myrealself

Hej bloggen!

 

Idag är det nyårsafton och planerna är att fira hos en vän där vi ska äta middag, umgås och skåla in det nya året. Det låter supertrevligt men om jag ska vara helt ärlig hade det varit skönt att inte göra något alls också. Jag antar att jag börjar komma upp i åren nu. Det är inte lika viktigt att fira nyårsafton för mig längre och det behöver inte heller vara storslaget. 

 

Det här året har ändå varit ett bra år. Jag påbörjade en ny utbildning och det har ändå gått väldigt bra, Beyoncé kom och startade sin världsturné i Sverige, jag blev erbjuden två praktikplatser, jag gick på en dejt, och jag blev moster. Även om året också har fyllts med en del stress och ångest så har det positiva under året, helt klart övervägt det negativa. Det var längesen så många bra saker hänt mig på ett och samma år. 

 

Nu ser jag framemot 2024! Jag hoppas jag inte skjuter mig i foten nu men det känns som att framtiden är mycket ljusare nu. Om ett år tar jag examen och I cant wait tills jag börjar jobba igen, med en lön som jag förtjänar och med arbetsuppgifter som inte ger mig ångest. Jag ser också framemot att bebisgosa med systerdottern och umgås med henne. 

Jag hoppas också på att kunna dejta mer! Känns som det är ett mål jag har haft hur länge som helst nu, att försöka hitta någon, men nu mår jag bättre i mig själv, känner att jag är på en bättre plats i livet och är mer redo.

Andra grejer jag ser framemot är att börja praktisera, att spara mer pengar (studiemedlet kommer att höjas 2024, yay!), njuta och leva livet lite mer, och eventuellt, om mina förutsättningar tillåter, resa! 

 

Nu ska jag äta och göra mig i ordning! Ses nästa år!

Hej bloggen!

 

Efter många intensiva veckor, har jag nu äntligen ledighet i två veckor. Det har varit så efterlängtat. Har känt mig så stressad, nästintill utbränd. Det har varit så mycket i skolan + att jag varit och hjälpt syrran med hus sysslor och dylikt då hennes tjej jobbar på annan ort. Så det har verkligen varit full rulle. Tanken var ju först att jag skulle sova över där men det gick ej då lilltjejen gråter på nätterna och det hade inte gått att sova. Eftersom jag går upp vid 6-7 för att hinna till skolan och dessutom är en person som har svårt att sova, så behöver jag verkligen min sömn. Men alla dagar som jag varit där har jag inte gått hem tidigare än kl 22.

Vid ett tillfälle fick vi åka in till barnakuten för att syrran misstänkte att lilltjejen inte mådde så bra. Vi åkte kommunalt med barnvagn och allt sent på kvällen, vilket var en riktig upplevelse kan jag lova hehe, men allt gick bra och det var inget fel på lilltjejen. 

 

I torsdags hade vi hursomhelst årets sista tenta och den var helt klart den svåraste vi haft hittills. Jag har klarat allt utan att behöva göra en omtenta, men denna är jag ganska säker på att jag kommer få göra om.

 

Men men nog om plugg. Imorgon är det julafton och denna gången blir det hem till syrran och systerdottern för att hjälpa med matlagning osv. Hon har fortfarande väldigt ont så hon har svårt att till exempel bära tungt, gå i trapport osv. Hon är också mån om att hålla lilltjejen frisk och vill därför inte att hon ska vistas bland en massa folk nu under virus och förkylningstider. Därför håller de sig hemma. 

 

Det ska faktiskt bli skönt att vara där. Tycker det kan vara lite ångestfyllt med julafton ibland. Orkar inte med att pappa ska dricka sig full och så ska man sitta där som ingenting. Sen har jag det dessutom lite knapert med ekonomin eftersom jag får mindre CSN nu i december. Så jag sitter gärna hemma med syrran och systerdottern i år. Men jag kommer iaf att köpa julklappar till småsyskonen. 

 

Ska bli kul att fira med lilltjejen. Detta blir hennes första julafton! <3

Hej bloggen!

 

Nu är hon här, min älskade lilla systerdotter. Som tidigare nämnt är det verkligen surrealistiskt. Det känns fortfarande inte som att det är på riktigt. Trots att jag varit hemma hos syrran och sett henne byta blöja och amma henne så känns det fortfarande som att det inte är hennes bebis!

 

Syrrans förlossning gick lyckligtvis bra och väldigt fort. Hon åkte in till förlossning vid 6 på morgonen och födde runt tjugo i/kvart i nio. Just när hon födde var jag i skolan. Min lektion skulle börja kl 9. Vid tio i nio ungefär ringer syrran via ett videosamtal på whatsapp och visar upp barnet. Jag tror nog att allt som kom ut från min mun var "omg!" med världens stora leende. Det var en galen känsla, mycket galen känsla kan jag lova. 

Väl inne i klassrummet kunde jag inte hålla glädjetårarna tillbaka. Känslorna svämmade över på en nivå som verkligen ej var kontrollerbar. Tårarna bara rann och kurskamraterna frågade mig om jag var okej och jag sa med tårfyllda ögon att allt var okej, att jag var väldigt glad då syrran precis fött. Alla i klassen blev så glada för min skull vilket var kul!

Jag skulle egentligen ha en muntlig redovisning den dagen men jag kände att jag inte hade kunnat fungera. Jag hade varit alldeles för disträ och inte kunnat koncentrera mig. Jag frågade min utbildare om det var lugnt om jag kunde få köra redovisningen dagen därpå istället och hon var snäll och sa att det var helt ok. Så jag skippade skolan den dagen och reflekterade på vägen hem om det som just hade hänt. Det kändes som jag levde i en bubbla den dagen. Allting som skedde runtomkring var det sista jag tänkte på. Det var så mycket känslor och tankar som florerade den dagen, men framförallt var jag så glad och lättad över att allt gick bra och att syrran och bebisen mådde bra. Det var verkligen en enorm lättnad då jag har varit orolig över förlossningen. Men nu kunde jag äntligen släppa den oron. 

Vi fick först veta att de ej tillät besök på förlossning pga covid och rs-virus, men sedan fick vi veta att de faktiskt tillåter besök utanför avdelningarna. Så jag, min moster och min kusin åkte tillsammans till förlossningsavdelningen där syrran födde ungefär vid 4 tiden. Vi kom dit med mat och dryck och det var väldigt uppskattat. Vi var också extra försiktiga och tvättade händerna och smörjde in de med handsprit, samt hade munskydd. Och så kom syrran och hennes partner ut där med barnet, och det var återigen en obeskrivlig känsla! 

