myrealself

Bara en sekund efter att jag skrev det förra inlägget så ringde farsan. Jag kände att jag ville ta detta i ett seperat inlägg. Farsan berättade att det blev en pojke! "Du har fått en bror", sa han!

Jag kan inte tro det, för mig känns det helt overkligt, precis som det gjorde när lillesyrran föddes. Vi som alltid har varit tjejer i familjen (förutom pappa då såklart) och nu får vi en liten pojke. I can't believe it.

Att alliansen vann valet och Fredrik Reinfeldt blir statsminister i 4 år till. Detta gör mig ledsen. Men något som gör mig ännu mer ledsen är det faktum att Sverigedemokraterna fick hela 5.7 procentenheter under valvakan, blev vågmästare och tog sig in i riksdagen. Detta är historiskt och detta är skrämmande people, det är skrämmande! Och ännu mer skrämmande att folk FORTFARANDE förnekar att de inte är rasister. I deras valmanifest får de det att låta att de vill ta hand om invandrare, men det blir lite motsägelsefullt när de säger att de samtidigt vill "värna om den svenska kulturen" och ta bort moskeér, modersmålsstudier, förbjuda burka osv. Det tyder på inget annat än främlingsfientlighet!
Det roliga är att Moderaterna troligtvis måste samarbeta med SD om Miljöpartiet inte vill det. Men Miljöpartiet har redan gett klartecken på att de inte vill samarbeta med Moderaterna. Trouble trouble!

Aja, jag säger som Mona Sahlin sa, det är fortfarande 94% som inte röstade på SD, vilket tyder på en liten liten del, en minoritet i Sverige som är främlingsfientliga. Det är det som ger mig hopp. 


Idag är det hursomhelst måndag och igår träffade jag på två av mina bästa kompisar. Vi gick runt i stan och avslutade kvällen på en mysig asiatisk restaurang. Mycket nytt kom fram igår, mycket hemligheter, några tårar. Jag har nu verkligen insett att dessa två är bland de bästa vänner jag har. Förut tvekade jag, men nu är jag bombsäker. Jag känner mig lite falsk och taskig, för de här tjejerna berättar precis allt för mig, men själv kan jag inte vara lika öppen tillbaka och det finns en del saker som jag inte berättat för de. Jag har jättesvårt för att öppna mig sådär helt. Men jag ska göra det, någon gång, I promise. Dessa två är verkligen några som jag känner att jag vill vara vän med livet ut. 

Oj det var visst ett tag sen, eller en vecka sen rättare sagt och det lär bli så denna vecka med då jag har en fältstudie som jag ska skriva och den ska vara inne redan på måndag nästa vecka.

Så vad har jag gjort sen jag skrev sist?

Jag och några kompisar åkte upp till en av sveriges bästa studentstäder för att hälsa på en kompis som studerar där. Hon skulle ha en inflyttningsfest och bjöd oss och självklart tackade vi ja. Den kvällen/natten var galen. Vet inte ens om jag vågar berätta allt men jag lovar att jag iallafall inte gjorde något dumt :). Den var i varjefall mycket minnesvärd. Utöver festen så gick vi runt lite i staden, utforskade den och åt på en mysig italiensk restaurang, maten var oemotståndlig! Vi var där från lördag till söndag. Det blev som en liten minitrip med vänner, 5 stjärnor till den kvällen!

Seminariumet gick väl bra men det är ju meningen att man ska prata, diskutera och vara muntligt aktiv under de timmarna men jag sa inte ett enda ord, även fast jag det var saker jag gärna hade velat ta upp. Det är skitirriterande att jag inte bara kan räcka upp handen och prata, men det går inte, inte när jag väl sitter där. Min mage kurrade även som fan och jag var tvungen att gå ut från rummet för att samla mig, så pinsamt.
Som en slutexamination har vi fått en uppgift att skriva en uppsats, eller fältstudie om något valfritt samhällsproblem men detta måste dock kopplas ihop med det vi lärt oss under momentet. Det vi ska skriva om är så himla dåligt tycker jag, men det tycker inte mina seminarievänner. Och detta är orsaken till varför jag hatar att jobba i grupp. Att alla har olika synesätt på vad som är bra. Det som irriterar mig mest är att de här tjejerna inte har gått i bra skolor, de vet inte hur man skriver akademiskt, och på vårt senaste arbete var det riktigt nära att vi skulle få IG. Man märkte att min lärare mer tyckte om min idé än deras, men det var det de ville skriva om och det var ju 3 mot 1 liksom, majoriteten vinner. Jag är skiträdd att vi får IG på fältstudien, skiträdd! Man kanske kan tycka att jag överdriver, men det handlar ju om mina betyg, och jag vill inte sänkas på grund av dem.

