så mjuknar väl också den torra huden upp mer på djupet, men så var det inte). Att inte duscha länge är skitsvårt för mig, och att inte duscha varje dag är ännu svårare. Detta är någonting jag måste göra, annars känner jag mig as äcklig. Dessutom är det rekommenderat att man duschar i kallt vatten. Man bör också äta så nyttigt som möljligt, och även försöka undvika mat som innehåller mjölk och ägg. Detta är ju rena rama helvette och fullkomligt omöjligt för mig! Man ska också försöka undvika att klia, men det är ju också omöjligt för en eksemare.
Det sägs också att man bör rengöra sig med en rengöringslotion istället för att duscha när eksemet är som värst, känns konstigt att man kan bli ren på det sättet, men jag tänker give it a try och köpa det imorgon på apoteket. Hoppas det funkar. Just nu känns det som att inget kan rädda min hud. Jag har gjort precis allting. Och när jag smörjer in huden tar jag verkligen och kletar på ordentligt med mycket kräm/eller olja så att huden inte ska bli torr, men hör och häpna, efter ca 15 min blir huden torr och inflammerad igen. Och då känns det som att alla pengar man lagt ner för att köpa alla salvor och oljor (tro det eller ej men det är riktigt dyrt) har man slösat on nothing.
Idag var min hud så dålig att jag inte ens kunna röra mig ordentligt. Det ledde till att jag sket i att gå till skolan. Mådde inte bra idag alls. Vet inte vad jag ska göra.
Jag har länge haft komplex för min hy men när det blir såhär severe blir komplexet mycket större. Vill inte gå ut och vistas bland andra, vill inte träffa killar för att jag då blir rädd att de får syn på huden, det är hemskt.
Jag måste verkligen hitta en man som kan klara av att se mig såhär och en som kan leva med att jag har eksem. En som kan leva med att min hud inte alltid är len och fin, att min hud behöver lite extra care. Att han ska kunna ligga bredvid mig när jag kliar under natten och tolerera det, att han ska kunna hjälpa mig när jag behöver smörja in kroppen med kräm. Det hade varit drömkillen det.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till just nu. Jag skäms så innerligt över min hy, jag skulle inte ens kunna visa det för mina familjemedlemmar. Den är otroligt, otroligt varig och irriterad. Jag har provat allt ifrån de krämerna jag fått från läkare, till vegetabiliska oljor från hälsobutiker. Det som stör mig mest är att man, om man har atopisk eksem, inte får duscha för ofta eller för länge (detta trodde jag var någonting bra i början, tänkte att om man duschar länge så mjuknar väl också den torra huden upp mer på djupet, men så var det inte). Att inte duscha länge är skitsvårt för mig, och att inte duscha varje dag är ännu svårare. Detta är någonting jag måste göra, annars känner jag mig as äcklig. Dessutom är det rekommenderat att man duschar i kallt vatten. Man bör också äta så nyttigt som möljligt, och även försöka undvika mat som innehåller mjölk och ägg. Detta är ju rena rama helvette och fullkomligt omöjligt för mig! Man ska också försöka undvika att klia, men det är ju också omöjligt för en eksemare.
Det sägs också att man bör rengöra sig med en rengöringslotion istället för att duscha när eksemet är som värst, känns konstigt att man kan bli ren på det sättet, men jag tänker give it a try och köpa det imorgon på apoteket. Hoppas det funkar. Just nu känns det som att inget kan rädda min hud. Jag har gjort precis allting. Och när jag smörjer in huden tar jag verkligen och kletar på ordentligt med mycket kräm/eller olja så att huden inte ska bli torr, men hör och häpna, efter ca 15 min blir huden torr och inflammerad igen. Och då känns det som att alla pengar man lagt ner för att köpa alla salvor och oljor (tro det eller ej men det är riktigt dyrt) har man slösat on nothing.
Idag var min hud så dålig att jag inte ens kunna röra mig ordentligt. Det ledde till att jag sket i att gå till skolan. Mådde inte bra idag alls. Vet inte vad jag ska göra.
Jag har länge haft komplex för min hy men när det blir såhär severe blir komplexet mycket större. Vill inte gå ut och vistas bland andra, vill inte träffa killar för att jag då blir rädd att de får syn på huden, det är hemskt.
