myrealself

Nu är jag tillbaka i studentstaden! Det känns faktiskt skönt att vara tillbaka. Skulle suttit bra med kanske en vecka till av ledighet innan plugget kickar igång igen, men men, man kan ju inte få allt här i livet. 

 

Min familj var här iförrigår och hälsade på. Det var faktiskt riktigt kul att se dem här. Fruktansvärt roligt att se alla i min lägenhet också, tänk er typ 12 pers i en lägenhet på 22 kvadrat. Trångt var bara förnamnet hehe. Men vi var inte i lägenheten så länge, det blev lite fika sedan gick vi runt i stan, köpte mat och hade picknick i min favorit park härborta. Det var supermysigt. De fick träffa min vän också, hon som jag skrev uppsatsen med. De tyckte om henne jättemycket och sa typ att hon var sjukt snäll. Vilket hon oftast är, men hon är väldigt bra på att gå på mina nerver ibland också, och den sidan av henne fick de inte se. Hursomhelst, de kom ungefär vid 12 tiden och gick hem kl 19. Väldigt lyckad dag!

 

Måste bara dela med mig av en händelse som skedde idag när jag satt på bussen. Hade varit i stan och handlat och var påväg hem. Så när jag sitter i bussen och kollar ut genom fönstret ser jag helt plötsligt en kille som ser väldigt familiär ut. Han ser på pricken ut som en kille som jag hade en liten fling med när jag var yngre. Var typ kär i honom haha och tror han var kär i mig också haha. Vi flörtade lite och så men inget hände. Men iallafall, jag tittar närmre och ser att det faktiskt är HAN! Jag får världens chock och tittar bort fort i ren panik över att han ska se mig! Så jäkla pinsamt om han skulle se mig, alltså gud vi har inte snackat på år! Dessutom så såg jag hemsk ut idag, hade ingen vidare lust att träffa någon om jag ska vara helt ärlig. Grejen är den att för några veckor sedan såg jag att han skrev på en gemensam facebook grupp som är till för oss studenter på mitt universitet, om böcker som han behövde. Jag tyckte det var konstigt att han skrev där, skulle han börja på mitt universitet liksom? Kändes så random! Sen vet jag att det finns studenter från andra universitet som brukar skriva där också, så tänkte inte så mycket mer på det. Men sen när jag såg honom idag så förstod jag ju att han faktiskt har börjat. Crazy! Nu kommer man säkert träffa på honom på uni. 

 

Men men, tänkte avrunda nu. Imorgon börjar det igen då! Föreläsning kl 12.15. Nya studenter, ny kurs och allt! Spännande! Wish me luck!

Halloj bloggen! 

 

Hur mås det?

 

Igår hade vi en liten familjepicknick ute på Rålambshovsparken. Älskar Rålis, det är riktigt härligt på sommrarna. Det är tydligen någon filmfestival där nu så igår var det extra mycket folk där, speciellt fram mot kvällen.

Det var trevligt men jag vet inte, om jag ska vara ärlig så I didnt enjoy it that much. Känner att det var längesen jag verkligen var real i bloggen, den heter ju trotsallt myrealself, jag var mycket bättre på det förut. Men anyways för att återgå till det jag syftar på. På senare tid känns det som jag fått ganska kalla vibbar från min familj/släkt (jag berättade ju senast om min kusin som bor och pluggar i USA)  och inte minst från min moster. Jag vet inte vad det är. Jag börjar misstänka att det är något jag gjort som hon inte tycker om. Till exempel så varje gång vi setts denna sommar så har hon alltid gett syrran en massa komplimanger framför mig och inte en enda till mig. Hon hälsar på mig sedan bara går förbi och fortsätter typ. Självklart kräver jag inga komplimanger från henne, men dessa kalla vibbar är så tydliga gång på gång. När vi sitter i grupp och pratar så kollar hon aldrig på mig utan bara på de andra. Hon pratar inte med mig lika mycket som förut heller. Det känns som att hon med flit gör så. Det är så tråkigt att känna sig utanför i sin egna familj/släkt. Jag har försökt komma på saker som jag kanske gjort som gör att hon inte längre inkluderar mig som hon gjorde förut. En tanke kan vara att jag är dålig på att höra av mig till henne. Vilket kanske stämmer. Jag gör dock inte det med flit, jag är bara inte en sån som tycker om att prata i telefon. Jag är en sådan som föredrar sms eller att ses face to face. Hon har sagt flera gånger att hon tycker att jag är dålig på att höra av mig, men det är inte något jag kan rå för, jag är så som person, jag ringer inte ens mina närmsta vänner så ofta. Tycker inte om att ringa folk om det inte är något jag verkligen måste ta på telefon. Det känns som att hon ibland jämför mig med storesyrran, för hon är precis tvärtom, syrran ringer henne typ nästan varje dag och då tror hon automatiskt att syrran bryr sig mer, vilket självklart inte är fallet. 