Förutom schoolstuff har jag inte gjort så mycket. Juste, jag har vart med i en reklamfilm. Det var verkligen jättespontant! Fick ett mail där de undrade om jag ville vara med (hade tidigare registrerat mig på en hemsida där producenter och regissörer letar efter statister och skådespelare till filmer och reklamer, hade helt glömt bort den sidan) och först så tvekade jag med sedan så övertalade syrran mig att vara med. Det var inget arvode som man fick så jag gjorde det mest för skojskull. Och det var riktigt kul! Reklamen kommer dock bara visas på nätet, men det gör mig inget :) Då får less people se mig skämma ut mig :P. Nejmen det var kul och inte alls svårt, i början va jag skitnervös då jag fick veta att de andra tjejerna hade tidigare erfarenhet av skådespeleri. Alla gick på teaterskolor dessutom. Nervositeten släppte dock, när vi väl var on set. Skitkul var det och regissören blev himla nöjd! Vi behövde inte ens göra om det fler gånger för att vi satte det redan efter andra omgången. Han sa t.o.m. att han gärna vill jobba med oss igen i framtiden. Så vem vet, kanske blir jag en liten reklamkändis?

Det är ju val imorgon och herremingud vad folk är inne i politiken nu. Vilket glädjer mig. Det finns folk i världen som inte får rösta, som inte får göra sin röst hörd, och här sitter vi och slänger iväg vår röst. Jag gick och röstade med syrran iförrigår. Det var första gången jag röstade och det kändes (utan att låta klyschig) faktiskt bra. Jag gillar faktiskt politik, jag tycker det kan vara sjukt intressant och se hur de olika politikerna resonerar. Jag har följt varenda debatt på TV and I love it. Sverigedemokraterna har ju fått sjukt mycket röster också, och kanske kommer de in i riksdagen. Jag förstår inte hur ett sådant främlingsfientligt parti kan vinna så många röster? Kan Sverige ha en massa "smygrasister" till invånare? Eller är det bara det att många svenskar är trötta på den dåliga invandringspolitiken? Tror att det kan vara lite av both. Att det verkligen finns människor som tror att det är vettigt med ett parti som de, det skrämmer mig. Och ja, jag har läst vad de står för, jag har läst deras hemsida och deras broschyrer och det de försöker säga does not make sense. Till exempel att de vill främja den svenska kulturen och "ta bort" all invandrarkultur. Här fattar man ju direkt att de menar muslimsk kultur och inget annat då de vill behålla all skandinavisk kultur, alltså norge, finland, danmark (som också är invandrarländer) och amerikansk kultur. Med tanke på hur amerikaniserat sverige idag är undrar jag om de verkligen vill ta bort de dansskolor som undervisar amerikanska dansstilar? Eller de TV program som kommer från amerika? Eller alla de amerikanska restaurangerna? Nej skulle inte tro det! Det är klart och tydligt hur allt de säger egentligen riktar sig mot muslimer och inget annat, som att de vore en enda stor terrorgrupp. Aja, jag orkar inte slösa tid på att skriva om dem.
Imorn gäller det iallafall, blir det de rödgröna eller blir det alliansen?

Jag hittade storesyrrans dagböcker och förlåt men jag kunde inte låta bli att läsa. En del saker som jag fick läsa chockade mig något otroligt. Jag har ju alltid sett storesyrran som en stark person och framför allt väldigt klok. Men gud, hon hade verkligen sina svaga och dumma dagar. Jag tänker inte skriva här detaljerat om vad det stod, men det handlade en hel del om kärlek, pojkvänner, vänner och situationen hemma.

Jag har ju berättat här i bloggen att Ursula ska få ett till barn. Det är beräknat att barnet kommer imorgon. Jag har återigen lite mixed feelings. Man ska inte skaffa barn om man inte kan vara en ansvarsfull förälder, vilket både farsan och Ursula påvisat att de inte är. Men vad kan jag göra åt saken liksom. Jag hoppas iallafall på att det blir en pojke denna gång eftersom vi redan bara är tjejer i familjen. Lillesyrran har förresten återgått till hennes ohälsosamma måltider och hon börjar återigen bli riktigt smal.