Jag måste verkligen hitta en man som kan klara av att se mig såhär och en som kan leva med att jag har eksem. En som kan leva med att min hud inte alltid är len och fin, att min hud behöver lite extra care. Att han ska kunna ligga bredvid mig när jag kliar under natten och tolerera det, att han ska kunna hjälpa mig när jag behöver smörja in kroppen med kräm. Det hade varit drömkillen det.
Dejten + att förlora en vän, ett syskon.
Det är mycket mycket som hänt de senaste dagarna. Bla gick jag ju på dejten och den gick ganska bra, kunde gått bättre. Det är riktigt sent nu och ska upp tidigt imorn så vet inte om jag orkar dra allt in i minsta detalj men kort och gott så var han faktiskt en genuint snäll kille. Han bjöd och betala för allting och försökte verkligen visa framfötterna. Han gav mig komplimanger för mitt hår och mina ögon och kommenterade att jag luktade gott och undrade var det var för doft. MEN. Ibland kunde han flika in med kommentarer som rent ut sagt irritera mig. Han pratade till exempel om sina ex vilket jag inte alls ville höra om. Vi pratade även om sex vilket jag tycker att det var för tidigt att snacka om. Det blev ingen kyss eller så bara en kram, men det blev ju så att vi träffade på några vänner (som vi båda kände, coincidence!) så dem var med oss för det mesta mot slutet, och därför var vi inte helt ensamma, och därför blev inte saker och ting så intimt som det kanske hade kunnat bli. Ibland konverserade vi själva och ibland med dem. Och när vi skulle till tbanan gick vi alla tillsammans dit. De ville fortsätta hem till ena kompisen och typ "efterfesta" men eftersom storesyrran fyllde år dagen efter så sa jag att jag var tvungen att dra hemmåt. Kände mig lite taskig där, typ partypooper. För när jag sa att jag inte kunde gå så blev det inte av alls, bara pga av mig liksom, de kunde ha gjort det ändå. Men de var snälla och förstod, så no hard feelings liksom. Men för att sammanfatta: han var en gullig kille, men inte någon jag skulle kunna vara med på det sättet.
Jag var skitnervös, verkligen skitnervös i början kunde inte ens prata ordentligt. Han var by the way också 45min sen!!! Men han bad om ursäkt och förklarade, men ändå, 45 minuter är ganska mycket. Det blev inte så mycket pinsamma tystnader iallafall, vi hade mycket att prata om, mycket gemensamt och musiken i bakgrunden lättade på stämningen. Han är en riktig träningsnisse också och brinner för hans sport. Han är skitsnygg och har haft en massa förhållanden. Men som sagt, jag kände inte riktigt att det klicka. Och jag hoppas verkligen inte att jag är för kräsen nu. Jag pratade med en väninna som sa att jag förtjänar bättre, att "I can do better". Jag är hursomhelst glad att jag gick på dejten, min allra första seriösa riktiga dejt. För det har gjort att jag nu vet vad jag kan förvänta mig på nästa dejt, hur jag ska vara och vilka frågor som kan vara bra att ta upp (och vilka frågor som inte kan vara värda att ta upp) för den delen. Som en liten läxa liksom.
Haha jag som skulle vara så kortfattad som möjligt i min text, aja. Orkar btw inte skriva fint och bra nu.
En annan grej värt att ta upp är att en nära vän till min vän gick bort för två dagar sen. Han tog självmord. Det sorgligaste är att den här killen var en riktig glädjespridare, han var alltid go och glad. Innerst inne bärde han dock på bekymmer och sorg som han undanhöll från resten av dem i hans omgivning. Ser mig själv lite i honom. Jag hatar att behöva vara en börda för andra, jag hatar att prata om mina personliga problem så jag håller dem inom mig istället för att berätta om dem (oftast iallafall). Framför andra vill jag helst vara felfri. Men jag skulle aldrig gå så långt som att ta livet av mig själv även fast jag förstår att tanken kan vara lockande. Man undrar verkligen var det var som tog kål på honom men jag misstänker att det kan ha varit press från familjen/skolpress, eller kärleken. Jag kände honom inte, men gud vad jag inte kan sluta tänka på honom, tänka på hur tragiskt det här är. En ung man som inte fått leva sitt liv. Det värsta var ändå idag när jag närvarade på minnestunden, och jag fick se hans syster. Jag såg flera vännerna i tårar, men det var inte förrän jag såg hans syster, som jag inte längre kunde hålla in mina tårar. Då brast det. Jag försökte sätta mig själv i hennes situation och känslan tog kål på mig. Att se henne så förkrossad. Så jävla hemskt.