 

Nu har jag träffat lilltjejen två gånger sedan hon föddes. Hon är supersöt!! Och det säger jag inte bara för att hon är min systerdotter, utan det menar jag verkligen. Jag tycker faktiskt hon liknar mig när jag var spädbarn. Hon är så himla liten också, man tänker ju inte på hur små bebisar faktiskt är när de är nyfödda.  Hon har båda mellannamn och efternamn men inget förnamn ännu. De ville först se hennes ansikte och sen se vad som evetnuellt skulle passa. Ska bli spännande att se vilket namn de tillslut väljer. 

 

Jag har funderat väldigt mycket på hur livet kommer se ut nu och hur min och syrrans relation kommer att bli när hon nu har en annan, mycket viktig och stor prioritering i hennes liv. Jag och syrran är och har alltid varit väldigt tajta och (nu ska jag vara väldigt real här) jag tror att detta eventuellt kan innebära att vår relation inte kanske kommer vara som den tidigare har varit. Jag hoppas givetvis inte att det blir så, däremot kan jag förstå om det blir så. Mycket kan komma att förändras nu och det ska bli intressant att se hur de kommande åren kommer bli. 

 

Imorgon och sisådär en vecka framåt ska jag bo hemma hos syrran och hjälpte till och stötta lite nu i början då hennes partner ej kommer vara i Sthlm. Så efter skolan ska jag hem och packa. Får fundera ut hur jag ska kunna plugga och så då jag har mycket nu. Har så svårt att plugga när det finns andra i min närvaro. Kanske får gå till bibblan eller nåt nångång. 

Hursomhelst kommer jag att se till att uppdatera när jag är tillbaka. Och då har jag också avklarat ett år på min utbildning och kommer att gå på ledighet i två veckor innan min praktik börjar!

Mycket nya äventyr som väntar och jag ser så mycket framemot vad 2024 har att erbjuda! <3

Imorse kom hon. Min systerdotter. Jag kan fortfarande inte förstå. Det känns som att jag lever i en dröm just nu. Liksom är denna dagen på riktigt?!

 

Det har varit en omtumlande dag och jag känner att jag behöver tid att smälta allting. Det är verkligen så surrealistiskt. Jag kommer att skriva ett till inlägg här snart med mer info om dagen. 

Hej bloggen!

 

Tänk att det redan är mitten av november. Tiden går verkligen för fort! 

 

Vi alla i familjen väntar fortfarande med spänning för syrrans bebis som snart kommer till världen. Nu är det drygt en vecka kvar till hennes beräknade förlossningsdatum. Jag kan fortfarande inte fatta att hon snart är här och jag kan inte fatta att jag ska bli moster. Jag ser så mycket framemot att hon ska komma! <3 Jag har sagt till syrran att hon måste höra av sig så fort det är dags. Jag kommer att åka raka vägen till förlossningen! Åh, cant wait! 

 

Så vad har annars hänt i mitt liv? Jag berättade ju tidigare att jag fått praktikplats och det känns så roligt och kul! Känns som en stor sten som har lyfts från mina axlar. Jag börjar faktiskt bli lite trött på det teoretiska och jag känner mig redo för att se hur allt faktiskt fungerar i verkligheten.

 

Jag måste också erkänna att jag börjar tröttna lite på min klass. Ibland, eller rättare sagt, oftast, så känns det som jag går i en klass med ett par högstadielever som ej kan bete sig eller respektera läraren. Det är så låg nivå på vissas beteenden. Det gäller absolut inte alla men många. Jag är en väldig tålmodig person men just idag höll jag nästan på att tappa det. Jämför man med hur alla var när utbildningen började och hur de är nu, är det stor skillnad på hur folk beter sig. Folk börjar visa sina rätta sidor. Sen tror jag också att många i min klass har diagnoser och på vissa är det väldigt tydligt, på andra ser man det inte men det syns ändå eller också så har de berättat det för mig. Tror att det också kan vara en anledning till många människors beteenden.

Så på grund av den anledningen känner jag även att det ska bli skönt att vi snart ska praktisera så att man får komma bort lite från klassen. Sista året är i princip bara praktik, så det ska bli skönt!

Terminen börjar lida mot sitt slut snart men än är det dock inte över, det är en del kvar och det kommer bli stressigt nu sista tiden, men det är bara att hålla ut. 

 

På tal om nåt helt annat så skrev en vän till mig på whatsapp och frågade om jag eventuellt skulle vara intresserad av att gå på dejt med en person som hon känner. Personen är vän med hennes pojkvän. Hon sa att hon tror att vi kommer passa väldigt bra. Jag var tveksam först men kände sen att jag fick lita på hennes omdöme, och tackade sen ja. Hon sa att hon skulle höra av sig med mer info så vi får se om det blir en till dejt nu innan året är slut! 

 

Med det sagt säger jag hejdå bloggen! Nästa gång jag skriver är syrrans bebis troligtvis här! <33

Hej bloggen!

 

Wow, jag visste inte att det var i augusti jag skrev här sist, jag trodde inte det var så längesen. Anyways, I'm back with a new update!

 

Jag var verkligen nojig i mitt senaste blogginlägg haha. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag givetvis förhindrat det här, men gjort är gjort och det går inte att göra så mycket åt saken. Jag hanterade det hela genom att "play it cool" i skolan när jag såg honom, som att det inte var något konstigt typ och det verkar ha gått vägen ändå. Idag känns det inte alls lika jobbigt som det gjorde då. Några veckor senare läste jag faktiskt att det tydligen var en bugg på Facebook som gjorde att man automatiskt blev vän med folk som man klickat sig in på. Nu såhär i efterhand tror jag verkligen det var det som hände, för jag är säker på att jag aldrig klickade på "Lägg till som vän". Så typiskt att sånna här saker bara händer mig haha. 

 

Alltså gud, jag har nog haft ett av de stressigaste veckorna någonsin tror jag, alltså i hela mitt liv. Jag tror aldrig jag haft så mycket att göra på en och samma gång och på så pass kort tid. 

Dels var det väldigt mycket som skulle firas, först en examensfest, sen syrrans babyshower, sen en födelsedagsfest för min moster som fyller jämt och till sist en till babyshower. Ovanpå det så var det mycket i skolan, grupparbeten och tentor plus att jag var stressad över att hitta en praktikplats inför vårterminen 2024 och hade lite intervjuer på gång som jag var tvungen att förbereda mig inför. Och syrrans babyshower, alltså wow, den enorma stressen vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Som tur är har syrran sagt att det räcker med en babyshower så hon vill inte ha fler babyshowers om hon skulle få fler barn. 

Men för det första, att samordna, planera och projektleda allting. Det är verkligen inte det lättaste när många vill vara involverade, ha åsikter och bestämma. Bara det i sig var en stressfaktor. För det andra, allt blev så himla dyrt! Det var tufft för mig som är student. Jag var tvungen att ta pengar från mitt sparkonto för det hade annars aldrig gått. Som tur kunde jag sänka några kostnader med vissa saker tack vare fantastiska kusiner som hjälpte mig både med att baka tårta och cupcakes, med transporter och med mat och dryck, och för att jag också kunde utnyttja studentrabattar på vissa hemsidor via Mecenat. För det tredje, det tog så enormt lång tid att planera lekarna. Först att komma på lekarna, skapa dem och sedan se till att ha med allt material till babyshowern. 