Det är lördag idag och jag tror inte det blir något festande, vi får se, kanske. Jag känner mig rätt trött och seg, så kanske blir det en filmys hemma med syrran. Egentligen borde jag passa på att gå ut nu, för under veckan och nästa helg är det ingenting annat än plugg som gäller för mig. Vi får se som sagt.

Ursäkta för detta långa inlägg, men jag behövde skriva av mig, hade så mycket på hjärtat. Det kunde t.o.m blivit längre men jag sätter stopp här. Goodbye lovely blog!

Jag ligger på sida 158 i min bok nu och boken har 245 sidor, så jag har kommit mer än halvvägs iallafall. Det som står i boken är faktiskt sjukt intressant och den är så hima pedagogisk, man har verkligen förståesle i det man läser. Den är så himla välskriven också, själva språket är utomordentligt. Alla formuleringar och val av ord är klockrena. Man kan verkligen konstatera att jag är en så kallad "slow reader". Det tog mig ungefär 5 timmar att läsa 85 sidor. Inte bra. Jag måste hitta en ny teknik asså, detta funkar inte. Tänk om jag får en bok på 500 sidor liksom.

Förutom pluggandet har jag inte gjort mycket faktiskt. Varit hemma och spenderat tid med syrrorna. Jag tänkte att jag skulle ta tillfälle i akt och berätta om vad som hände med mig och potential love toy, jag slutade ju helt plötsligt skriva om honom då det var så mycket annat jag var tvungen att skriva om som kom i vägen. Men nu, i brist på saker att ta upp här, tänkte jag berätta lite om vad som hände.

Jag vet inte vart jag slutade och tänker mig inte ta besvärligheten att kolla upp det heller. Men jag gissar på att sista gången jag skrev om honom var när jag berättade att jag inte träffade honom pga av alla flygplan var inställda då det var något vulkanutbrott som ska ha förorenat luften och gjort det mycket riskabelt för flygen att flyga. Iaf, så vi sågs aldrig men vi fortsätte ha en massa sms-kontakt. Och en massa till sms-kontakt, och en massa webcamchatt och kärleken växte måste jag säga. Vi planerade in en ny dag som jag kunde träffa honom och vi bestämde då att jag skulle åka upp till honom och bo där (eftersom det skulle vara fullkomligt omöjligt för honom att bo här och det förklarade jag också till honom). Han var givetvis jättesnäll och sa att jag inte behövde oroa mig över pengar och såvidare att allting skulle han och hans familj stå för. (Detta låter så misstänksamt när man skriver, I know, men tro inte att jag är blåst, jag visste vad jag gedde mig in på). Efter några dagar eller kanske t.o.m veckor insåg jag att jag inte kunde ta den risken, trots att jag visste att denna kille var normal, det är ganska enkelt att känna av ifall den man har kontakt med är en myskotyp eller en normal person. (Man kollar vänskapskretsar, bilder på personen, studienätverk, osv). Men trots detta ville jag inte åka. Jag som knappt klarar av att prata med nya killar, så att jag skulle åka och bo där, never in a million years. För att göra en lång historia kort så beslutade jag mig för att "göra slut". Över facebook. Jag skrev ett mejl där jag var brutalt ärlig och sa att det här aldrig skulle funka. Men jag sa också att jag tyckte han var en urgo kille och att jag hoppades att vi fortfarande kunde vara vänner. Och det kunde vi :) . Så han är numera ett avslutat kapitel.

