Ursula
Grejjen är den att jag skulle lungt tycka om henne om hon var snäll (som dom flesta "nykomlingar" brukar vara mot de nya familjemedlemmarna) men det enda hon gör är att klaga på mig. Jag lovar, det kan inte gå en endaste dag utan att hon klagar på mig eller någonting jag gör. Och min pappa -ÅH! han gör/säger INGENTING! Ibland undrar jag om han är rädd för henne. Jag tror iförsig inte att han är rädd för henne, men tror dock att han är rädd för att mista henne. Alla dessa rykten som kommer sprida sig om att förhållandet tog slut så snabbt, det är isåfall det som han är rädd för,,, dessutom att förlora det här sällskapet mellan man och kvinna. Jag tror det är något han har saknat. Min mamma dog när jag var liten. Vill inte gå in på nu, blir bara så sur och ledsen då.
Back to my dad's wife. Asså fan finns det inte något vi kan kalla henne? Något irriterande för det är precis vad hon är! URSULA! Det är inte bara fult men det låter också som en elak person.
Iaf, idag när jag kom hem från skolan märkte jag, fan, Ursula är hemma *suck* ... Jag bestämde mig för att vara snäll (som jag då alltid är (a) ) och gå in till köket och hälsa på henne. "Hej!" sa jag med ett leende på läpparna. Hon sa hej tillbaka, med ett, inte så glatt leende. Jag gick tillbaka typ två-tre steg och hon säger: "Du!" Jag säger: "Ja", snällt tillbaka. Hon säger "Jag vet inte vad jag ska göra med dig längre, du plockar inte upp alla glasen i ditt rum. Nu har jag gått in i ditt rum och plockat upp alla glasen som du lämnat kvar i rummet! Du måste lära dig, gör inte så nästa gång. Jag säger "Okej" och går därifrån.
Okej visst, man ska inte lämna kvar flera glas i sitt rum men jag gillar att dricka, jag antar att min kropp behöver mycket vätska..och jag vet att det är en dålig vana. Men vem fan är hon som GÅR IN I MITT RUM och "måste" plocka bort dom. Kunde hon inte bara sagt det till mig så att jag kunde plocka bort dom själv?
Någonting säger mig att hon bara ville gå in och snoka runt i mitt rum, tro mig, det skulle inte förvåna mig...
Anledningen till att jag bara sa okej och sedan gick därifrån är för att jag inte vill låta henne vinna. Om jag kaxar och käftar emot så kommer hon att vinna. Om jag gråter och säger förlåt kommer hon också att vinna. I båda fallen kommer jag att vara den underlägsna och jag kommer vara "the smaller person" i det hela.
Det är som att hennes mål är att liksom break me down. Mitt mål är att se till att hon inte vinner. Därför var det bra med ett "okej" för det är liksom neutralt. No crying no fighting - just an okay. Inte heller någon facial expression som gör att jag ser arg eller ledsen ut - just a straight face. Ibland brukar jag små le också. Dock inte på ett elakt sätt, men på ett vänligt sätt.
Varje gång jag gör detta känner jag mig som "the bigger person". Resultatet blir nästan att det är hon som blir underlägsen på grund av att jag inte låtit henne vinna. Det är verkligen en härlig känsla!
Jag rekommenderar detta till alla som har någon hater därute. If someone's buggin you - dont yell back, dont cry, stay strong and continue with a smile on your face,,and I'll guarantee you, you'll feel SO much better!
This is the most stressful time of my effin life
Okej, jag har precis blivit klar med 5 läxor. Fick nu precis reda på att jag har ungefär 10 till att göra klart till nästa vecka. Så snabbt man e klar, så kommer det bara nytt, det är som på ett löpande band som aldrig får ett slut - fyfan jag orkar inte mer, detta tar kål på mig seriöst! Den dagen jag tar studenten :) säger jag bara.... den dagen...
Men nog om plugg! Måste berätta en grej.. det är en kille som jag tänker på hela jävla tiden, jag vet inte om jag är kär, jag vet inte om jag gillar honom.. och jag tror inte att jag skulle kunna vara tillsammans med denne kille in real life ..grejjen är den att när jag ser honom på riktigt, så försvinner alla dessa tankar om honom och han är defenitivt inte den kille jag vill ha och den jag dagdrömmer om.. Det är sjukt! Någon därute säg mig, vad är detta för känslor som jag har?
I love my girls
Fan vad jag älskar mina tjejkompisar, asså dom är verkligen riktiga vänner! Alla borde ha kompisar som mina! Iaf, idag gick vi och åt på en restaurang, jag tog kycklingspett med pommes, det var riktigt gott! We will def be visiting again kan jag säga! Vi satt där ganska länge, pratade om allt från himmel till jord. Sedan bestämde vi oss för att gå på bio, vi såg låt den rätta komma in... den var... jag har inte ens några ord för den filmen, den va bara sjukt konstig och skum, ganska rolig at times, måste jag medge, men overall-skum!
Shit asså jag känner verkligen att jag behöver sånt här. Umgås med vänner, prata ut och ha kul. Speciellt under denna deprimerande och jobbiga tid som jag befinner mig i. Vet inte ens hur många ggr jag skrattat den här kvällen. Three words - I love my girls! <3
Aldrig trodde jag att denna dag skulle komma
Jag har länge tvekat över att skaffa blogg. Men jag har funderat över det länge och idag bestämde jag mig. Nej nu ska jag fan blogg! Jag är skitdålig på att uttrycka och formulera mig själv, dessutom så är jag inte sådär jättebra på att skriva. Därför tror jag att bloggen kan vara ett bra hjälpmedel! Det kan hända att jag blandar engelska och svenska, jag älskar engelska, absolutly loove okay ;) Dessutom går jag i en engelsk skola (: Den här bloggen kommer handla mycket om mig själv, mitt liv och mina funderingar. Det är så mycket som ränner runt i huvudet på mig och jag tror att jag behöver få ner det på bloggen. Det sista jag vill säga är att denna blogg inte kommer likna the average modeblogg such as Blondinbella or Kenza. Min bloggtitel pretty much explains it. Denna blogg kommer att vara väldigt anonym, detta på grund av att jag verkligen vill kunna vara mig själv, skriva av mig, skriva exakt var jag tycker och tänker, exakt vad jag har vart med om utan att behöva tänka; shit tänk om hon eller han läser detta. Jag vill verkligen dela med mig av mitt konstiga/jobbiga liv. På grund av denna anonymitet (om man nu kan säga så), kommer jag inte att säga vad jag heter och vart jag bor. Och att få många läsare-not my major concern. Om det finns någon därute som inte tycker om min blogg så är det okej, vi tycker alla om att läsa olika saker, och som sagt, jag är inte ute efter många läsare.
Förresten så tror jag också att bloggen kan vara bra för mig att läsa när jag blivit lite äldre, för att se hur långt jag har kommit. Detta är nog allt jag vill ha sagt med mitt första blogginlägg. Jag kommer snart att skriva lite om mig själv och mitt liv så att ni åtminstonde får någon inblick om vem jag är.