För det fjärde: eftersom syrran mådde dåligt till och från under sin graviditet och även hade foglossning vid den ungefärliga tiden för babyshowern, var det också en stressfaktor för mig att gå runt och fundera på om hon ens skulle dyka upp på showern. Som tur var gjorde hon det, men det var nog också lite för att det kom fram att vi planerade en babyshower för henne (trots att det skulle vara en överraskning, så otroligt irriterande). Jag var även lite besviken på min moster, tycker inte hon hjälpte till, bidrog eller var så engagerad i detta som jag trodde hon skulle vara. Detta eftersom hon verkligen älskar syrran och annars brukar bryr sig om henne väldigt mycket. Men hon bidrog inte med någonting, det enda är väl att vi fick ha babyshowern i hennes lägenhet, men rent ekonomiskt bidrog hon inte, och hjälpte knappt till med uppstyrning och dylikt. T.o.m. mina kusiner städade undan allt i lägenheten efteråt så att hon slapp. Men juste, nu kom jag på att hon hjälpte till litegrann med att blåsa ballonger, men det var typ det enda. Generellt var hon väldigt passiv. Det fanns andra som inte är nära syrran lika mycket, som gjorde mer. Vissa av oss var uppe hela kvällen och tidigt in på natten och förberedde för babyshowern som skulle äga rum dagen därpå. Sen visst jobbade hon den kvällen, men hon kunde hjälpt till innan när hon inte jobbade. Dessutom ville hon ej bjuda syrrans partners vänner, då hon tyckte vi skulle bli för många i lägenheten, vilket kändes taskigt. Då kunde vi ju bara reducera några av syrrans vänner. Hon påpekade att babyshowern skulle vara intimt med bara våra nära + syrrans nära vänner, (samtidigt som hon bjöd en kvinna som vi inte alls är nära) och så sa hon att hennes vänner säkert skulle göra en babyshower för henne och att vi därför inte behövde bjuda dem. Det var svårt att gå emot detta då vi hade babyshowern i hennes lägenhet. Jag försökte men fick ett nej. Hade vi haft det i en lokal eller liknande kanske det hade varit enklare att hantera detta, men jag hade ju inte råd att hyra en lokal. Tyvärr så kan min moster ha lite narcissistiska tendenser ibland och jag känner efter allt detta att jag behöver ta lite avstånd från henne. 

 

Jag vill skriva ner det här i bloggen så att jag kommer ihåg vad som hände och hur allt låg till, för jag har lätt att glömma. Men just detta vill jag aldrig glömma. 

 

Så allt detta tillsammans gjorde mig stressad på en nivå som jag inte kan minnas att jag någonsin känt förut. Jag fick jättemycket eksem och galna utslag och det brukar vara tecken på att jag är mycket stressad. Jag minns att jag längtade tills allt skulle vara över, det var nästan så jag räknade ner dagarna. Den aktuella dagen, asså själva babyshowern, blev dock lyckad ändå. Syrran och hennes partner var väldigt glada och tacksamma över allting. Det var en väldigt rolig kväll med nära och kära och de fick så fina presenter! Nu väntar vi alla med spänning tills bebisen är här! Det är inte alls länge kvar nu, drygt en månad och jag kan fortfarande inte fatta att hon är gravid. Det känns typ som en dröm, så surrealistiskt! 

Tänk att nästa gång jag skriver här, då är lillen här! Jag är lite nervös inför syrrans förlossning men samtidigt så excited! Ser så mycket framemot all bebisgos och framförallt nu när det snart är jul!

Tycker allt detta ska bli så himla spännande! Det känns verkligen som att vi påbörjar ett nytt kapitel nu inom familjen. <3

 

Jag vill också säga att jag varit på en dejt. Fattar knappt själv hur jag även kunde hinna med det, men det var bra för mig att komma ut och göra annat än plugg och planerande. Det var ingen långdragen dejt heller, den gick på typ 2-3 timmar. Mycket trevlig kille och dejten var härlig men han var dels superkort (lika kort som mig och jag är ändå kort) och han kändes mer som en kompis. Fanns ingen attraktion alls från min sida. Jag ångrade det dock inte och ser framemot att gå på fler dejter nu framöver. Det var längesen jag gick på dejt och jag har på senaste tid faktiskt känt mig redo att ge mig ut i dejtingvärlden igen. 

 

Det sista jag vill säga är att jag har blivit erbjuden en praktikplats till våren! Jag blev faktiskt till och med erbjuden två platser, men valde att tacka ja till den platsen som jag tror kommer att ge mig mer under praktikperioden. Tänka sig att jag var så orolig att inte få en plats alls, och sedan blir jag erbuden två platser! Ibland går det faktisk bra i livet! Detta känns lite nervöst men också superspännande givetvis! Är jättetaggad och hoppas att det kommer att bli en bra och lärorik period!

 

Nu ska jag titta en serie och sedan lägga mig! So long!

 

Hej bloggen!

 

Jag dör, bokstavligen dör, av pinsamhet just nu. Jag mår skit.
Varför händer pinsamma grejer bara mig, varför?!

 

Jag snokade på en kille i min klass Facebook-profil och råkade lägga till honom som vän. Jag vet inte hur det gick till, jag var väldigt noga och minns inte ens att jag tryckte på "Lägg till som vän" knappen. 

Jag vill gå under jorden, seriöst! Hur tacklar jag det här när vi väl ses? Så extremt pinsamt!!! Killen i fråga är den som jag tror eventuellt kan vara lite intresserad av mig, men är inte 100 angående det. 

 

Oavsett så tror jag att jag bara får försöka play it cool, som att det inte är något konstigt. För om jag skäms kommer det bara bli ännu värre. Vi hade några gemensamma vänner så kanske kan jag ta upp det med honom när vi väl ses. 

Åh gud, jag går under. 

 

 

 

Hej bloggen! 

 

Nu är det ungefär en vecka kvar tills sommarledigheten tar slut och skolan börjar igen. Jag har lite ångest inför att börja om jag ska vara helt ärlig. Jag tycker det är lite jobbigt att sitta i ett klassrum i 6 timmar och bara lyssna. Men men, what to do. Det är bara att kämpa. Jag vill ju ta examen och börja jobba så fort som möjligt, så samtidigt vill jag börja. 

