myrealself

Okej såhär är det. Min pappa är gift med en annan kvinna - alltså INTE min riktiga mamma, skulle verkligen INTE kalla henne styvmamma heller. Hon är för mig luft kan jag säga!
Grejjen är den att jag skulle lungt tycka om henne om hon var snäll (som dom flesta "nykomlingar" brukar vara mot de nya familjemedlemmarna) men det enda hon gör är att klaga på mig. Jag lovar, det kan inte gå en endaste dag utan att hon klagar på mig eller någonting jag gör. Och min pappa -ÅH! han gör/säger INGENTING! Ibland undrar jag om han är rädd för henne. Jag tror iförsig inte att han är rädd för henne, men tror dock att han är rädd för att mista henne. Alla dessa rykten som kommer sprida sig om att förhållandet tog slut så snabbt, det är isåfall det som han är rädd för,,, dessutom att förlora det här sällskapet mellan man och kvinna. Jag tror det är något han har saknat. Min mamma dog när jag var liten. Vill inte gå in på nu, blir bara så sur och ledsen då.

Back to my dad's wife. Asså fan finns det inte något vi kan kalla henne? Något irriterande för det är precis vad hon är! URSULA! Det är inte bara fult men det låter också som en elak person.

Iaf, idag när jag kom hem från skolan märkte jag, fan, Ursula är hemma *suck* ... Jag bestämde mig för att vara snäll (som jag då alltid är (a) ) och gå in till köket och hälsa på henne. "Hej!" sa jag med ett leende på läpparna. Hon sa hej tillbaka, med ett, inte så glatt leende. Jag gick tillbaka typ två-tre steg och hon säger: "Du!" Jag säger: "Ja", snällt tillbaka. Hon säger "Jag vet inte vad jag ska göra med dig längre, du plockar inte upp alla glasen i ditt rum. Nu har jag gått in i ditt rum och plockat upp alla glasen som du lämnat kvar i rummet! Du måste lära dig, gör inte så nästa gång. Jag säger "Okej" och går därifrån.
Okej visst, man ska inte lämna kvar flera glas i sitt rum men jag gillar att dricka, jag antar att min kropp behöver mycket vätska..och jag vet att det är en dålig vana. Men vem fan är hon som GÅR IN I MITT RUM och "måste" plocka bort dom. Kunde hon inte bara sagt det till mig så att jag kunde plocka bort dom själv?
Någonting säger mig att hon bara ville gå in och snoka runt i mitt rum, tro mig, det skulle inte förvåna mig...

Anledningen till att jag bara sa okej och sedan gick därifrån är för att jag inte vill låta henne vinna. Om jag kaxar och käftar emot så kommer hon att vinna. Om jag gråter och säger förlåt kommer hon också att vinna. I båda fallen kommer jag att vara den underlägsna och jag kommer vara "the smaller person" i det hela.
Det är som att hennes mål är att liksom break me down. Mitt mål är att se till att hon inte vinner. Därför var det bra med ett "okej" för det är liksom neutralt. No crying no fighting - just an okay. Inte heller någon facial expression som gör att jag ser arg eller ledsen ut - just a straight face. Ibland brukar jag små le också. Dock inte på ett elakt sätt, men på ett vänligt sätt.

Varje gång jag gör detta känner jag mig som "the bigger person". Resultatet blir nästan att det är hon som blir underlägsen på grund av att jag inte låtit henne vinna. Det är verkligen en härlig känsla!

Jag rekommenderar detta till alla som har någon hater därute. If someone's buggin you - dont yell back, dont cry, stay strong and continue with a smile on your face,,and I'll guarantee you, you'll feel SO much better!