Första dagen på jobbet
Det som inte fick hända, hände. Jag var försenad på min första arbetsdag. Åh, vilken ångest jag hade, visste inte vad jag skulle göra, fick panik. Försökte ringa jourtelefonen men där var det ingen som svara. Försökte också ringa min personalansvarig men hon svarade inte heller. Försökte också ringa till själva jobbet men där var det ingen som svara heller. Så jag bestämde mig helt enkelt för att gå dit, försenad :(. Det var inte mitt fel heller, min mobil vägrade väcka mig. Det är något fel med den :(. Skärmen är helt becksvart, jag ser inte vem som ringer mig och jag kan inte heller skicka iväg ett sms. Funderar därför på att köpa en ny mobil, för det här funkar bara inte.
Hursomhelst, själva arbetet var hur tråkigt som helst. Vill inte exakt gå in på detalj om vad jag gör men kan ju avslöja att det är mycket sortering och lyft som gäller, gå ner på knä och städa kan också förekomma. Redan nu har jag ont i fötterna och jätteont i mina armar. Jag kan inte sträcka på min arm helt. Gör jag samma rörelser som jag gjorde på jobbet med armarna gör det jätteont :(. Jag kräver skadestånd! Nej men skämt åsido. Det komiska var att det bara var män där, inte en enda kvinna. Alla var dessutom fullvuxna män, så ni kan ju tänka er hur uncomfortable jag kände mig. Trots att alla dem var hur snälla som helst var jag inte alls social, det gick liksom inte. Jag frågade bara frågor om vad jag skulle göra, om själva arbetet, men på rasterna var det mestadels helt tyst, on my part. Pinsamt I know, men jag har ju det där problemet som stoppar mig. Jag försökte iaf trots detta göra mitt allra bästa. I och med att jag kom sent så förstod jag att det inte fanns tid for some slacking around. Jag skulle bevisa att jag inte var en slacker. Och jag hoppas att det framgicks att jag ville jobba hårt.
Trots att det var hur tråkigt som helst så gick tiden ändå rätt fort. Visserligen hade jag flera sånadär moments där jag gång på gång kollade klockan, men tiden gick ändå fort. Jag hoppas att de här fyra dagarna som jag har kvar nu går fort som attan. Jag tyckte inte alls om det här jobbet. Kanske hade jag tyckt om det lite mer om det fanns fler arbetskamrater, fler tjejer och fler i min ålder. Sånt är jätteviktgt för mig. Här var vi bara 4 om man räknar med mig. Jag tror att chefen måste ha varit lite chockad när det kom in en liten tjej på 18 år liksom, inte alls vad han tänkte sig.
Jag fick ju gå hela den där långa sträckan till min arbetsplats, eftersom det inte gick några bussar. Detta var mycket längre och jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. Läskigare också, att gå sådär mitt på natten när inte en endaste människa syntes till. Därför planerar jag på att ta nattbussen imorgon, då kommer jag visserligen vara supertidig, men hellre det, för jag vägrar att gå.
Hoppas det går bättre imorn :(
Hursomhelst, själva arbetet var hur tråkigt som helst. Vill inte exakt gå in på detalj om vad jag gör men kan ju avslöja att det är mycket sortering och lyft som gäller, gå ner på knä och städa kan också förekomma. Redan nu har jag ont i fötterna och jätteont i mina armar. Jag kan inte sträcka på min arm helt. Gör jag samma rörelser som jag gjorde på jobbet med armarna gör det jätteont :(. Jag kräver skadestånd! Nej men skämt åsido. Det komiska var att det bara var män där, inte en enda kvinna. Alla var dessutom fullvuxna män, så ni kan ju tänka er hur uncomfortable jag kände mig. Trots att alla dem var hur snälla som helst var jag inte alls social, det gick liksom inte. Jag frågade bara frågor om vad jag skulle göra, om själva arbetet, men på rasterna var det mestadels helt tyst, on my part. Pinsamt I know, men jag har ju det där problemet som stoppar mig. Jag försökte iaf trots detta göra mitt allra bästa. I och med att jag kom sent så förstod jag att det inte fanns tid for some slacking around. Jag skulle bevisa att jag inte var en slacker. Och jag hoppas att det framgicks att jag ville jobba hårt.
Trots att det var hur tråkigt som helst så gick tiden ändå rätt fort. Visserligen hade jag flera sånadär moments där jag gång på gång kollade klockan, men tiden gick ändå fort. Jag hoppas att de här fyra dagarna som jag har kvar nu går fort som attan. Jag tyckte inte alls om det här jobbet. Kanske hade jag tyckt om det lite mer om det fanns fler arbetskamrater, fler tjejer och fler i min ålder. Sånt är jätteviktgt för mig. Här var vi bara 4 om man räknar med mig. Jag tror att chefen måste ha varit lite chockad när det kom in en liten tjej på 18 år liksom, inte alls vad han tänkte sig.
Jag fick ju gå hela den där långa sträckan till min arbetsplats, eftersom det inte gick några bussar. Detta var mycket längre och jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. Läskigare också, att gå sådär mitt på natten när inte en endaste människa syntes till. Därför planerar jag på att ta nattbussen imorgon, då kommer jag visserligen vara supertidig, men hellre det, för jag vägrar att gå.
Hoppas det går bättre imorn :(
Kommentarer
Trackback