 

Det är också fler saker jag har lite ångest kring. Dels är det all planering och fix inför syrrans babyshower. Eftersom det är jag som står henne närmast så har jag fått agera lite projektledare. Jag har ingenting emot att planera saker men tycker det är lite halvtjobbigt när så många ska vara involverade i planeringen. Det är så mycket åsikter att ta hänsyn till. Tycker inte heller om att bestämma alltför mycket. En chefsroll hade verkligen inte passat mig. Har inte heller jättebra koll på syrrans vänner och är rädd att jag kanske glömmer bort att bjuda någon.
Så just nu känns allting rätt jobbigt, men jag försöker att bara bita ihop och hoppas på att allt känns bättre ju närmare in på babyshowern vi kommer. 

 

Jag känner också lite oro inför syrrans förlossning. Jag vet ju att det brukar gå bra för de allra flesta men jag är ändå lite nojig. Jag har ju förlossningsrädsla så det gör ju inte saken bättre. Vill bara att hon ska föda så att jag slipper noja. 

 

Den sista grejen jag nojar över just nu är att inte få en praktik till våren. Jag har ju iofs precis satt igång med ansökningarna, men det är ändå en stor farhåga jag bär på just nu. Jag känner att så fort jag fått en första praktikplats, då kommer jag kunna känna mig lugn, för då kommer jag att ha fått erfarenhet och därmed lättare att få praktik 2 och sedan också jobb. Det är alltid den där första erfarenheten som är svår att få. Så, pray for me! 

 

Det var mest det jag ville ha sagt idag. Ska försöka att uppdatera oftare då jag mår bra av att skriva av mig. 

 

Vi hörs snart igen bloggen!

Wow bloggen, jag vet, jag är lika chockad som ni är!

 

Så låt mig berätta vad som hänt och hur jag fick reda på denna mycket chockartade, glädjande och livsomvälvande nyhet! 

 

För ca 5 veckor sedan, den 18 juni, (ja, jag minns datumet), blev jag hembjuden på middag hemma hos storesyrran. Jag åkte dit i tron om att vi skulle köpa flygbiljetter till en resa, men ack så fel jag hade. Syrran hade något annat in mind. Efter att ha varit hos henne ett tag och hon blivit klar med middagen satt vi, jag, storesyrran och hennes partner, runt bordet och åt. När vi typ ätit färdigt räcker storesyrran fram ett paket/en kartong. Jag tror först att det är en försenad födelsedagspresent så blir chockad över detta då jag aldrig får eller fått presenter av dem. Hursomhelst, när jag sedan öppnar paketet ligger det ett vykort och en påse med någonting i. Jag öppnar först vykortet, läser och kan inte tro mina ögon. De första orden står skrivna. Det står "Till moster (mitt namn)..." Jag fortsätter läsa och tappar hakan. 

 

Ja, så nu har ni räknat ut vad det hela handlar om. Jag ska bli moster, för första gången!

Chocken jag fick går inte att beskriva. Jag ska inte ljuga och säga att jag nog ändå kände mig lite bummed över att det inte blev en resa då jag verkligen såg framemot den. Jag hade kollat flygbiljetter, kollat in hotell och verkligen forskat kring staden och aktiviteter vi kunde hitta på. Men samtidigt så hade jag hellre velat att min syrra var gravid för det är det inte alla som blir och det är inte lätt för alla. Staden som vi tänkte resa till kommer att stå kvar men en graviditet ska man inte ta för givet. 

 

Hursomhelst så fanns det ingenting som gjorde att jag hade kunnat förutse det här och min syrra har hållt den här hemligheten väldigt bra. Jag visste att hon ville ha barn men jag trodde inte att hon skulle påbörja den processen nu. Samtidigt så förstår jag att hon ville göra det nu eftersom hon ju faktiskt blir äldre och det sägs ju att det blir svårare med åren att bli gravid.

Jag har fortfarande inte fattat det här och kommer nog inte fatta förrän barnet är här.

Hon är beräknad till slutet av november och jag och min moster har diskuterat lite om att planera en babyshower. Jag har fått vara med när hon berättat för andra i familjen och släktingar och det har varit så roligt men också fint att se allas reaktioner. En del har gråtit vid nyheten och jag själv trodde jag skulle göra det när jag fick reda på det. 

 

Jag är övertygad om att syrran kommer att bli en fantastisk mamma. Hon är väldigt duktig med barn och vet vad barn behöver. Detta barnet kommer att bli så älskat och jag ser framemot att spendera tid och gå på en massa äventyr med barnet! Jag har svårt för att ta hand om andras barn, men syrras barn tro jag kommer känna som mitt eget faktiskt. Jag är så nyfiken på hur livet kommer bli nu med ett tillskott i vår familj, hur barnet kommer att se ut och vilken personlighet barnet kommer ha. Åh det ska bli så kul och shit vad jag ska bebisgosa i vinter! Tänk att vi till jul har en liten bebis i familjen, helt otroligt! Glömde bort att nämna att det är en liten flicka! Hade blivit glad oavsett, det viktigaste är att barnet är friskt, men jag blev ändå väldigt glad över att det blev en tjej! 

 

Nu håller jag bara tummarna för att hon får en säker förlossning och att allting går bra. 

 

Jag måste säga att 2023 hittills ändå har varit ett väldigt bra år, framförallt om man jämför med tidigare år. Det har gått bra i skolan även fast det varit så otroligt stressigt och hektiskt, Ursula verkar må bättre och cancern verkar inte ha spridit sig, jag fick efter flera år äntligen gå på Beyoncé-konsert (det var OTROLIGT, så bra att jag var tvungen att gå på båda konserterna, jag finner inga ord för den kvinnan, det finns verkligen ingen på hennes nivå), jag har också haft sommarledigt i ca två månader nu och bara tagit det lugnt, fokuserat på hälsan, umgåtts med nära och kära. Sedan den mycket roliga nyheten att syrran är gravid! Vad kan liksom slå det!

Jag hoppas jag inte skjuter mig själv i foten nu men det känns som att saker och ting börjar vända mot det bättre nu. Men vi får se, time will tell. 

 

Nu ska jag kolla ett youtube-klipp och sedan försöka få lite sömn. 

 

Hejdå bloggen!

Hej bloggen!

 

Idag är det Valborg och jag är hemma och tar det lugnt. Inga planer alls, vilket känns skönt. Fick frågan om att gå på en spelning ikväll, men känner att min kropp behöver vila. Jag har haft en väldigt stressig och intensiv period de senaste veckorna, har till och med fått magproblem och hudbesvär på grund av stressen. Har lovat mig själv att bli bättre på att ta hand om mig själv och sätta mig själv i första rummet, så därför stannar jag hemma. 

 

Det som är skönt är att det börjar lugna ner sig lite nu i plugget, det är inte många betygsgrundande moment kvar. Hittills har jag fått VG på allt förutom första tentan där jag också var väldigt nära VG.
Är riktigt nöjd med min insats ändå. Det har varit allt annat än lätt att lära sig ett helt nytt område. Ska bli intressant att se vad det blir för slutbetyg. Det viktigaste är dock att jag klarar allting och blir godkänd. 

