myrealself

Hej bloggen!

 

Idag hade jag tänkt berätta om något som också dragit ner på mitt humör utöver det jag berättade om i förra inlägget. Nämligen om killen som jag träffade/dejtade. Varnar redan nu för ett väldigt långt inlägg!

 

Sist jag skrev om honom var i slutet av förra året, några dagar innan nyårsafton. Under denna period kände jag att jag hade börjat få känslor för honom på riktigt men jag vågade inte fullt ut tro på att det kunde vara vi. Framförallt för att jag kände att han inte vara lika "invested" i mig som i början (klassikern). Vi hade fortfarande kontakt och vi sågs någon gång i veckan, men vi skrev inte lika ofta till varandra. 

 

Nyårsafton kom och Kristian som vi kan kalla honom dök inte upp. Han gick på hans kompis nyårsfest istället. Trots att han sa till mig långt innan att han hade blivit bjuden på båda och velade mellan de två nyårsfesterna och att det troligtvis ändå skulle bli att han skulle gå på hans kompis nyårsfest, kunde jag inte rå för att bli lite ledsen och besviken ändå. Hade varit kul att fira in det nya året med honom tänkte jag. Redan där fick jag en dålig magkänsla och tänkte att; om han verkade gillade mig skulle han väl kommit på festen oavsett? Samtidigt som jag också kände att jag kanske överdrev? Det var ju bara en kväll och vi var ju inte tillsammans och självklart ska han få fira med sin kompis.

 

Hursomhelst, fast forward till ungefär 2 månader senare och min födelsedag börjar närma sig. Jag börjar meddela vänner till mig att jag ska ha födelsedagsfest. I vanliga fall tycker jag inte om att göra en big deal av min födelsedag, men syrran och hennes tjej hade flyttat ut och I had the house for myself! Nu bannemig skulle jag fira min 26års-dag tänkte jag! Jag bjöd självklart även Kristian och sa att han kunde ta med två vänner om han ville. Kristian sa att han självklart kommer och jag blev så glad och exalterad. Jag börjar planera allt i minsta detalj från mat och alkohol, till outfit, musik och lekar, till dekorationer och eventuell utgång mot kvällen. 

 

Två dagar innan födelsedagsfesten händer det som bara inte fick hända. Jag får ett meddelande av en kompis (som också känner Kristian) där hon skriver att jag inte ska få panik, men att hon måste visa mig något. 

Medan jag får det här meddelandet pratar jag i telefon med en annan kompis och vid det här laget går allt hon säger till mig går rakt in i det ena örat och rakt ut i den andra.

Jag öppnar meddelandet och jag tror på riktigt att mitt hjärta stannade. I meddelandet har hon tagit en printscreen från Tinder med en bild på honom. Jag freakade ur inombords men låtsades som ingenting i telefon med min vän. Jag sa att jag måste lägga på, att jag får ringa upp (vi hade ändå pratat väldigt länge, typ 2 timmar). 

 

Jag skriver till min vän som skickade meddelandet och säger att jag på något sätt hade det på känn. Vi var inte tillsammans och det var en tanke jag hade länge att han kanske pratade/träffade andra, framförallt eftersom vår kontakt hade dalat. 

 

Jag ville prata med honom om det här men eftersom han jobbar kvällar och helger så var det svårt och jag tänkte att en sådan grej var bättre att ta face to face. Jag mådde så dåligt och allt jag egentligen ville var att inte ha min fest. Jag hade tappat motivationen helt till att ha den och jag var inte längre på humör. Jag fick reda på detta torsdag kväll vid nio tiden (kommer ihåg exakt!) och festen skulle vara på lördagen, så egentligen fick jag reda på det typ en dag innan. 

Jag beslutade mig för att ha festen ändå. Det var verkligen jobbigt att behöva låtsas som att allt var bra och som att jag var glad. Alla mina vänner som sa att de skulle komma kom, och även Kristian dök upp med en vän. 

Kvällen vart helt okej, jag bjöd på tilltugg och alkohol och musik spelades. Trots att folk verkade ha det kul så hade jag så mycket ångest. Det var hemskt. Jag kan inte ens kolla på bilderna som togs den kvällen för jag mår dåligt över hur dåligt jag mådde när bilderna togs. Under hela kvällen sa jag inget till honom om vad jag hade fått reda på då jag kände att det skulle vara bäst att ta det när vi var själva.

 

Iaf mot kvällen begav vi oss ut. Vi gick till en klubb i stan och var där och dansade. När folk började gå hem och det bara var några få kvar så gick jag och Kristian mot sidan lite för oss själva. Kristian försökte kyssa mig och då backade jag. Jag hade inte alls någon vidare lust att kyssa honom vid det tillfället. Han blev typ chockad och man såg på hans ansikte att han tänkte typ okej? vad var det där?

