Självförtroende och självkänsla
Några dar sen jag skrev här. Har haft tid men inte ork. De senaste dagarna har jag antingen bara varit hemma eller spenderat tid med vännerna. Det är fruktansvärt varmt nu. Känns ju nästan onödigt att duscha för att så fort man går ut blir man sig svettig och ofräsch igen. Gillar nog mer sommarkvällarna. Då blir det perfekt varmt och inte sådär varmt så att man dör.
De senaste dagarna har jag bara mått skit. Vet inte varför, finns egentligen inte något sådär konkret fog för det. Detta kommer säkerligen låta jättetöntigt, men jag känner att mitt självförtroende och min självkänsla bara dalat ner på sistonde. Jag kommer ihåg i grundskolan och högstadiet, hur jag var så öppen och hade det bästa självförtroendet ever och brydde mig inte alls om vad andra tyckte utan jag körde mitt egna race. Känner inte att det är så nu. Nu tänker jag oftast på vad folk har och tycka om mig, och jag vill konstant få folk att gilla mig. Jag vill bli "gillad" av alla. Självklart vet jag ju att detta är impossible, jag menar man klickar inte med alla. Men så tänker jag inte när jag väl träffar en person, då är mitt mål att personen ska gilla mig. Oftast när jag träffar en ny person låter jag bli att visa för mycket av mig själv, speciellt om denna person har ett starkt självförtroende. Ibland kan det t.o.m gå så långt att jag gör det/säger det (jag tror) den andra personen gillar bara för att den personen gillar det. Alltså utgår jag inte från mig själv utan utifrån den andra personen i fråga.
Det är inte bara detta som jag märkt hos mig. En annan grej som jag märkt är att jag har ändrat synsättet på huruvida jag ser på mig själv. Tycker inte längre att jag är fin eller snygg. Kan väl tycka det nån enstaka gång, men nuförtiden är det väldigt sällan. Det spelar ingen roll hur mycket snygga kläder jag köper eller hur mycket smink jag har, jag ser ändå ful ut. Jag är inte lika snygg som jag var förr. Förr hade jag en mycket snyggare kropp (var fylligare och hade mer kött på benen), mycket finare hy, lyster, och såg bara allmänt snyggare ut. Nu ser jag bokstavligt talat grå, smal och tråkig ut. Förstår inte vad det kan va. Min teori är helt enkelt att mitt självförtroende dalat speciellt under gymnasierperioden, men också tror jag att det kan bero på mitt hår. Skrev ju i början när jag startade denna blogg att mitt hår var hemskt, men hade hunnit växa och bli friskt. Nu är det tillbaks på ruta ett för att jag permanentade det när det var väldigt skört (så dumt av mig, jag vet). Så man e typ flintskallig nu, as nice. Så nu kommer lite av den depressionen tillbaka. En annan teori är min hemsituation, farsan och Ursula som kan ha påverkat min självkänsla, dessutom mitt förflutna med mammas död..
Jag vet inte vad jag ska göra för att bygga upp denna självkänsla igen. Ibland försöker jag eller rättare sagt låtsas jag att jag har värsta självförtroende inför nytt folk, men det är bara fake. När de verkligen lär känna mig ser dom igenom denna fasad.
Har kollat in lite "såhär bygger man upp sitt självförtroende"-klipp på YouTube och de har väl hjälpt sisådär, men fortfarande känner jag mig helt usel, både på utsidan och insidan. Idag på stan kunde jag inte hjälpa att jämföra mig med andra tjejer, det är sjukt hur vackra alla är :(. Och killar ska vi inte ens snacka om, de vågar jag inte ens tala med längre (om det är snygga killar förstås, eller till och med killar som är okej:iga). Det får mig att fråga mig själv om jag någonsin kommer att träffa någon? Med den självkänslan som jag just nu bär på? Med den synen om att jag inte kan vara mig själv och visa mitt riktiga jag? Med den synen att jag tycker jag ser hemsk ut? Hur ska en kille kunna älska mig om jag inte älskar mig? För man måste ju älska sig själv innan man genuint kan bli älskad av andra?
Jag har många gånger fått höra att killar söker tjejer som är väldigt utåtriktade och har självförtroende, och just därför ser det bara mörkt ut för mig på den fronten. Så det är också en annan depression som jag bär på.
Häromdagen så var jag på ett utomhusbad med ett par kompisar. Trots att det var KOKHETT ute kände jag mig inte alls pepp på att bada, alltså, ta av mig kläderna och blotta min kropp inför en hel rad med människor. Förr hade jag inget problem med detta.
Jag vill få tillbaka den självkänslan jag en gång hade, och jag tänker försöka jobba på den nu i sommar. Jag måste lära mig att ta mig loss ur denna barriär och bara face my fears. Jag tänker börja med att vara mig själv, eftersom det känns enklast. Som person är jag faktiskt väldigt öppen och social, MEN känner jag att en person kan "döma" mig för den jag är, eller känner jag mig "hotad" eller rädd pga den andres starka självförtroende så blir jag blyg DIREKT. Nu ska jag sluta upp med det. Det svåra i det hela är dock att försöka göra detta utan att det blir fake, dvs inte jag, utan påklistrat. Men nej, nu ska jag vara jag och gillar man inte mig för mig, så behöver man inte det, det är okej att inte gilla någon/klicka med någon. Det andra jag hade tänkt göra är att försöka gå i lite mer lättklädda kläder, det känns absolut svårast. Men jag börjar sakta men säkert, kanske med en kjol som går till knäna. Eller jeans och ett linne.