Klassen är numera mer grupperad skulle jag säga, folk har en viss "klick" som de hänger med. Alla är dock fortfarande väldigt trevliga och jag känner fortfarande att utbildningen känns rätt, iallafall mer rätt än det jag läste innan.
Den där killen jag snacka om förut förresten, tror jag fortfarande eventuellt kan vara lite intresserad.
Ni vet när man bara får den känslan. Sen kan jag ju ha helt fel och min känsla kanske inte stämmer. Men det är iallafall min känsla. Det är en del blickar, en del komplimanger, och mycket att man vill visa upp att man är en bra kille. En gång sa han, från ingenstans, att han tyckte jag hade en välidgt bra hållning när jag sitter. Sedan kommenterade han på en redovisning jag höll att jag hade en typ behaglig röst att lyssna på. Sedan har han sagt att han är bra på att laga mat och att han har arbetat på ett boende för ensamkommande. Detta är info som jag ej har frågat honom om.
Han verkar snäll men ibland känns han lite omogen/pojkig. Fick också reda på att han bor hemma och att han gjort det väldigt länge, vilket är lite avtändande, framförallt i vuxenålder. Så mitt intresse för honom har svalnat lite faktiskt. 

 

Men men. Snart är det sommarlov! Den 8:e juni är sista dagen för terminen sedan vankas det sommarledigt! Det är efterlängtat kan jag lova! Åh vad jag ska njuta av att vara ledig! Umgås med vänner och familj och bara vara.
Jag ska även försöka söka lite sommarjobb, men om jag inte får något så har jag som tur är sparade pengar som jag kan leva på. 

 

En positiv nyhet är att Ursulas cancertumörer verkar ha minskat. Vi får hoppas att det fortsätter så och att hon blir frisk från cancern. Det har varit jättejobbigt att tänka på hur småsyskonen har det, dels med en sjuk mamma men också en pappa som kan dricka hur mycket som helst. Att även tänka på vad som skulle hända om Ursula dog ger mig grov ångest. Vi får verkligen hoppas att hon tillfrisknar. 

 

En annan mycket rolig och positiv nyhet, som jag nämnt tidigare i bloggen, är att Beyoncé går på världsturné och kör sin första show i Sverige!! Tror det är första gången hon börjar turnén i Sverige faktiskt. Och nu är det mindre än två veckor kvar (tiden går så fort!) och jag är så extremt excited! Har liksom pumpat Beyoncé-musik hela denna veckan! Det kommer bli så kul!! Alla vet att, när Beyoncé uppträder, så blir det en grym show! Jag har redan beställt en Beyoncé-tisha och hela min outfit är klappad och klar :D Eftersom hon kör två konserter i år, två efter varandra, har jag funderat på att eventuellt gå på den andra också. Men det är bara om jag verkligen känner att jag vill se henne igen, så det blir förmodligen väldigt spontant och något jag kommer att bestämma mig för efter att jag varit på den första konserten. Hennes nya album är jag ju inte sådär jätteförtjust i om jag ska vara ärlig och man är ju dessutom student numera och det kostar att gå på Beyoncé-konserter, så beöver ju hålla hårt i mina pengar och tänka noga hur jag spenderar dem. Men men, det är Beyoncé och det får man ju ej missa! Det ska i vart fall bli väldigt kul att få gå på den första konserten och denna gången blir vi ett stort gäng som går tillsammans. Får uppdatera bloggen om hur det var! 

 

Nu ska jag äta och sedan försöka uppdatera mitt CV. 

 

Hejdå bloggen!

Hej bloggen!

 

Idag är det den 12:e mars och min födelsedag. Födelsedagar innebär numera enbart ångest. Tycker det är jättejobbigt att bli äldre, särskilt när man inte ens hunnit göra det man hade velat vid den här åldern. 

Och som grädde på moset har många av mina nära inte ens grattat mig. Jag snackar alltså vänner som jag känt i över tio år. Har förståelse för att man kan glömma men det är så många som isåfall skulle glömt, vilket inte känns särskilt troligt. Även pappa och de har inte grattat.

Jag förväntar mig inte särskilt mycket annat ett grattis-sms. 

 

Idag har jag funderat mycket på de vännerna jag har. Känns som jag glidit ifrån de allra flesta på senaste tiden. Det kanske är så det blir när man blir äldre. Att vänner kanske inte blir lika stor prio i ens liv. 

 

Har inte alls mått bra idag. Har t.o.m. gråtit.

 

Hoppas den kommande veckan blir bättre. 

 

Jag kommer få svar på tentan som jag verkligen, hoppas, ber och bönar till gud att jag klarar, och sen ska jag göra en till tenta på torsdag. Det är mycket nu, mycket stress.

 

Längtar tills allting lugnar ner sig.

 

Hej bloggen,

 

Sist jag skrev här var ju den 1:a januari och idag är det den 25:e februari. Jag ska verkligen försöka blogga lite mer nu. Jag tycker det hjälper mig väldigt mycket att skriva om mina tankar och få ventilera här. 

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det har varit lite upp och ner sedan jag skrev. Men jag kan väl börja med utbildningen som jag nu har börjat. Jag kan säga att jag hittills är väldigt nöjd med utbildningen och mitt val och jag ångrar absolut ingenting! Jag är väldigt säker på att jag kommer att få jobb efter utbildningen. Det finns ett stort behov ute på arbetsmarknaden plus att det är bra ingångslöner och bra löneutveckling inom yrket. Arbetet i sig passar min personlighet bättre också.

Utbildningen är dock väldigt intensiv just nu, mycket grupparbeten och uppgifter som ska lämnas in på kort tid. Känner knappt att jag har tid för annat än plugg. Det är väldigt långa dagar på skolan och jag läser flera kurser parallellt vilket också är stressigt. På grund av stressen har jag även haft lite krångel med magen och ibland kommer min ångest tillbaka. Så jag har fått äta sådant som lugnar magen samt börjat med ångestdämpande medicin. 

 

Om en vecka har jag första tentan och jag har knappt tentapluggat, men ska sitta nu i helgen och under veckan med det. Jag fick iallafall VG på en uppgift jag lämnade in för en tid sedan och är superglad för det, trodde jag skulle få G!

 

Klassen som sådan känns bra, alla är trevliga och hjälpsamma. Det har dock skett en incident i klassen med en person som inte varit så samarbetsvillig, men förutom den personen har vi en bra sammanhållning i klassen. Nu har vi blivit mer sammansvetsade, vi vet vad alla heter (på ett ungefär lol), vi vet vad folk har gjort och jobbat med innan, vart de bor, vad de har för personligheter osv.
Det finns också en kille i min klass som jag tror jag fattat lite tycke för. Han kom dock in lite senare till klassen typ två eller tre veckor efter att utbildningen startade, så har inte riktigt få grepp om hur han är som person ännu. Jag tycker mig känna att jag ibland får lite blickar från honom. Det behöver ju dock inte per automatik betyda att han är intresserad. Vi får se hur det går med det.