Det är mycket mer som hänt, som skolsaker, saker och ting med vännerna, familjen, som jag inte har tid att ta upp nu. Det är sovdags och imorn väntar ännu en intressant skoldag.
Natti natti kära blogg.
Jag var skitnervös, verkligen skitnervös i början kunde inte ens prata ordentligt. Han var by the way också 45min sen!!! Men han bad om ursäkt och förklarade, men ändå, 45 minuter är ganska mycket. Det blev inte så mycket pinsamma tystnader iallafall, vi hade mycket att prata om, mycket gemensamt och musiken i bakgrunden lättade på stämningen. Han är en riktig träningsnisse också och brinner för hans sport. Han är skitsnygg och har haft en massa förhållanden. Men som sagt, jag kände inte riktigt att det klicka. Och jag hoppas verkligen inte att jag är för kräsen nu. Jag pratade med en väninna som sa att jag förtjänar bättre, att "I can do better". Jag är hursomhelst glad att jag gick på dejten, min allra första seriösa riktiga dejt. För det har gjort att jag nu vet vad jag kan förvänta mig på nästa dejt, hur jag ska vara och vilka frågor som kan vara bra att ta upp (och vilka frågor som inte kan vara värda att ta upp) för den delen. Som en liten läxa liksom.
Haha jag som skulle vara så kortfattad som möjligt i min text, aja. Orkar btw inte skriva fint och bra nu.
En annan grej värt att ta upp är att en nära vän till min vän gick bort för två dagar sen. Han tog självmord. Det sorgligaste är att den här killen var en riktig glädjespridare, han var alltid go och glad. Innerst inne bärde han dock på bekymmer och sorg som han undanhöll från resten av dem i hans omgivning. Ser mig själv lite i honom. Jag hatar att behöva vara en börda för andra, jag hatar att prata om mina personliga problem så jag håller dem inom mig istället för att berätta om dem (oftast iallafall). Framför andra vill jag helst vara felfri. Men jag skulle aldrig gå så långt som att ta livet av mig själv även fast jag förstår att tanken kan vara lockande. Man undrar verkligen var det var som tog kål på honom men jag misstänker att det kan ha varit press från familjen/skolpress, eller kärleken. Jag kände honom inte, men gud vad jag inte kan sluta tänka på honom, tänka på hur tragiskt det här är. En ung man som inte fått leva sitt liv. Det värsta var ändå idag när jag närvarade på minnestunden, och jag fick se hans syster. Jag såg flera vännerna i tårar, men det var inte förrän jag såg hans syster, som jag inte längre kunde hålla in mina tårar. Då brast det. Jag försökte sätta mig själv i hennes situation och känslan tog kål på mig. Att se henne så förkrossad. Så jävla hemskt.
Det är mycket mer som hänt, som skolsaker, saker och ting med vännerna, familjen, som jag inte har tid att ta upp nu. Det är sovdags och imorn väntar ännu en intressant skoldag.
Natti natti kära blogg.
Förvirrad och nervös
Längesen jag skrev här nu och det är mycket som hänt, väldigt mycket men jag orkar inte ta upp precis allting så jag tar det mest väsentliga. Vi kan börja med tentan. Den var för två dagar sen och om jag ska vara helt ärlig så tror jag nog att jag klarar det. Den var inte jätte enkel men den var enkel om man verkligen hade pluggat, kommit ihåg och förstått allt, ordentligt. Jag tror jag får G iallafall, att nå VG var för svårt. Jag och nåra tjejer från klassen satt i timmar och pluggade tillsammans i skolan och jag måste säga att det var riktigt bra och effektivt. Man lärde sig av varandra liksom. Nu är vi iallafall äntligen klara med moment 2 och på måndag börjar vi på nytt med moment 3. Det ska bli kul och börja med något nytt nu, jag är himla trött på alla teorier och sånt som man vart tvungen att lära sig. Dessutom kommer vi få nya seminariegrupper vilket känns kul faktiskt så man får träffa lite nytt folk.
