myrealself

Hej bloggen!

 

Wow, som vanligt har jag inte varit aktiv här på mer än ett år. Det är nästan som att jag glömt att jag har en blogg. Jag vet inte, har nog inte lika stor behov av den som förut. Däremot tror jag inte att jag kommer att sluta med att skriva här helt. Inte än iallafall. Jag tycker om att skriva, för mig är det typ terapeutiskt och vissa saker/händelser i mitt liv vill jag ha nedskrivet eftersom det är kul att läsa och titta tillbaka på. Sen har jag ju också minnet av en guldfisk och är så glömsk, så ibland vill jag skriva ner saker för att minnas exakt hur saker och ting faktiskt gått till. 

 

Så jag kanske ska berätta hur det gick med det där jobbet som jag skrev om sist. Well, det gick käpprätt åthelvete. Alltså bokstavligen. Det vart inte alls som jag hade tänkt mig eller föreställt mig och jag sa upp mig efter drygt 1 och en halv månad. Jag fick ångest av det jobbet och arbetsuppgifterna var nog det som var värst. Fick grova magproblem och kunde ej koncentrera mig på jobbet. Det är ett väldigt psykiskt krävande jobb som ofta innebär att man måste ta snabba beslut som kan vara livsavgörande. Jag fick panik och hade svårt att hantera. Men med så mycket annat här i livet så lär man ju sig av sina erfarenheter och det jobbet var definitivt en lärdom. Jag kan inte jobba med saker som är alldeles för psyskiskt påfrestande. Jag är en person som tycker om att hjälpa andra men det funkar inte att jobba med det, iallafall inte på det här sättet. Jag är också en person som verkligen måste trivas på mitt jobb om jag ska vara där 8 timmar om dagen, annars funkar det inte varken arbetsmässigt eller psykiskt. 

 

Men iallafall, efter det jobbet blev det akut igen med ekonomin, så jag tog första bästa jobb innan fakturorna hamnade på inkasso.  På det här jobbet gick det betydligt bättre och jag lovades en tillsvidareanställning efter att min provanställning löpt ut, men den blev tyvärr avbruten på grund av att Covid-19 tog över världen och påverkade företaget jag arbetade på väldigt negativt. Min provanställning avbröts och övergick till en visstidsanställning som sedan efter sommaren runt oktober, inte gick att förlänga.

Så nu är jag här igen, arbetssökande och inga som helst aningar om vart jag hamnar näst. 

 

Covid-19 har verkligen förstört mycket i år. Flera tusentals personer har dött både i Sverige och världen över. Jag själv känner några bekanta som har dött av viruset. Flera länder i världen har haft lockdown. I Sverige har vi inte haft lockdown utan bara restriktioner och rekommendationer, men det verkar som att saker och ting kan bli striktare med den nya tillfälliga pandemilagen som snart ska träda i kraft. Ekonomin har gått dåligt för många personer och många företag. De allra flest går runt med munskydd när man går ut och vården har det extremt tufft. Jag har nog aldrig någonsin sett något liknande tidigare faktiskt. Inte ens under svininfluensan så var det såhär allvarligt. Och självaste viruset i sig tycker jag är sjukt läskigt, alltså hur det funkar. Att man till exempel kan bära på viruset och smitta utan att ha symptom, helt sjukt!

 

Jag skulle nog kunna beskriva det som att 2020 varit ett av mina värsta år men samtidigt, på ett konstigt sätt, ett av mina bästa. Det är ett av mina värsta år för att Covid-19 verkligen förstörde allt. Flera människor dog, rörelsefriheten begränsades, möjligheten att träffa och umgås med andra, resa, och festa vart som bortblåst. Jag har liksom inte ens kunnat fira jul och nyår iår med mina nära pga att jag har haft förkylningssymptom och även varit i kontakt med någon som fått det bekräftat att hen hade Covid-19. Fick därför sitta i karantän i hela två veckor. Utöver Covid-19 var det mycket annat privat som hände under året som verkligen tärde på mig psykiskt. Jag och många andra har förlorat våra jobb och väldigt många har förlorat någon närstående. . Min pappas syster dog och en familjeväns pappa dog också, inte av Covid-19, men ändå. Syrran gjorde slut med sin partner och bor nu i ett hotell (jag frågade om hon ville bo med mig men det ville hon inte). Jag bråkade också med syrran och vi pratade inte på flera dagar, tror tom det kan ha varit ett par veckor, vilket är väldigt olikt oss. Några nära vänner till mig hamnade också i ett stort bråk, alltså verkligen jättestort. Så stort att jag inte trodde det kunde lösas, och det är fortfarande inte helt återställt än. Utöver det har det hänt lite grejer här i huset där jag bor som gör att jag inte riktigt känner mig lika trygg att bo här längre och vill flytta. Så det är några saker som gjort detta året till rent ut sagt piss. 