Jag måste dock "emphasize" att hade han bott här så hade jag tveklöst gett det a second thought. Killen var ju perfekt. Visste exakt hur en tjej skulle behandlas. Killen gjorde och skrev många gulliga saker till mig. Men det jag nog tyckte var gulligast var när han skickade en youtube-låt till mig för att beskriva hans känslor till mig. Eller den gången då han skrev en jättelång dikt, om mig. Känns nästan som att de bra killarna bara finns utanför stockholm. Så himla surt. Det finns dock en annan kille som jag nu tänker på nästintill varje dag, eller varje dag kanske är att överdriva men ja ofta iallafall. Jag skrev ju om en kille som var otroligt snygg och som jag (tack vara två glas vin) kunde släppa loss och varje mig själv med på en bar. Vi klickade väldigt bra och jag kände mig inte alls nervös över att snacka med honom. Jag skrev ju ett sms till honom där jag undrade om vi kunde ta en fika nåndag och hans svar var så klockrent och gjorde mig så himla glad. Att en så snygg kille som honom skulle vilja ta en fika med mig, helt ärligt! Jag avslutade messet med att jag skulle höra av mig och tyvärr så gjorde jag aldrig det. Det har nu gått kanske 1 månad sen händelsen inträffade, eller lite mer typ 1 och en halv, och för några dagar sen ringde han upp mig. Såklart så vågade jag inte svara. Faktum att han ringde tillbaka, trots att det var jag som sa att jag skulle höra av mig, att han inte sket i det liksom, efter all denna tid, tyckte jag var skitgulligt. Anledningen till att jag inte vågade svara när han ringde var att jag inte tror att jag hade kunnat prata normalt med honom. Och jag vill inte ge ett dåligt intryck. Och jag vill fika med honom, men vågar inte. Mina vänner är däremot på mig och vill att jag ska träffa honom omedelbart. Men jag vill inte sumpa min chans, jag vill träffa honom när jag känner mig redo. Då kanske det redan är försent iofs, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge ;). Det är ju också det hela med att faktiskt ingå i ett förhållande. Eftersom jag aldrig riktigt gjort det känns det ju en aning läskigt. Jag har träffat många killar ute på klubbarna och på krogen, men jag har inte fastnat för någon av de som med denna kille. Förutom hans snygghet var det något speciellt med honom.
Nu återstår bara frågan: Ska jag ringa honom och boka in en liten "dejt" eller ska jag bara skita i det?

Min seminariegrupp turned out to be really great faktiskt, kanske inte det bästa men mycket bättre än vad jag trodde det skulle bli. Jag hamnade med tjejer som är ungefär lika gamla som mig. De var väldigt öppna och snälla så jag tror att vi kan jobba bra i grupp. Det ända jag kan vara lite rädd för är att dessa tjejer kan vara lite omotiverade, alltså inte sådär jätte pluggvilliga. Jag vet att man inte ska dömma sådär, men I can't help it. Det är ju mina betyg som står på spel liksom.

Idag hade jag bara en föreläsning (som by far var den mest intressanta föreläsningen hittils) och sedan gick jag frivilligt till en annan föreläsning som handlade om studieteknik. Mycket välbehövt må jag säga. Jag gillar verkligen alla lärare och studievägledare på min högskola. De är så hjälpsamma! Och det känns inte alls svårt att få hjälp med sina studier. Om man jämför med gymnasieskolan jag gick på, där var det bara EN yrkes och studievägledare för ca 1500 elever. Hon var ALLTID upptagen och det kändes omöjligt att få tag på henne och framförallt att boka en tid med henne, som också skulle gå ihop med både hennes och ens egna tidsschema.
På min högskola är det tvärtom, det finns en massa yrkes/studievägledare som väntar på att få ge en massa tips, hjälp och rådgivning. En annan grej jag tycker är riktigt bra är att högskolan inte känns lika tävlingsinriktat som gymnasiet. På mitt gymnasium kändes det som rena rama intellektualitetstävlingen på alla lektioner. Man skulle alltid komma på något klokt att säga och alltid skulle man uttrycka sig väl när man sa något. Det var viktigt att visa att man var smart. Denna press på att visa sig smart och duktig känner jag inte av på högskolan. Det känns jätteskönt att inte ha denna press på sig. Detta är verkligen positivt för då kan man säga och fråga precis vad man vill utan att känna sig dum. Högskolan är ju självklart också mycket roligare, du läser bara ett ämne som du också finner intressant. Allting känns också mycket mer friare och du har betydligt mer ansvar. Tar du inte dina uppgifter seriöst, alltså att du inte gör de eller skiter i några, så kommer du att faila. På gymnasiet kunde man ändå komma undan även fast man kanske missat någon/några moment i ämne. Så på högskolan krävs det enorm disciplin.

Nästa vecka är det två inlämningsuppgifter som ska in. Själva skrivandet känns inte svårt. Det svåra är läsningen!!! Jag ska under helgen försöka läsa ut en bok och det borde jag kunna, det borde inte vara särskilt svårt. Man ska i grupp skriva en kort sammanfattning av boken och vad det är författarna försöker belysa i boken, kanske ta upp lite centrala begrepp som nämns i boken, man ska således inte tycka till om boken utan mer föra någon sorts sammanlagd recension av boken utifrån det vi läst. Den andra uppgiften jag har är till på torsdag och den verkar betydligt svårare, det är dessutom en individuell skrivuppgift, så där har man ingen att bolla ideér med. Kanske kan man fråga lite med tjejerna från seminariegruppen. Det ska nog gå bra, så länge jag ser till att läsa ut böckerna i tid (undra hur det ska gå). På tal om böckerna, jag har nu slösat ca 500kr på 3 böcker :(, inte okej! Men jag har ju inget val. 