Det har iallafall gått ungefär 1 månad och en vecka på utbildningen nu, men helt ärligt känns det som vi har gått längre än så. Vi har verkligen lärt oss så mycket på så kort tid.

Det ska bli intressant att se hur allt urartar sig framöver. 

 

Gällande något helt annat nu. Ursula och cancern verkar dessvärre inte bli bättre. Pappa har sagt att det inte ser ljust ut. Han säger att han inte mår bra, men försöker hålla humöret uppe. Han dricker väldigt mycket och det gör han ju förmodligen för att han mår dåligt. Det blir ett sätt för honom att hantera allt. Barnen mår ju givetvis inte bra heller och till råga på det har lillesyrran haft det jobbigt i skolan, klasskamrater som inte varit särskilt snälla mot henne. Hon känner sig utanför och vill byta skola. Allt detta, i kombination med allt kring studierna, har påverkat mig också. Det finns liksom alltid en underliggande stress hos mig och jag tänker ofta på hur det skulle bli om Ursula dog. Jag försöker precis som pappa, hålla humöret uppe, men det är svårt ibland. Mitt liv är verkligen full av motgångar, alltid är det något. 

 

Någonting som däremot stärkt mig den senaste tiden och gjort mig glad är att Beyoncé kommer till Sverige i år. Hon startar hennes världsturné i Stockholm denna gång. Hennes musik, hennes röst, och hennes dans är allt för mig. Det är verkligen så sjukt, men varje gång hon kommer så är det runt en tid då jag har det jobbigt. Sist hon var här, kom hon ut med nyheten att hon och Jay z skulle komma, bara några dagar efter jag och Kristian avslutade det vi hade. Jag var så otroligt skör och devastated då. Det är verkligen som att hon kommer för att stärka mig.
Jag ser väldigt mycket framemot konserten, denna gång kommer jag gå med både vänner och kusiner vilket kommer bli kul! 

Hej bloggen!

 

Wow, att jag inte skrivit på mer än ett år är ju inte så chockerande. Både 2021 och 2022 var händelserika år. Jag kommer att fatta mig kort och ta med det allra viktigaste, för annars blir det här inlägget för långt.

 

2021 flyttade jag till en annan stad för att testa på ett nytt jobb då jag förlorade det tidigare jobbet pga covid och blev arbetslös. Det var en otrolig upplevelse att flytta dit och jag lärde mig mycket. Träffade fantastiska personer och gjorde saker som jag aldrig hade gjort i Stockholm. Men tillslut saknade jag familj och vänner samt storstadslivet. Det jobbet jag fick där var intressant och utmanande, men såhär i efterhand så förstår jag nog att det inte var rätt jobb för mig. Återigen ett mycket psyskist påfrestande jobb där jag behövde fatta beslut som kunde komma att påverka andra människors liv till det negativa. Utöver det så har jag nu i efterhand även förstått att jag blev utnyttjad i arbetet, då jag var underbetald och förväntades göra saker som inte ingick i min arbetsbeskrivning. Fick inget lönetillägg för det heller. Jag ångrar dock inte att jag flyttade, det var en upplevelse som gav mig många perspektiv och ett jobb som nog kommer vara bra att ha på mitt CV.

Juste, när jag kom tillbaka till Stockholm under min semester, hann jag gå på två dejter med en kille. Vi träffades på ett speeddejting event och matchades ihop efter det. Det var en trevlig kille och han hade på papper allt det man önskar sig. Högtbildad, bor själv i egen lägenhet, tar ansvar, smart osv. Det är ju lite mer sånt jag söker nuförtiden. Men jag fick en dålig magkänsla av honom, ibland tyckte jag att han hade lite märkligt beteende. Hursomhelst så skrev han ett sms sen att han tyckte det var lite sisådär att jag bodde i en annan stad och var kluven över distansen. Det hela rann sedan ut i sanden kan man säga. Det var kul att dejta ändå, trots att det inte ledde någonvart. 

 

2022 var helt klart mindre bra i jämförelse med 2021. Arbetslös då jag sa upp mig från det där jobbet, flyttade hem och försökte hitta mig själv igen. Det har varit ett mycket kämpigt år psykiskt. Det har också varit mycket runtomkring och i världen. Det har varit krig i Ukraina, gängbrottsligheten i Sverige har ökat, jag utsattes för en rasistattack under midsommarafton, covid har fortsatt och jag blev smittad två gånger. Det har dessutom varit ett hemskt år ekonomiskt. Höga matpriser och elpriser, inflationen har ökat och mitt sparande har minskat avsevärt. Pga allt detta har jag inte orkat eller känt lust att dejta även om jag försökt scrolla igenom dejtingappar någon gång.

Jag reste en sväng till London för att besöka en väninna som var gravid (och nu fått barn). Det var både en rolig och mindre rolig resa. Rolig för att det var kul att besöka väninnan och se hur hon bor och har det. Och så kul att se henne gravid! Också kul att se och upptäcka London. Men jag reste dit med en tjejkompis till min väninna, som jag inte känner att jag klickar med, så det blev lite jobbigt att umgås med henne så nära och intensivt dagarna i ända. 

Att jag dessutom fyllde 30 var inte heller kul. Fick verkligen världens åldersnoja och 30års-kris. 

 

En sak som dock verkligen krossade mitt hjärta 2022 var en nyhet jag och syrran fick på juldagen av pappa. Han kom med den mycket chockerande nyheten att Ursula fått cancer. 

Det som gör ont att höra detta är dels att min pappa har fått gå igenom det här en gång tidigare med min mamma och nu ska han gå igenom det igen. Det gör också ont att veta vad som skulle hända mina småsyskon om Ursula skulle dö. Pappa är absolut för gammal att ta hand om dem, så jag tror att de kanske skulle hamna i familjehem. Jag har hört så mycket hemska historier om familjehem att det sista jag vill är att de hamnar där. Jag ska försöka tänka positivt kring det här och hoppas på att hon blir friskförklarad. Nu är ju kunskapen kring cancer bättre än vad det var när mamma levde. Jag hoppas verkligen hon blir frisk från cancern. 

 

I år ska jag försöka bli bättre på att sätta mig själv i första rummet. Jag är alldeles för snäll och säger ja till allt och alla. Det gör mig trött, utbränd och stressad.

Jag ska göra mer saker som jag mår bra av och också försöka stressa mindre. Jag ska också försöka vara mer mig själv och sluta anpassa mig så mycket till andra människor. 

