myrealself

Igår så åkte jag, storesyrran och småsyskonen till Gröna Lund. Det var jättekul och det var även första gången för småsyskonen. De tyckte verkligen om det dock blev de lite skrämda och skärrade av vissa karuseller, såsom blåa tåget och vilda musen. Vi borde kanske inte ha låtit de åka de karusellerna egentligen, vet inte riktigt vad vi tänkte, men det var faktiskt mest syrran som ville och var så pådrivande. Sen såg vi andra småbarn som åkte, därför trodde vi det skulle vara okej för de. Anyways, det var supertrevligt att bara umgås med de. Vi var där hela dagen i princip, alltså från typ kl ett ända fram till kl åtta. Vi måste verkligen dit igen, men det får dröja lite, det är så satans dyrt med Gröna Lund asså! Tror vi spenderade typ 2000kr allt som allt. 

 

Anyways, när vi lämnade av småsyskonen hemma, möttes vi självklart av en full pappa. Kunde ej stå ordenligt, kunde ej prata ordentligt. Alltså, det gjorde så ont i mig att se pappa så, framförallt framför barnen. Barn ska fan inte behöva leva med alkoholister.

När man inte bor hemma är det lätt att glömma hur det faktiskt var att bo där med farsan och Ursula. Det var rena rama helvetet och att tänka tillbaka på det är som att riva upp gamla sår. Jag tror nog att jag förträngt det mesta faktiskt. Bara tanken av att mina småsyskonen med största sannolikhet kommer att få uppleva samma sak som mig och storesyrran gör så ont i mig. Det ända som ger mig lite hopp är att de iallafall, oavsett vad som händer, har oss, (dvs mig och storesyrran). På universitet har vi läst att socialt stöd kan göra det betydligt enklare för människor att hantera olika typer av svårigheter i livet. Så tro mig när jag säger att jag minsann kommer att finnas där för mina syskon till 100% vad som än händer. <3