När jag läser igenom detta blir jag lite rädd faktiskt. Det känns som att jag tappat mig själv lite. Jag vet inte vem jag är längre. Många saker under gymnasieåren fuckade min syn på mig själv. Och nu måste jag hitta tillbaks till mig själv igen. Jag måste klara av det. Jag ska face my fears and obstacles.
De senaste dagarna har jag bara mått skit. Vet inte varför, finns egentligen inte något sådär konkret fog för det. Detta kommer säkerligen låta jättetöntigt, men jag känner att mitt självförtroende och min självkänsla bara dalat ner på sistonde. Jag kommer ihåg i grundskolan och högstadiet, hur jag var så öppen och hade det bästa självförtroendet ever och brydde mig inte alls om vad andra tyckte utan jag körde mitt egna race. Känner inte att det är så nu. Nu tänker jag oftast på vad folk har och tycka om mig, och jag vill konstant få folk att gilla mig. Jag vill bli "gillad" av alla. Självklart vet jag ju att detta är impossible, jag menar man klickar inte med alla. Men så tänker jag inte när jag väl träffar en person, då är mitt mål att personen ska gilla mig. Oftast när jag träffar en ny person låter jag bli att visa för mycket av mig själv, speciellt om denna person har ett starkt självförtroende. Ibland kan det t.o.m gå så långt att jag gör det/säger det (jag tror) den andra personen gillar bara för att den personen gillar det. Alltså utgår jag inte från mig själv utan utifrån den andra personen i fråga.
Det är inte bara detta som jag märkt hos mig. En annan grej som jag märkt är att jag har ändrat synsättet på huruvida jag ser på mig själv. Tycker inte längre att jag är fin eller snygg. Kan väl tycka det nån enstaka gång, men nuförtiden är det väldigt sällan. Det spelar ingen roll hur mycket snygga kläder jag köper eller hur mycket smink jag har, jag ser ändå ful ut. Jag är inte lika snygg som jag var förr. Förr hade jag en mycket snyggare kropp (var fylligare och hade mer kött på benen), mycket finare hy, lyster, och såg bara allmänt snyggare ut. Nu ser jag bokstavligt talat grå, smal och tråkig ut. Förstår inte vad det kan va. Min teori är helt enkelt att mitt självförtroende dalat speciellt under gymnasierperioden, men också tror jag att det kan bero på mitt hår. Skrev ju i början när jag startade denna blogg att mitt hår var hemskt, men hade hunnit växa och bli friskt. Nu är det tillbaks på ruta ett för att jag permanentade det när det var väldigt skört (så dumt av mig, jag vet). Så man e typ flintskallig nu, as nice. Så nu kommer lite av den depressionen tillbaka. En annan teori är min hemsituation, farsan och Ursula som kan ha påverkat min självkänsla, dessutom mitt förflutna med mammas död..
Jag vet inte vad jag ska göra för att bygga upp denna självkänsla igen. Ibland försöker jag eller rättare sagt låtsas jag att jag har värsta självförtroende inför nytt folk, men det är bara fake. När de verkligen lär känna mig ser dom igenom denna fasad.
Har kollat in lite "såhär bygger man upp sitt självförtroende"-klipp på YouTube och de har väl hjälpt sisådär, men fortfarande känner jag mig helt usel, både på utsidan och insidan. Idag på stan kunde jag inte hjälpa att jämföra mig med andra tjejer, det är sjukt hur vackra alla är :(. Och killar ska vi inte ens snacka om, de vågar jag inte ens tala med längre (om det är snygga killar förstås, eller till och med killar som är okej:iga). Det får mig att fråga mig själv om jag någonsin kommer att träffa någon? Med den självkänslan som jag just nu bär på? Med den synen om att jag inte kan vara mig själv och visa mitt riktiga jag? Med den synen att jag tycker jag ser hemsk ut? Hur ska en kille kunna älska mig om jag inte älskar mig? För man måste ju älska sig själv innan man genuint kan bli älskad av andra?
Jag har många gånger fått höra att killar söker tjejer som är väldigt utåtriktade och har självförtroende, och just därför ser det bara mörkt ut för mig på den fronten. Så det är också en annan depression som jag bär på.
Häromdagen så var jag på ett utomhusbad med ett par kompisar. Trots att det var KOKHETT ute kände jag mig inte alls pepp på att bada, alltså, ta av mig kläderna och blotta min kropp inför en hel rad med människor. Förr hade jag inget problem med detta.
Jag vill få tillbaka den självkänslan jag en gång hade, och jag tänker försöka jobba på den nu i sommar. Jag måste lära mig att ta mig loss ur denna barriär och bara face my fears. Jag tänker börja med att vara mig själv, eftersom det känns enklast. Som person är jag faktiskt väldigt öppen och social, MEN känner jag att en person kan "döma" mig för den jag är, eller känner jag mig "hotad" eller rädd pga den andres starka självförtroende så blir jag blyg DIREKT. Nu ska jag sluta upp med det. Det svåra i det hela är dock att försöka göra detta utan att det blir fake, dvs inte jag, utan påklistrat. Men nej, nu ska jag vara jag och gillar man inte mig för mig, så behöver man inte det, det är okej att inte gilla någon/klicka med någon. Det andra jag hade tänkt göra är att försöka gå i lite mer lättklädda kläder, det känns absolut svårast. Men jag börjar sakta men säkert, kanske med en kjol som går till knäna. Eller jeans och ett linne.
När jag läser igenom detta blir jag lite rädd faktiskt. Det känns som att jag tappat mig själv lite. Jag vet inte vem jag är längre. Många saker under gymnasieåren fuckade min syn på mig själv. Och nu måste jag hitta tillbaks till mig själv igen. Jag måste klara av det. Jag ska face my fears and obstacles.
Kommentarer
Trackback
