Dejten + att förlora en vän, ett syskon.
Det är mycket mycket som hänt de senaste dagarna. Bla gick jag ju på dejten och den gick ganska bra, kunde gått bättre. Det är riktigt sent nu och ska upp tidigt imorn så vet inte om jag orkar dra allt in i minsta detalj men kort och gott så var han faktiskt en genuint snäll kille. Han bjöd och betala för allting och försökte verkligen visa framfötterna. Han gav mig komplimanger för mitt hår och mina ögon och kommenterade att jag luktade gott och undrade var det var för doft. MEN. Ibland kunde han flika in med kommentarer som rent ut sagt irritera mig. Han pratade till exempel om sina ex vilket jag inte alls ville höra om. Vi pratade även om sex vilket jag tycker att det var för tidigt att snacka om. Det blev ingen kyss eller så bara en kram, men det blev ju så att vi träffade på några vänner (som vi båda kände, coincidence!) så dem var med oss för det mesta mot slutet, och därför var vi inte helt ensamma, och därför blev inte saker och ting så intimt som det kanske hade kunnat bli. Ibland konverserade vi själva och ibland med dem. Och när vi skulle till tbanan gick vi alla tillsammans dit. De ville fortsätta hem till ena kompisen och typ "efterfesta" men eftersom storesyrran fyllde år dagen efter så sa jag att jag var tvungen att dra hemmåt. Kände mig lite taskig där, typ partypooper. För när jag sa att jag inte kunde gå så blev det inte av alls, bara pga av mig liksom, de kunde ha gjort det ändå. Men de var snälla och förstod, så no hard feelings liksom. Men för att sammanfatta: han var en gullig kille, men inte någon jag skulle kunna vara med på det sättet.
Jag var skitnervös, verkligen skitnervös i början kunde inte ens prata ordentligt. Han var by the way också 45min sen!!! Men han bad om ursäkt och förklarade, men ändå, 45 minuter är ganska mycket. Det blev inte så mycket pinsamma tystnader iallafall, vi hade mycket att prata om, mycket gemensamt och musiken i bakgrunden lättade på stämningen. Han är en riktig träningsnisse också och brinner för hans sport. Han är skitsnygg och har haft en massa förhållanden. Men som sagt, jag kände inte riktigt att det klicka. Och jag hoppas verkligen inte att jag är för kräsen nu. Jag pratade med en väninna som sa att jag förtjänar bättre, att "I can do better". Jag är hursomhelst glad att jag gick på dejten, min allra första seriösa riktiga dejt. För det har gjort att jag nu vet vad jag kan förvänta mig på nästa dejt, hur jag ska vara och vilka frågor som kan vara bra att ta upp (och vilka frågor som inte kan vara värda att ta upp) för den delen. Som en liten läxa liksom.
Haha jag som skulle vara så kortfattad som möjligt i min text, aja. Orkar btw inte skriva fint och bra nu.
En annan grej värt att ta upp är att en nära vän till min vän gick bort för två dagar sen. Han tog självmord. Det sorgligaste är att den här killen var en riktig glädjespridare, han var alltid go och glad. Innerst inne bärde han dock på bekymmer och sorg som han undanhöll från resten av dem i hans omgivning. Ser mig själv lite i honom. Jag hatar att behöva vara en börda för andra, jag hatar att prata om mina personliga problem så jag håller dem inom mig istället för att berätta om dem (oftast iallafall). Framför andra vill jag helst vara felfri. Men jag skulle aldrig gå så långt som att ta livet av mig själv även fast jag förstår att tanken kan vara lockande. Man undrar verkligen var det var som tog kål på honom men jag misstänker att det kan ha varit press från familjen/skolpress, eller kärleken. Jag kände honom inte, men gud vad jag inte kan sluta tänka på honom, tänka på hur tragiskt det här är. En ung man som inte fått leva sitt liv. Det värsta var ändå idag när jag närvarade på minnestunden, och jag fick se hans syster. Jag såg flera vännerna i tårar, men det var inte förrän jag såg hans syster, som jag inte längre kunde hålla in mina tårar. Då brast det. Jag försökte sätta mig själv i hennes situation och känslan tog kål på mig. Att se henne så förkrossad. Så jävla hemskt.
Det är mycket mer som hänt, som skolsaker, saker och ting med vännerna, familjen, som jag inte har tid att ta upp nu. Det är sovdags och imorn väntar ännu en intressant skoldag.
Natti natti kära blogg.
Jag var skitnervös, verkligen skitnervös i början kunde inte ens prata ordentligt. Han var by the way också 45min sen!!! Men han bad om ursäkt och förklarade, men ändå, 45 minuter är ganska mycket. Det blev inte så mycket pinsamma tystnader iallafall, vi hade mycket att prata om, mycket gemensamt och musiken i bakgrunden lättade på stämningen. Han är en riktig träningsnisse också och brinner för hans sport. Han är skitsnygg och har haft en massa förhållanden. Men som sagt, jag kände inte riktigt att det klicka. Och jag hoppas verkligen inte att jag är för kräsen nu. Jag pratade med en väninna som sa att jag förtjänar bättre, att "I can do better". Jag är hursomhelst glad att jag gick på dejten, min allra första seriösa riktiga dejt. För det har gjort att jag nu vet vad jag kan förvänta mig på nästa dejt, hur jag ska vara och vilka frågor som kan vara bra att ta upp (och vilka frågor som inte kan vara värda att ta upp) för den delen. Som en liten läxa liksom.
Haha jag som skulle vara så kortfattad som möjligt i min text, aja. Orkar btw inte skriva fint och bra nu.
En annan grej värt att ta upp är att en nära vän till min vän gick bort för två dagar sen. Han tog självmord. Det sorgligaste är att den här killen var en riktig glädjespridare, han var alltid go och glad. Innerst inne bärde han dock på bekymmer och sorg som han undanhöll från resten av dem i hans omgivning. Ser mig själv lite i honom. Jag hatar att behöva vara en börda för andra, jag hatar att prata om mina personliga problem så jag håller dem inom mig istället för att berätta om dem (oftast iallafall). Framför andra vill jag helst vara felfri. Men jag skulle aldrig gå så långt som att ta livet av mig själv även fast jag förstår att tanken kan vara lockande. Man undrar verkligen var det var som tog kål på honom men jag misstänker att det kan ha varit press från familjen/skolpress, eller kärleken. Jag kände honom inte, men gud vad jag inte kan sluta tänka på honom, tänka på hur tragiskt det här är. En ung man som inte fått leva sitt liv. Det värsta var ändå idag när jag närvarade på minnestunden, och jag fick se hans syster. Jag såg flera vännerna i tårar, men det var inte förrän jag såg hans syster, som jag inte längre kunde hålla in mina tårar. Då brast det. Jag försökte sätta mig själv i hennes situation och känslan tog kål på mig. Att se henne så förkrossad. Så jävla hemskt.
Det är mycket mer som hänt, som skolsaker, saker och ting med vännerna, familjen, som jag inte har tid att ta upp nu. Det är sovdags och imorn väntar ännu en intressant skoldag.
Natti natti kära blogg.
Kommentarer
Trackback