Vid det här laget kände jag att jag inte längre kunde vara tyst. Kommer inte ihåg exakt vad jag sa, men jag sa något i stil med att jag hade fått reda på något som gjort mig lite chockad och besviken och att jag måste prata med honom men att vi kan ta det när vi är själva. Han tog, vad jag skulle kalla världens längsta klunk av sin öl och man såg på honom att han tänkte typ, oj, nu är det allvar. Han sa att vi kunde åka iväg hem till honom och prata om det, men att han bara skulle säga hejdå till sin kompis. 

 

Sen tog vi en taxi hem till honom. När vi väl var hemma hos honom så pratade vi länge. Han sa att det stämde att han skaffat Tinder och att han haft det ungefär i tre månader (Fatta i 3 månader! Han måste då ha skaffat det nånstans där innan eller efter nyår, och det var ju under den perioden jag fick en dålig magkänsla *its called female intuition*) men att han bara pratat med några tjejer där och inte träffat dem (som att det skulle vara bättre!!!!? *sigh*). Han ville också verkligen veta vem som berättat det för mig och jag sa till honom att det inte spelar någon roll. Han sa att det inte gjorde det men att han ändå var nyfiken. Jag sa att jag inte kunde säga det då min vän bett mig att inte berätta det för honom. 

 

Jag frågade sedan honom varför han skaffade Tinder, om det var för att han var osäker på hur jag kände, och han sa ja (Varför kunde han då inte fråga hur jag kände, istället för att bara assume att jag kanske inte var intresserad??)

 

Jag sa till honom att jag vet att vi inte är tillsammans, men att jag hade uppskattat att han var ärlig med mig om det här. Hade min kompis inte sagt något, hade jag förmodligen inte fått reda på detta. 

Inte nog med det!! Sen säger han att han inte är redo för ett förhållande. Det hela slutade med att jag bad honom att i fortsättningen vara ärlig med mig om han träffar andra. Vi kramades och pussades (I know, I shouldnt have done that, men är svag för honom), han beställde och betalade en taxi åt mig så att jag kunde åka hem. 

 

Någon dag efteråt verkligen analyserade och reflekterade jag över det hela och tänkte att det vore jävligt skevt av mig, att fortsätta hänga med någon som 1. inte kan vara ärlig med mig 2. troligtvis inte är såpass intresserad av mig som han försöker framstå att han är, om han känner att han efter 7-8 månader som vi träffats, vill prata med andra tjejer på Tinder. 3. inte är redo för ett förhållande och vill vara singel. 

 

Det var många gånger som jag kände att jag bara kunde lägga hela Tinder-grejen bakom mig och forsätta träffa honom. Men sen insåg jag att om jag skulle göra det så skulle det inte kännas som förut. Jag hade inte litat på honom och helt ärligt är han nu inte lika attraktiv i mina ögon. Min syn på honom bara fallerade efter min födelsedag. 

 

Så jag skickade ett långt sms och sa bland annat jag var chockad och besviken över Tinder grejen (för mig fanns Tinder inte ens på världskartan, jag hade raderat den) samt att jag tänkte att han var redo för ett förhållande då jag tyckte att det i hans beteende mot mig ändå verkat som det, plus att han sagt till mig tidigare att han är en förhållandekille (vem säger ens så till den man dejtar om man inte vill ha ett förhållande?). Jag sa också att vi uppenbarligen vill olika saker så att det därför är bäst att vi bara fortsätter som vänner. 

Han sa ok och respekterade det. 

 

Jag trodde att det tog slut mellan oss där, men han fortsatte skriva till mig och kommenterade nästintill varenda story jag la upp på snapchat och insta. Kanske tog han det här med att fortsätta som vänner, bokstavligen? 

 

I och med att han fortsatte skriva så var det svårt för mig att glömma honom. Trots att jag skickade det där långa smset så kände jag att jag inte riktigt hade fått en ordentlig closure (något som jag verkligen behöver för att gå vidare). Så jag bestämde mig för att träffa honom igen (jag vet kanske dumt) men kände att jag ville få ur mig det sista så att jag kunde gå vidare. Så jag åkte hem till honom och vi hade vårt sista ordentliga snack. Egentligen var det där sista snacket meningslös för det var inte mycket nytt som kom fram. Men jag konfronterade honom angående att han sagt att han är en förhållande kille och att jag då tolkat det som att han ville ha ett förhållande. Hans svar till det var; att det är därför han vill vara singel, för att han haft en massa förhållanden, och känner att han vill fokusera på sig själv nu.