En annan grej värt att nämna är att Ursula hade kontaktat socialtjänsten pga vår familjesituation. Det här upprörde mig (och syrran) inte alls. Vi tyckte bara det var bra. Så snart ska vi ha ett möte med dem och prata ut. Min fråga är bara om det verkligen kommer hjälpa, kanske hjälper i början men det lär nog rinna ut i sanden efter ett tag.
Nu till det kanske mest väsentliga som hänt mig de senaste dagarna. Jag och min kusin gick ut och festade på en klubb. För att dra en lång historia kort så började jag dansa med en kille och efter det så snackade vi, om sånt man brukar snacka om när man lär känna en person. Han var trevlig och snäll och tillslut bad han mig om mitt nummer. Jag gav det till honom sedan var det inget mer med det. En dag efter utgången messade han och frågade hur det var och återigen började vi messa en massa. Jag spanade in honom på facebook och blev lite chockad över hur snygg han var, minns inte att han var så snyTillslut frågade han mig om jag var ledig nåndag under veckan och ifall jag ville ses. Här började jag tänka till riktigt ordentligt. Jag har alltid varit den som undviker "dejter" för att jag är så rädd för att göra bort mig. Men sedan tänkte jag att jag inte kan fortsätta såhär och att jag måste ta tag i det. Om han inte gillar mig så är det bara att gå vidare tänkte jag. Har ju inget att förlora egentligen. Så jag sa att jag var ledig och vi bestämde en träff på fredan. Under tiden messade vi en hel del och han var jättegullig och frågade hur tentan gick, sen sa han att han gick på thaiboxning och sa att jag kunde få komma och prova en dag om jag ville. (Jag berättar väldigt kortfattat nu). Vid det här laget tyckte jag att den här killen verkligen riktigt snäll, sådär genuint liksom och han visade verkligen intresse och verkade bry sig.
Sedan kommer torsdagen, dagen innan vi ska träffas, dagen då mitt intryck av honom slightly förändras. Jag sitter på café med min kompis. Plötsligt ringer han och jag vågar inte svara. Han ringer igen och min kompis övertalar mig att svara. Jag svarar och detta blev konversationen ungefär:
Jag: Heeej!
Han: Tjaa, hur är det? Allt bra?
Jag: Ja, det är bara bra, själv?
Han: Det är bra här med
Jag: Härligt, vad händer imorgon då? (Vi hade inte bestämt vad vi skulle göra)
Han: Jo angående det, jag kommer inte kunna imorgon, jag hade kollat fel tyvärr jag har träning imorgon. Men jag tänkte att vi kanske kan ses ikväll annars, kanske ta en öl (ta en öl! is he tryna get me drunk?) om du inte har något för dig.
(Jag tänker i mitt huvud typ WHAT!??!)
Jag: Aa okej, för jag ska vara hos min moster idag så jag vet inte. (Jag ljög)
Han: Hela dan?
Jag: Ungefär till klockan 11.
Han: Okej, kan du inte komma efter det då?
Jag: Hmm aa vi får se, jag hör av mig senare.
Han: Okej vi hörs.
Jag: Det gör vi.
Vi hade bestämt att vi skulle mötas på fredag, inte torsdag. Jag kanske har mina planer då liksom. Precis som att han inte kan på fredan så kan jag inte torsdag kväll. Men grejjen är den att fredagen var det vi bestämde. Så lite irri vart jag där. Har ju berättat om hur jag hatar planer som blir ruined i sista sekund. Men iaf, jag bestämde mig för att träffa honom trotsallt, jag var ju ledig dagen därpå. Men sedan ändrade jag mig i sista sekund jag med. Och det var nog lite taskigt, men jag bad om ursäkt och sa att jag var trött men att vi kunde ta det en annan dag. Då säger han att vi träffas idag fredag då. Så han börjar förvirra mig riktigt mycket, han kunde ju inte då?! Är detta ett bra eller dåligt tecken? Jag ska iallafall träffa honom idag bara för att ta reda på hur han är som person och för att få en så kallad closure, för går jag inte kommer jag ångra mig något otroligt. Han är riktigt snygg kan jag berätta men det måste ju också finnas något innanför pannbenet. Så ikväll gäller det, jag är skitnervös. Tänk om det finns för lite att prata om? Tänk om det bli pinsamma tystnader? Gud var med mig under denna dejt! Min första dejt dessutom.