 

Det som däremot varit positivt i år är min ekonomi och mitt sparande. Jag hade som mål att i år spara pengar, alltså verkligen en ordentlig summa både i fonder och aktier samt att ha ett buffertspar. Det går sjukt bra och jag har nästan nått 100 tusen nu. Målet var alltså 100 tusen men eftersom jag blev av med jobbet i oktober så kunde jag inte spara tillräckligt de sista två månaderna. Jag är ändå så stolt över mig själv att jag har nått den summan jag nått och jag hade nog aldrig trott att jag skulle ha såhär mycket pengar på sparkontot i slutet på det här året. Jag har alltid tyckt det varit viktigt att spara, men nu sparar jag på ett helt annat sätt med ett helt annat syfte och det har jag verkligen Covid-19 att tacka för. Jag vet inte hur många gånger jag läst i tidningen om folk som blivit av med sina jobb och väntat i månader på att få pengar från a-kassan utan att ha en buffert. Fatta vilken katastrof. Jag vill aldrig i mitt liv hamna där och har idag bra förutsättningar att fortfarande klara mig om jag blir av med jobb. Nu har jag också blivit ännu mer motiverad till att spara mer under det kommande året. 

 

En annan bra grej som kommit ut av allt elände och mörker det här året är att jag insett vad som är viktigt här i livet. Jag har nu insett hur mycket man tar för givet. Så fort vi kan börja röra oss normalt igen kommer jag ta vara på livet mer och leva!

 Utöver det har jag också stanna upp, rannsakat mig själv, mina relationer och mina mål och kommit fram till att, den enda jag egentligen kan lita på till 100%, är mig själv. Självklart har jag många i min närhet som jag kan förlita mig på. Men det är inte alltid som de kan, vill eller bryr sig, om att ställa upp. Pappa börjar bli gammal och jag märker att jag inte kan förvänta mig samma sak av honom som förut pga att han kanske inte orkar eller inte har råd pga pensionär. Syrran finns ju men hon har ju också ett eget liv, precis som alla mina vänner. Det jag försöker säga är att "at the end of the day, you only have yourself, so you need to learn to be your best friend". I slutändan har jag alltså endast bara mig själv och det är helt fine. Egentligen så är jag ju en väldigt självständig som person som ofta trivs med att vara själv. Men ibland är det ju nice att också kunna ha någon som finns där hela tiden, i vått och torrt. 

 

Vilket leder mig till nästa ämne, nämligen att hitta någon, att hitta kärleken. Jag känner att det är dags nu, jag menar jag närmar mig snart 30 och får typ åldersnoja bara jag tänker på det. Dessutom har jag aldrig tidigare haft ett riktigt långt seriöst förhållande.

Jag känner också att jag har börjat glida ifrån vännerna lite. Man börjar bli äldre och då är saker och ting som att "vännerna är ens allt" och att man hänger med vännerna 24/7, inte lika viktigt längre som när man var yngre. Även om jag såklart bryr mig om mina vännerna och tycker om de jättemycket fortfarande, så har man liksom ett nytt fokus och nya prioriteringar nu när man börjar bli äldre. Man kanske vill ha barn i framtiden osv...

Så ett av mina nyårslöften, (eller vi säger mål istället, gillar det mer); Ett av mina mål inför det nya året är att försöka mig på att dejta mer (när Covid-19 tillåter förstås). Jag känner mig nu redo att ge mig ut i dejtingvärlden igen. Nu känner jag mig också mer säker i hur jag ska dejta, vad jag söker och vad jag inte tolererar. Så ja,vi får se hur det går.

BTW, Kristian-killen som jag har skrivit om förut har, hör och HÄPNA, blivit pappa! Kan ni tänker er! Denna nyheten fick jag en dag när jag helt casually scrollade runt i min Facebook-feed och det poppade upp en bild på honom hållandes i barnet på BB. Denna nyhet kom inte långt efter att vi hade "gjort slut" (jag skriver i parantes då vi ju faktiskt aldrig var tillsammans). Så med andra ord hade han troligtvis träffat den här kvinnan, alltså mamman till hans barn, antingen under tiden vi dejtade eller inte långt efter att det tog slut mellan oss. Samtidigt som han hade gått och sagt till mig att han ville vara singel. Vilket får mig att tro att detta inte var planerat. Men hursomhelst. Det gjorde ont kan jag lova att se den nyheten på Facebook och jag skämdes typ eftersom alla vänner i min vänskapskrets fick veta detta. Gissa hur det fick mig att se ut? Jo, svaret är: dum! Idag är jag dock helt och hållet över honom och känner verkligen that I dodged a bullet! Vi var verkligen inte ämnade för varandra och två helt olika personer med olika mål i livet. 

 

Anyaways, till mitt andra mål inför nyåret tänkte jag försöka dra ner på att vara så aktiv på instagram och sociala medier. Alltså jag tror jag utvecklat ett beroende, i synnerhet i år, och det känns inte hälsosamt! Jag vill kunna släppa mobiltelefonen och leva mer i nuet. Man behöver inte veta varenda detalj i nån annans liv och jag behöver heller inte basunera ut allt som händer i mitt liv på instagram. Det känns som att jag är skyldig att lägga ut någon rolig story eller bild när jag inte lagt ut något på ett tag och när jag inte lägger ut på ett tag, tror folk att man mår dåligt vilket ju alltid inte behöver vara fallet. Ibland är det bara skönt att inte vara så aktiv. Så det är alltså mitt andra mål.

 

Mitt tredje mål inför det nya året är att hitta ett jobb som verkligen matchar min kompetens och det jag är värd, men också det allra viktigaste; ett jobb jag trivs med! 

 

Jag hoppas att det nya året blir mer lyckligt!!

 

Önskar er alla ett Gott Nytt År!