Tycker verkligen det låter som en ursäkt. 

 

Det har varit väldigt svårt för mig att glömma honom. Hans snapchat stories dyker upp titt som tätt, såfort han är inne på Fb messenger så visas det. Så fort han blir taggad på fb så visas det. Så fort han kommenterar någon bild så visas det. 

Det som är så störande är att jag inte kan blocka honom. Vi har gemensamma vänner och därmed kommer vi att träffa på varandra. Det har redan varit två fester i sommar som jag har undvikit att gå på, för att jag inte har velat träffa honom.

 

Än idag kan jag inte sluta tänka på honom. Jag tänker helt ärligt på honom minst en gång om dagen. Och ännu jobbigare blir det nu när jag är arbetslös då jag har mer tid att tänka på honom. Jag tänker på alla de fina stunderna vi hade. 

 

Jag har inte berättat hur han var mot mig men han var extremt snäll och respektfull. I det här inlägget har jag bara berättat det dåliga men han behandlade mig så himla bra och många trodde typ redan att vi var ett par. Sexet var också extremt nice måste jag säga och sånt är viktigt för mig också. 

 

Jag är fortfarande väldigt svag för honom och när jag ser honom kommer alla känslor tillbaka igen. Jag stötte på honom för en vecka sedan när jag och mina vänner var ute och det var så jobbigt. Jag fattar inte hur folk som varit i förhållanden i flera år och som gör slut, klarar av ett heartbreak?! Jag och Kristian var inte ens tillsammans, vi dejtade bara i några månader och ändå gjorde det så ont och är så svårt att glömma.

 

Trots att jag inte kan sluta tänka på honom så skulle jag däremot aldrig kunna ta tillbaka honom. Dels för att jag känner att jag inte skulle kunna lita på honom som jag skrev innan men också för att vi är alldeles för olika och vill nog olika saker i livet. Jag tror verkligen på att things happen for a reason, och detta hände för att jag skulle inse att, he is not the guy for me. 

 

Något som hjälpte mig väldigt mycket under tiden som jag mådde dåligt över detta, var att jag på min faktiska, riktga födelesedag fick den goda nyheten att Beyoncé skulle på åka världsturné med hennes man!! Den nyheten kunde verkligen inte ha kommit under en bättre tid! Glädjen jag kände går inte att beskriva! Beyoncés musik och bara hela hon är terapi för mig! Så det var verkligen så lägligt. De uppträdde den 25:e juni och hela den dagen var jag i extas. Konserten var typ en av de bästa grejerna som hänt i år!

 

Jag ångrar inte det som hände mellan mig och Kristian, men jag önskar att jag inte hade dragit ut på att fråga honom om hur det låg till mellan oss och hur han kände. Det hade kanske räddat mig från ett heartbreak. Men I guess thats a lesson learned. 

 

Det var iallafall historien om honom. Ännu en gång blir man fucked over. Men men, vad ska man göra, bara att gå vidare I guess. :/

Tog mig nästan två timmar att skriva detta. Helt sjukt. Var tvungen att tänka tillbaka för att försöka minnas vad som hände i detalj, så fick stanna upp några gånger i skrivandet. Men så skönt att få det nedskrivet. 

 

Nu är jag hungrig och ska försöka laga något.

 

So long lovely blog!

Hej bloggen!

 

Nu har det återigen gått ett tag sedan jag skrev sist. Jag läste förra inlägget och känner bara att wow, vad livet bara can take a turn like that. 

 

Jag har mått jättedåligt de senaste månaderna. Jag har slutat gå hos terapeuten för att mitt högkostnaddsskydd inte längre gäller och jag har inte råd. Dessutom har jag flyttat men jag kommer till det lite senare i inlägget. 

 

Sist berättade jag ju om det nya jobbet som jag hade fått, som var allt jag hade drömt om och längtat efter. Jag började där och redan efter typ 2 veckor hamnade jag i nästan i en konflikt med en utav mina kollegor.

Jag orkar inte gå in på detalj om vad som hände, men jag kände mig så himla utpekad och utsatt och var så nära på att börja gråta, men höll mig. Jag är inte den personen som gillar att bråka och många gånger är jag för snäll. Jag vet inte om det är så att många märker det och sedan typ utnyttjar det? 

 

Iallafall, efter det skedde en annan händelse som jag inte heller orkar gå in på i detalj, men kort och gott, så sa en kollega åt mig att göra en sak som det visade att jag inte borde ha gjort, eller som jag borde ha gjort annorlunda kanske. Det ledde till upprördhet hos en annan kollega, som i sin tur blev arg på mig.