 

Jag vill tillsist avsluta det här inlägget med att berätta att jag valt att omskola mig. Jag har insett att de arbeten som min utbildning leder till är arbeten som är tuffa rent psykiskt. Och för en känslig själ som mig så funkar det inte. Jag har gett det här flera chanser och har provat på en del jobb inom mitt utbildningsområde. Varje gång har jag haft ångest och en klump i magen. Det räcker med att utsatta mig själv för det här och därför valde jag att söka en utbildning som jag lyckligtvis blivit antagen till. Det var verkligen den enda goda nyheten 2022. Visst att det kommer vara tufft ekonomiskt att vara student igen och jag kommer behöva skjuta på vissa mål jag haft såsom att köpa lägenhet, men jag vågar hoppas på att det kommer vara värt allting i slutändan.

 

Jag har gjort mega-research kring utbildningen och yrket och tror och hoppas att det blir rätt denna gången. Jag börjar den 16:e januari och ser så mycket framemot det här nya kapitlet i mitt liv!

Hej bloggen!

 

Wow, som vanligt har jag inte varit aktiv här på mer än ett år. Det är nästan som att jag glömt att jag har en blogg. Jag vet inte, har nog inte lika stor behov av den som förut. Däremot tror jag inte att jag kommer att sluta med att skriva här helt. Inte än iallafall. Jag tycker om att skriva, för mig är det typ terapeutiskt och vissa saker/händelser i mitt liv vill jag ha nedskrivet eftersom det är kul att läsa och titta tillbaka på. Sen har jag ju också minnet av en guldfisk och är så glömsk, så ibland vill jag skriva ner saker för att minnas exakt hur saker och ting faktiskt gått till. 

 

Så jag kanske ska berätta hur det gick med det där jobbet som jag skrev om sist. Well, det gick käpprätt åthelvete. Alltså bokstavligen. Det vart inte alls som jag hade tänkt mig eller föreställt mig och jag sa upp mig efter drygt 1 och en halv månad. Jag fick ångest av det jobbet och arbetsuppgifterna var nog det som var värst. Fick grova magproblem och kunde ej koncentrera mig på jobbet. Det är ett väldigt psykiskt krävande jobb som ofta innebär att man måste ta snabba beslut som kan vara livsavgörande. Jag fick panik och hade svårt att hantera. Men med så mycket annat här i livet så lär man ju sig av sina erfarenheter och det jobbet var definitivt en lärdom. Jag kan inte jobba med saker som är alldeles för psyskiskt påfrestande. Jag är en person som tycker om att hjälpa andra men det funkar inte att jobba med det, iallafall inte på det här sättet. Jag är också en person som verkligen måste trivas på mitt jobb om jag ska vara där 8 timmar om dagen, annars funkar det inte varken arbetsmässigt eller psykiskt. 

 

Men iallafall, efter det jobbet blev det akut igen med ekonomin, så jag tog första bästa jobb innan fakturorna hamnade på inkasso.  På det här jobbet gick det betydligt bättre och jag lovades en tillsvidareanställning efter att min provanställning löpt ut, men den blev tyvärr avbruten på grund av att Covid-19 tog över världen och påverkade företaget jag arbetade på väldigt negativt. Min provanställning avbröts och övergick till en visstidsanställning som sedan efter sommaren runt oktober, inte gick att förlänga.

Så nu är jag här igen, arbetssökande och inga som helst aningar om vart jag hamnar näst. 

 

Covid-19 har verkligen förstört mycket i år. Flera tusentals personer har dött både i Sverige och världen över. Jag själv känner några bekanta som har dött av viruset. Flera länder i världen har haft lockdown. I Sverige har vi inte haft lockdown utan bara restriktioner och rekommendationer, men det verkar som att saker och ting kan bli striktare med den nya tillfälliga pandemilagen som snart ska träda i kraft. Ekonomin har gått dåligt för många personer och många företag. De allra flest går runt med munskydd när man går ut och vården har det extremt tufft. Jag har nog aldrig någonsin sett något liknande tidigare faktiskt. Inte ens under svininfluensan så var det såhär allvarligt. Och självaste viruset i sig tycker jag är sjukt läskigt, alltså hur det funkar. Att man till exempel kan bära på viruset och smitta utan att ha symptom, helt sjukt!

 

Jag skulle nog kunna beskriva det som att 2020 varit ett av mina värsta år men samtidigt, på ett konstigt sätt, ett av mina bästa. Det är ett av mina värsta år för att Covid-19 verkligen förstörde allt. Flera människor dog, rörelsefriheten begränsades, möjligheten att träffa och umgås med andra, resa, och festa vart som bortblåst. Jag har liksom inte ens kunnat fira jul och nyår iår med mina nära pga att jag har haft förkylningssymptom och även varit i kontakt med någon som fått det bekräftat att hen hade Covid-19. Fick därför sitta i karantän i hela två veckor. Utöver Covid-19 var det mycket annat privat som hände under året som verkligen tärde på mig psykiskt. Jag och många andra har förlorat våra jobb och väldigt många har förlorat någon närstående. . Min pappas syster dog och en familjeväns pappa dog också, inte av Covid-19, men ändå. Syrran gjorde slut med sin partner och bor nu i ett hotell (jag frågade om hon ville bo med mig men det ville hon inte). Jag bråkade också med syrran och vi pratade inte på flera dagar, tror tom det kan ha varit ett par veckor, vilket är väldigt olikt oss. Några nära vänner till mig hamnade också i ett stort bråk, alltså verkligen jättestort. Så stort att jag inte trodde det kunde lösas, och det är fortfarande inte helt återställt än. Utöver det har det hänt lite grejer här i huset där jag bor som gör att jag inte riktigt känner mig lika trygg att bo här längre och vill flytta. Så det är några saker som gjort detta året till rent ut sagt piss. 

 

Det som däremot varit positivt i år är min ekonomi och mitt sparande. Jag hade som mål att i år spara pengar, alltså verkligen en ordentlig summa både i fonder och aktier samt att ha ett buffertspar. Det går sjukt bra och jag har nästan nått 100 tusen nu. Målet var alltså 100 tusen men eftersom jag blev av med jobbet i oktober så kunde jag inte spara tillräckligt de sista två månaderna. Jag är ändå så stolt över mig själv att jag har nått den summan jag nått och jag hade nog aldrig trott att jag skulle ha såhär mycket pengar på sparkontot i slutet på det här året. Jag har alltid tyckt det varit viktigt att spara, men nu sparar jag på ett helt annat sätt med ett helt annat syfte och det har jag verkligen Covid-19 att tacka för. Jag vet inte hur många gånger jag läst i tidningen om folk som blivit av med sina jobb och väntat i månader på att få pengar från a-kassan utan att ha en buffert. Fatta vilken katastrof. Jag vill aldrig i mitt liv hamna där och har idag bra förutsättningar att fortfarande klara mig om jag blir av med jobb. Nu har jag också blivit ännu mer motiverad till att spara mer under det kommande året. 

