myrealself

Jag ligger på sida 158 i min bok nu och boken har 245 sidor, så jag har kommit mer än halvvägs iallafall. Det som står i boken är faktiskt sjukt intressant och den är så hima pedagogisk, man har verkligen förståesle i det man läser. Den är så himla välskriven också, själva språket är utomordentligt. Alla formuleringar och val av ord är klockrena. Man kan verkligen konstatera att jag är en så kallad "slow reader". Det tog mig ungefär 5 timmar att läsa 85 sidor. Inte bra. Jag måste hitta en ny teknik asså, detta funkar inte. Tänk om jag får en bok på 500 sidor liksom.

Förutom pluggandet har jag inte gjort mycket faktiskt. Varit hemma och spenderat tid med syrrorna. Jag tänkte att jag skulle ta tillfälle i akt och berätta om vad som hände med mig och potential love toy, jag slutade ju helt plötsligt skriva om honom då det var så mycket annat jag var tvungen att skriva om som kom i vägen. Men nu, i brist på saker att ta upp här, tänkte jag berätta lite om vad som hände.

Jag vet inte vart jag slutade och tänker mig inte ta besvärligheten att kolla upp det heller. Men jag gissar på att sista gången jag skrev om honom var när jag berättade att jag inte träffade honom pga av alla flygplan var inställda då det var något vulkanutbrott som ska ha förorenat luften och gjort det mycket riskabelt för flygen att flyga. Iaf, så vi sågs aldrig men vi fortsätte ha en massa sms-kontakt. Och en massa till sms-kontakt, och en massa webcamchatt och kärleken växte måste jag säga. Vi planerade in en ny dag som jag kunde träffa honom och vi bestämde då att jag skulle åka upp till honom och bo där (eftersom det skulle vara fullkomligt omöjligt för honom att bo här och det förklarade jag också till honom). Han var givetvis jättesnäll och sa att jag inte behövde oroa mig över pengar och såvidare att allting skulle han och hans familj stå för. (Detta låter så misstänksamt när man skriver, I know, men tro inte att jag är blåst, jag visste vad jag gedde mig in på). Efter några dagar eller kanske t.o.m veckor insåg jag att jag inte kunde ta den risken, trots att jag visste att denna kille var normal, det är ganska enkelt att känna av ifall den man har kontakt med är en myskotyp eller en normal person. (Man kollar vänskapskretsar, bilder på personen, studienätverk, osv). Men trots detta ville jag inte åka. Jag som knappt klarar av att prata med nya killar, så att jag skulle åka och bo där, never in a million years. För att göra en lång historia kort så beslutade jag mig för att "göra slut". Över facebook. Jag skrev ett mejl där jag var brutalt ärlig och sa att det här aldrig skulle funka. Men jag sa också att jag tyckte han var en urgo kille och att jag hoppades att vi fortfarande kunde vara vänner. Och det kunde vi :) . Så han är numera ett avslutat kapitel.

Jag måste dock "emphasize" att hade han bott här så hade jag tveklöst gett det a second thought. Killen var ju perfekt. Visste exakt hur en tjej skulle behandlas. Killen gjorde och skrev många gulliga saker till mig. Men det jag nog tyckte var gulligast var när han skickade en youtube-låt till mig för att beskriva hans känslor till mig. Eller den gången då han skrev en jättelång dikt, om mig. Känns nästan som att de bra killarna bara finns utanför stockholm. Så himla surt. Det finns dock en annan kille som jag nu tänker på nästintill varje dag, eller varje dag kanske är att överdriva men ja ofta iallafall. Jag skrev ju om en kille som var otroligt snygg och som jag (tack vara två glas vin) kunde släppa loss och varje mig själv med på en bar. Vi klickade väldigt bra och jag kände mig inte alls nervös över att snacka med honom. Jag skrev ju ett sms till honom där jag undrade om vi kunde ta en fika nåndag och hans svar var så klockrent och gjorde mig så himla glad. Att en så snygg kille som honom skulle vilja ta en fika med mig, helt ärligt! Jag avslutade messet med att jag skulle höra av mig och tyvärr så gjorde jag aldrig det. Det har nu gått kanske 1 månad sen händelsen inträffade, eller lite mer typ 1 och en halv, och för några dagar sen ringde han upp mig. Såklart så vågade jag inte svara. Faktum att han ringde tillbaka, trots att det var jag som sa att jag skulle höra av mig, att han inte sket i det liksom, efter all denna tid, tyckte jag var skitgulligt. Anledningen till att jag inte vågade svara när han ringde var att jag inte tror att jag hade kunnat prata normalt med honom. Och jag vill inte ge ett dåligt intryck. Och jag vill fika med honom, men vågar inte. Mina vänner är däremot på mig och vill att jag ska träffa honom omedelbart. Men jag vill inte sumpa min chans, jag vill träffa honom när jag känner mig redo. Då kanske det redan är försent iofs, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge ;). Det är ju också det hela med att faktiskt ingå i ett förhållande. Eftersom jag aldrig riktigt gjort det känns det ju en aning läskigt. Jag har träffat många killar ute på klubbarna och på krogen, men jag har inte fastnat för någon av de som med denna kille. Förutom hans snygghet var det något speciellt med honom.
Nu återstår bara frågan: Ska jag ringa honom och boka in en liten "dejt" eller ska jag bara skita i det?