Som nyanställd är det väldigt svårt att veta vad man får och inte får göra, framförallt när det inte är självklart hur man ska arbeta och inte är insatt i hur rutinerna ser ut.

Så i princip fick jag skit för något som jag blev ombedd att göra. Chefen kallade oss alla på möte och det löste sig tillslut, men jag blev ändå väldigt ledsen efter att allt det hade hänt. #emotionalme

 

Utöver dessa två händelser så var det extremt mycket stress på det jobbet. Jag klarar faktiskt av stress, men detta var stress på en helt annan nivå. Det var psykisk stress. Jag fick träffa människor som inte mådde bra, som hade det väldigt svårt och jag kände mig som en robot som inte kunde hjälpa de mer än vad mitt jobb tillät.

Hade också fått höra historier från kollegor om våldamma klienter och kände bara att detta inte är något jag skulle klara av, trots att det fanns goda säkerhetsrutiner. 

 

Det hela slutade med att jag sjukskrev mig och sedan sa upp mig. Jag mådde psykiskt dåligt. Jag hade fått flera panikattacker under tiden jag arbetade där och hade ångest hela tiden. Det enda positiva med det jobbet var lönen, men pengar är ingenting om man mår dåligt varje dag och inte trivs. 

 

Så sedan dess har jag varit arbetslös. Och återigen hamnat i depression och tagit lån. Jag vet att det är jättedumt och jag vill verkligen jobba. Jag söker jobb hela tiden men antingen så är jag överkvalificerad eller underkvalificerad. 

Dock är jag så himla desperat just nu att jag inte bryr mig om att få ett kvalificerat jobb, jag behöver bara ett jobb som kan betala mina räkningar, så får det kvalificerade jobbet komma senare.

Jag hade en telefonintervju för ett par dagar sedan angående en tjänst inom kundtjänst, så jag hoppas att jag får det. Håller alla tummar och tår.

 

Ibland undrar jag om jag ens är kapabel till att jobba med andra människor? Jag har inte haft ett enda jobb där jag har känt att jag har trivits. Kanske borde jag satsa på att skaffa eget? Tror på riktigt jag hade trivts bra med det, men jag är samtidigt en alldeles för trygg person som hatar att ta risker, så skulle nog aldrig våga. Men typ att arbeta med två, tre personer som man kommer riktigt bra överens med? Det hade varit nice. Men samtidigt har jag inte jobbat så mycket heller, så kanske har jag bara hamnat på fel arbetsplatser, vad vet jag. 

 

Jag vet inte, har känt mig så jäkla lost bara som person. Jag vet inte vem jag är längre på samma sätt som förut. Jag tittar mig själv i spegeln och ser en lost person. Min livsglädje som jag hade förut är typ bortblåst. Jag vill inte gå ut, jag vill inte träffa vänner. Jag stannar helst hemma och är för mig själv och sitter framför datorn. Jag känner att jag inte kan koppla av när jag inte har ett jobb att gå till. Det faktum att jag inte gör något, att det inte finns en mening i mitt liv, det gör mig deprimerad. 

 

Men on a more happier note, så kan jag berätta att jag äntligen FÅTT EN LÄGENHET! Det var verkligen ett mirakel och så mycket tur, för jag var så nära på att inte få den. Och vi vet ju alla hur svårt det är att få en hyresrätt i Stockholm. Men nu kan jag glatt säga att jag har en egen lägenhet, ett förstahandskontrakt, i ett sjukt bra läge, nära stan och familj. Tillgång till shoppingcentrum, restauranger och gym i närheten. Och så bra och billig hyra! Jag är supernöjd och är så glad över att jag nu kommer kunna spara mer så fort jag får jobb. Jag har köpt lite möbler men det är fortfarande saker som behövs, så den är långt ifrån klar. Längtar tills det blir klart!

 

Så det var en mini-uppdatering om vad som hänt de senaste månaderna. Tänk att det redan gått typ ett halvår på det här året? Helt sjukt hur tiden bara flyger förbi. 

 

Nu när jag ändå är arbetslös ska jag försöka mig på att skriva lite mer här. Jag vet inte vad det är med skrivandet men jag mår verkligen bra av det. Så jag ska försöka bli bättre på det. 

 

Nästa gång jag skriver kommer det bli en lång uppdatering angående killen jag träffade, aka Krisitian. Jag känner att den uppdateringen behöver ett eget separat blogginlägg. So stay tuned for that!

 

Until next time lovely blog!