En annan grej värt att nämna är att Ursula hade kontaktat socialtjänsten pga vår familjesituation. Det här upprörde mig (och syrran) inte alls. Vi tyckte bara det var bra. Så snart ska vi ha ett möte med dem och prata ut. Min fråga är bara om det verkligen kommer hjälpa, kanske hjälper i början men det lär nog rinna ut i sanden efter ett tag.
Nu till det kanske mest väsentliga som hänt mig de senaste dagarna. Jag och min kusin gick ut och festade på en klubb. För att dra en lång historia kort så började jag dansa med en kille och efter det så snackade vi, om sånt man brukar snacka om när man lär känna en person. Han var trevlig och snäll och tillslut bad han mig om mitt nummer. Jag gav det till honom sedan var det inget mer med det. En dag efter utgången messade han och frågade hur det var och återigen började vi messa en massa. Jag spanade in honom på facebook och blev lite chockad över hur snygg han var, minns inte att han var så snyTillslut frågade han mig om jag var ledig nåndag under veckan och ifall jag ville ses. Här började jag tänka till riktigt ordentligt. Jag har alltid varit den som undviker "dejter" för att jag är så rädd för att göra bort mig. Men sedan tänkte jag att jag inte kan fortsätta såhär och att jag måste ta tag i det. Om han inte gillar mig så är det bara att gå vidare tänkte jag. Har ju inget att förlora egentligen. Så jag sa att jag var ledig och vi bestämde en träff på fredan. Under tiden messade vi en hel del och han var jättegullig och frågade hur tentan gick, sen sa han att han gick på thaiboxning och sa att jag kunde få komma och prova en dag om jag ville. (Jag berättar väldigt kortfattat nu). Vid det här laget tyckte jag att den här killen verkligen riktigt snäll, sådär genuint liksom och han visade verkligen intresse och verkade bry sig.
Sedan kommer torsdagen, dagen innan vi ska träffas, dagen då mitt intryck av honom slightly förändras. Jag sitter på café med min kompis. Plötsligt ringer han och jag vågar inte svara. Han ringer igen och min kompis övertalar mig att svara. Jag svarar och detta blev konversationen ungefär:
Jag: Heeej!
Han: Tjaa, hur är det? Allt bra?
Jag: Ja, det är bara bra, själv?
Han: Det är bra här med
Jag: Härligt, vad händer imorgon då? (Vi hade inte bestämt vad vi skulle göra)
Han: Jo angående det, jag kommer inte kunna imorgon, jag hade kollat fel tyvärr jag har träning imorgon. Men jag tänkte att vi kanske kan ses ikväll annars, kanske ta en öl (ta en öl! is he tryna get me drunk?) om du inte har något för dig.
(Jag tänker i mitt huvud typ WHAT!??!)
Jag: Aa okej, för jag ska vara hos min moster idag så jag vet inte. (Jag ljög)
Han: Hela dan?
Jag: Ungefär till klockan 11.
Han: Okej, kan du inte komma efter det då?
Jag: Hmm aa vi får se, jag hör av mig senare.
Han: Okej vi hörs.
Jag: Det gör vi.
Vi hade bestämt att vi skulle mötas på fredag, inte torsdag. Jag kanske har mina planer då liksom. Precis som att han inte kan på fredan så kan jag inte torsdag kväll. Men grejjen är den att fredagen var det vi bestämde. Så lite irri vart jag där. Har ju berättat om hur jag hatar planer som blir ruined i sista sekund. Men iaf, jag bestämde mig för att träffa honom trotsallt, jag var ju ledig dagen därpå. Men sedan ändrade jag mig i sista sekund jag med. Och det var nog lite taskigt, men jag bad om ursäkt och sa att jag var trött men att vi kunde ta det en annan dag. Då säger han att vi träffas idag fredag då. Så han börjar förvirra mig riktigt mycket, han kunde ju inte då?! Är detta ett bra eller dåligt tecken? Jag ska iallafall träffa honom idag bara för att ta reda på hur han är som person och för att få en så kallad closure, för går jag inte kommer jag ångra mig något otroligt. Han är riktigt snygg kan jag berätta men det måste ju också finnas något innanför pannbenet. Så ikväll gäller det, jag är skitnervös. Tänk om det finns för lite att prata om? Tänk om det bli pinsamma tystnader? Gud var med mig under denna dejt! Min första dejt dessutom.