Idag träffade jag även en gammal vän till mig som började på högskolan igår. Vi åt lunch tillsammans och snackade i nästan 2 timmar. Känns väldigt härligt att känna någon annan på skolan som också kan vara lika förvirrad som en själv till allt det nya. Men som en studievägledare sa till mig idag "Känn dig lugn, du kommer snabbt komma in i rutinen på högskolan, det är omöjligt att lära sig allt på en gång". Thats so true!

Med det lilla citatet avslutar jag detta blogginlägg. Godnatt blogg!

p.s Om ca 2 veckor är det val! Och jag får äntligen rösta ;)!  

Idag är det tisdag (egentligen onsdag) och i måndags var det första dan på högskolan. Vi hade två lektioner, eller föreläsningar bör man säga nu, som mest agerade som en introduktion till ämnet vi ska studera. Jag gillar verkligen det vi får lära oss, allting är jätte jätteintressant. Allt känns bara så nytt och scary. Men antar att jag vänjer mig vid allting ganska fort. Hittils har allting iallafall gått jättebra. Jag har med tiden fått lättare att hitta runt på skolan, men ännu är det lite klurigt. Det ag hatar just nu är att jag troligtvis måste köpa alla obligatoriska böcker som står på litteraturlistan. Hade jag vetat innan att vi skulle få en lista med en massa böcker som vi måste handla/låna själva, hade jag säkerligen varit först med att få alla böcker. Olyckligtvis är jag nu sent ute. Man lär sig verkligen av sina misstag.

En annan grej som jag inte är så jätte excited över, är att vi ska skriva alla våra arbeten i grupp. Eller det ska vi iallafall göra nu i vår första skrivuppgift. I dessa grupper ska vi alltså diskutera, reflektera och analysera det vi fått till uppgift när det är tid för seminarium. Detta är inte kul för någon som mig, som oftast bär på talängslan. Och jag tror att jag kan få ännu mer talängslan nu när jag sett att majoriteten av alla som jag går med, är äldre än mig. Detta är nästan värre än det med böckerna. Hur ska jag ärligt talat klara av det här? Jag måste verkligen prepare inför varje seminarium för jag vill inte ha dåliga/dumma saker att komma med.

En annan grej är ju det här med att faktiskt läsa böckerna. Det förväntas inte att man ska läsa några sidor ur alla böcker, utan man ska läsa hela boken. Detta är något som JAG ska göra, jag som kanske läst 3 böcker under hela min livsstid. Och nu snackar vi om 11 böcker under en termin! Great, just great. Jag undrar ärligt talat om det finns någon som faktiskt hinner läsa precis allt? Jag tror helt allvarligt talat inte det, jag tror att många bara skummar igenom och försöker läsa det viktigaste i boken. För mig låter det fullkomligt omöjligt.

Sen är det ju också det här med maten. Herre min gud, jag är så mycket mer tacksam nu för allt gratis jag fick i grundskolan och gymnasiet. Gratis mat, gratis terminsskort, gratis böcker, gratis kalender.
Maten är iofs inte en jätte big deal för mig nu, jag hinner liksom hem under mina håltimmar för att äta, det tar ju trots allt ca 15-20 min att åka från högskolan till hemmet. Den största rädslan jag bär på är att sitta och diskutera i seminariegrupperna. Det finns bara en grej som är positivt med dessa seminariegrupper och det är att man troligtvis kan få lära känna lite nya vänner.

Imorgon får vi reda på vilken grupp vi hamnar i. Jag hoppas att jag hamnar med några som inte är alltför seriösa men inte alltför slappa heller. Alltför seriöst skulle kännas tråkigt, ansträngt, stressigt, misslyckat. Alltför slappigt skulle självklart kännas dåligt, därav dåliga betyg. Hoppas också att man hamnar med härliga, "down to eartyh", sociala människor så att man kan ha lätt för att prata med varann. Jag har gått och tänkt på det här med seminariegrupper sen i måndags och jag hoppas innerligt att jag, trots det faktum att jag alltid har oturen på min sida, hamnar med en bra grupp som jag kan känna mig avslappnad med. Snälla gud, om du nu finns, hör min bön!

Nu ska jag försöka slagga, föreläsning imorn kl 10! Good night blog!

BTW - jag gick till registreringen själv, det var inte så farligt som jag trodde i början.