En annan tanke kan vara att hon kanske kommit på att jag vid några tillfällen gick in på hennes facebook och läste hennes mail (ja, jag har hennes lösenord). Jag vet, det var så oerhört dumt av mig. Ibland kan jag bara vara so damn nosy. Kunde inte rå för att titta. Idag skäms jag dock innerligt för det och kommer aldrig att göra om det igen. Jag är rädd att hon kanske fått reda på att jag gått in där och tittat. Idag kan ju Facebook informera om att någon annan gått in på ens konto. Jag hoppas iaf att det verkligen inte är det, för det skäms jag verkligen för. 

 

Jag är en helt vanlig människa som precis som alla andra, gör fel, begår misstag och är långt ifrån perfekt. Jag vill att alla ska vara glada och nöjda med mig men det är svårt tillfredställa alla. Jag försöker att inte låta detta som jag berättat "get to me", men det är svårt, älskar verkligen min familj/släkt. Jag brukar vara ganska bra på att spela glad men igår var det riktigt svårt. Jag hoppas innerligt att saker och ting blir bättre.

Igår så åkte jag, storesyrran och småsyskonen till Gröna Lund. Det var jättekul och det var även första gången för småsyskonen. De tyckte verkligen om det dock blev de lite skrämda och skärrade av vissa karuseller, såsom blåa tåget och vilda musen. Vi borde kanske inte ha låtit de åka de karusellerna egentligen, vet inte riktigt vad vi tänkte, men det var faktiskt mest syrran som ville och var så pådrivande. Sen såg vi andra småbarn som åkte, därför trodde vi det skulle vara okej för de. Anyways, det var supertrevligt att bara umgås med de. Vi var där hela dagen i princip, alltså från typ kl ett ända fram till kl åtta. Vi måste verkligen dit igen, men det får dröja lite, det är så satans dyrt med Gröna Lund asså! Tror vi spenderade typ 2000kr allt som allt. 

 

Anyways, när vi lämnade av småsyskonen hemma, möttes vi självklart av en full pappa. Kunde ej stå ordenligt, kunde ej prata ordentligt. Alltså, det gjorde så ont i mig att se pappa så, framförallt framför barnen. Barn ska fan inte behöva leva med alkoholister.

När man inte bor hemma är det lätt att glömma hur det faktiskt var att bo där med farsan och Ursula. Det var rena rama helvetet och att tänka tillbaka på det är som att riva upp gamla sår. Jag tror nog att jag förträngt det mesta faktiskt. Bara tanken av att mina småsyskonen med största sannolikhet kommer att få uppleva samma sak som mig och storesyrran gör så ont i mig. Det ända som ger mig lite hopp är att de iallafall, oavsett vad som händer, har oss, (dvs mig och storesyrran). På universitet har vi läst att socialt stöd kan göra det betydligt enklare för människor att hantera olika typer av svårigheter i livet. Så tro mig när jag säger att jag minsann kommer att finnas där för mina syskon till 100% vad som än händer. <3