 

En annan bra grej som kommit ut av allt elände och mörker det här året är att jag insett vad som är viktigt här i livet. Jag har nu insett hur mycket man tar för givet. Så fort vi kan börja röra oss normalt igen kommer jag ta vara på livet mer och leva!

 Utöver det har jag också stanna upp, rannsakat mig själv, mina relationer och mina mål och kommit fram till att, den enda jag egentligen kan lita på till 100%, är mig själv. Självklart har jag många i min närhet som jag kan förlita mig på. Men det är inte alltid som de kan, vill eller bryr sig, om att ställa upp. Pappa börjar bli gammal och jag märker att jag inte kan förvänta mig samma sak av honom som förut pga att han kanske inte orkar eller inte har råd pga pensionär. Syrran finns ju men hon har ju också ett eget liv, precis som alla mina vänner. Det jag försöker säga är att "at the end of the day, you only have yourself, so you need to learn to be your best friend". I slutändan har jag alltså endast bara mig själv och det är helt fine. Egentligen så är jag ju en väldigt självständig som person som ofta trivs med att vara själv. Men ibland är det ju nice att också kunna ha någon som finns där hela tiden, i vått och torrt. 

 

Vilket leder mig till nästa ämne, nämligen att hitta någon, att hitta kärleken. Jag känner att det är dags nu, jag menar jag närmar mig snart 30 och får typ åldersnoja bara jag tänker på det. Dessutom har jag aldrig tidigare haft ett riktigt långt seriöst förhållande.

Jag känner också att jag har börjat glida ifrån vännerna lite. Man börjar bli äldre och då är saker och ting som att "vännerna är ens allt" och att man hänger med vännerna 24/7, inte lika viktigt längre som när man var yngre. Även om jag såklart bryr mig om mina vännerna och tycker om de jättemycket fortfarande, så har man liksom ett nytt fokus och nya prioriteringar nu när man börjar bli äldre. Man kanske vill ha barn i framtiden osv...

Så ett av mina nyårslöften, (eller vi säger mål istället, gillar det mer); Ett av mina mål inför det nya året är att försöka mig på att dejta mer (när Covid-19 tillåter förstås). Jag känner mig nu redo att ge mig ut i dejtingvärlden igen. Nu känner jag mig också mer säker i hur jag ska dejta, vad jag söker och vad jag inte tolererar. Så ja,vi får se hur det går.

BTW, Kristian-killen som jag har skrivit om förut har, hör och HÄPNA, blivit pappa! Kan ni tänker er! Denna nyheten fick jag en dag när jag helt casually scrollade runt i min Facebook-feed och det poppade upp en bild på honom hållandes i barnet på BB. Denna nyhet kom inte långt efter att vi hade "gjort slut" (jag skriver i parantes då vi ju faktiskt aldrig var tillsammans). Så med andra ord hade han troligtvis träffat den här kvinnan, alltså mamman till hans barn, antingen under tiden vi dejtade eller inte långt efter att det tog slut mellan oss. Samtidigt som han hade gått och sagt till mig att han ville vara singel. Vilket får mig att tro att detta inte var planerat. Men hursomhelst. Det gjorde ont kan jag lova att se den nyheten på Facebook och jag skämdes typ eftersom alla vänner i min vänskapskrets fick veta detta. Gissa hur det fick mig att se ut? Jo, svaret är: dum! Idag är jag dock helt och hållet över honom och känner verkligen that I dodged a bullet! Vi var verkligen inte ämnade för varandra och två helt olika personer med olika mål i livet. 

 

Anyaways, till mitt andra mål inför nyåret tänkte jag försöka dra ner på att vara så aktiv på instagram och sociala medier. Alltså jag tror jag utvecklat ett beroende, i synnerhet i år, och det känns inte hälsosamt! Jag vill kunna släppa mobiltelefonen och leva mer i nuet. Man behöver inte veta varenda detalj i nån annans liv och jag behöver heller inte basunera ut allt som händer i mitt liv på instagram. Det känns som att jag är skyldig att lägga ut någon rolig story eller bild när jag inte lagt ut något på ett tag och när jag inte lägger ut på ett tag, tror folk att man mår dåligt vilket ju alltid inte behöver vara fallet. Ibland är det bara skönt att inte vara så aktiv. Så det är alltså mitt andra mål.

 

Mitt tredje mål inför det nya året är att hitta ett jobb som verkligen matchar min kompetens och det jag är värd, men också det allra viktigaste; ett jobb jag trivs med! 

 

Jag hoppas att det nya året blir mer lyckligt!!

 

Önskar er alla ett Gott Nytt År!

 

 

 

Wow! Kan inte fatta att jag senast skrev i januari! Det har ju typ gått ett halv år?!

 

Det som hänt sen dess är att jag läst en fristående kurs på universitet samtidigt som jag jobbade deltid. Tack vare mitt deltidsjobb har jag kunnat spara pengar, betala av vissa lån/krediter, unnat mig saker och ting och till och med åkt på en weekendresa!

Börjat med kosttillskott och ska även försöka mig på att börja träna.

Skillnaden i mitt mående nu jämfört med hur det var förra året är riktigt stor! Jag mår så himla mycket bättre just nu, rent psykiskt men även fysiskt!

 

Under månaderna som gått har jag också sökt några jobb och nu bloggen, nu börjar saker och ting äntligen vända och gå mot ljusare tider! 

 

Det är nämligen som så att jag imorgon börjar på en helt ny tjänst på en helt ny arbetsplats. Jag är så glad, nervös, exalterad, allt på samma gång! Det är en provanställning på 6 månader som sedan övergår till tillsvidareanställning och jag tror verkligen att detta kommer att passa mig. Dessvärre är det en tjänst som inte kräver högskoleutbildning men det är en eftertraktad arbetsplats med mycket utvecklingsmöjligher och flera olika tjänster, så jag tror verkligen att det går att växa här. Jag känner en person som jobbar där (som också inspirerade mig till att söka tjänsten) med samma arbetsuppgifter och hon har sagt samma, att det går att växa där. Så det känns verkligen lovande! Om jag får gissa så tror jag att det är en arbetsplats jag kommer att stanna kvar på länge.

Arbetsuppgifterna är så intressanta, så det vet jag att jag kommer att tycka om. Jag hoppas bara att jag ska trivas. Jag ska göra mitt allra bästa för att lära känna kollegorna och vara mitt bästa jag gentemot de.

 

Från och med imorgon väntar en lång introduktionsutbildning och efter den ska jag börja arbeta på riktigt. Så nervööst!

 

Håll tummarna för mig!