myrealself

Alltså allvarligt, det är något fel på mig. Jag har suttit och tittat på ett youtube-klipp om och om igen hela kvällen igår och typ hela dagen idag. Kan inte få nog! Klippet visar hur några svenska poliser på semester i New york tar kontroll över en våldsam situation som utspelar sig på en tunnelbana i New Yorks underground. Klippet laddades upp igår har i dagsläget över 10 miljoner visningar och har fått världens media attention. Det intressanta är att det har blivit världens nyhet i USA. Sättet som de svenska poliserna agerar är ovanligt i de amerikanska staterna. Att övermanna två gärningsmän och lyckas ta fast de, samtidigt som man visar gärningsmännen respekt, värdighet och ett lugn, det är något som amerikanarna inte är vana med att uppleva och se. Det kunde man också märka på hur gärningsmännen reagerade. De verkade inte riktigt vana vid ett sådant beteende. Det visade också hur mycket simpla fraser såsom: Hur mår du? Är allting okej? Är du skadad? kan göra för någon som är brottsling/våldsam. Care och concern gör verkligen skillnad. För amerikanerna var svenskarnas taktik att lugna ner och kontrollera situationen världens chocker. Kan man verkligen övermanna en gärningsman utan att skada personen? Utan att skjuta personen? Det är egentligen helt sjukt att poliserna missbrukar sin makt så mycket i USA och brukar övervåld. Jag är glad att det har gett många amerikaner en tankeställare det här klippet.

Hej bloggen!

 

Jag måste bara få berätta om min current situation. Jag är så himla trött just nu, både fysiskt och psykiskt. Vi jobbar dag in och dag ut med uppsatsen, och det kommer bli ännu mer att göra de kommande veckorna. Redan imorgon ska vi åka ut till en annan stad och intervjua en person till vårt arbete. 

Jag känner lite att saker och ting hade kunnat vara så mycket enklare än vad det egentligen är. Men det är inte enkelt att arbeta med en person som komplicerar allting och försvårar saker och ting. Dessutom är hon väldigt svår att samarbeta med. Om det är något som vi båda inte kan enas om, så gör hon allt i sin makt för att stå fast vid sin åsikt. Även om hon lyssnar på det jag har att säga så känns det som att det i slutändan alltid måste bli så som hon vill att det ska vara. Det finns ingen kompromiss liksom. Hon har själv sagt att hon kan bli lite diktatorisk vad gäller skolarbeten. I förrigår hade vi till och med ett tjaffs som hade med C-uppsatsen att göra. Alltså bägaren rann över och jag blev så arg och irriterad. Alltså, det komiska i det hela är att hon tror sig kunna mer än vad hon faktiskt kan. Och jag blir alltid lika glad när hon motbevisas. :P

 

Nej men ärligt talat, just nu har jag kommit till den punkten att jag inte ens orkar säga emot om jag inte håller med om något, vilket inte är bra I know, men det blir så psykiskt påfrestande annars.

 

Vi har till exempel haft lite svårt med att få tag på deltagare till vår studie. Detta eftersom det vi skriver om är extremt känsligt. Det var först tänkt att vi skulle rekrytera personer som vi inte känner, slumpmässigt, detta då studien blir mer objektiv då. Men nu har vi fått klartecken från både vår handledare och vår examinator att vi får använda oss av bekanta personer till oss istället eftersom vi haft så svårt att få tag på deltagare som vi inte känner, som skulle kunna tänka sig att intervjuas. Ändå så vill hon fortsätta kämpa med att rekrytera personer som vi inte känner. Idag gick hon till exempel till skolor och pratade med rektorer. Detta är någonting vi borde ha gjort för längesen. Det är 5 veckor kvar tills studien ska vara inne. Vi har inte tid att hålla på och rekrytera nytt folk! Vi måste transkribera alla intervjuer och sedan göra en tematisk analys av detta. Jag vill helst sätta igång med de bekanta personer som vi har nu och fokusera på det.  Dessutom har vi en person som inte är bekant till oss som vi ska intervjua på måndag samt två obekanta personer som evenutellt kan delta, vi får besked imorgon om det. Annars har vi de där bekanta som vi tänkt från början. Detta är bara ett exempel på att hon försvårar saker och ting mer än vad det behövs. 

 

Jag har tänkt mycket på att jag ska försöka säga upp kontakten med denna kvinna så fort jag är klar med att studera. Nästa termin läser vi inte ens samma kurs vilket känns riktigt skönt. Jag ska försöka hålla mig tillbaka lite efter att C-uppsatsen är klar. Jag märker att hon tycker om mig (hon kallade ju även mig en av hennes bästa vänner, skrev ju det för inte så lång tag sen här i bloggen) dock känner jag inget behov av att vara vän med henne. Man ska umgås med folk man trivs med och tycker om, som inte får en att må dåligt. Visst vi kan skratta lite då och då, och vi har mycket gemensamt, och det finns många gånger som hon ställt upp och hjälpt mig, men jag känner att nackdelarna överväger fördelarna. Hon har lite manipulativa tendenser tycker jag och så tycker hon om att testa folks gränser. Hon tycker också om att skämta, men hennes skämt kan ibland vara lite, vad ska man säga.. opassande? Eller så är det bara jag som inte tycker det är kul.

 

Hursomhelst så behövde jag få ner detta i bloggen. Det känns genast bättre.

 

Hello bloggen! Nu var det ett tag sen jag skrev sist. I måndags kom jag tillbaka från min lilla mini-weekend. Jag måste vara ärlig mot mig själv och säga att resan inte blev som jag förväntat mig. Jag kanske låter lite pessismistisk men staden var så himla tråkig. Människorna var så otroligt otrevliga mot turisterna. Maten var inte den bästa. Typ ingen kunde engelska (i-landsproblem, I know, men alla vet hur mycket jag älskar engelska). Utelivet var inte det bästa heller (eller så gick vi bara till fel ställen, I dont know). Klimatet ska vi inte ens tala om, det var SJUKT kallt!! Hade väldigt svårt för att slappna av på grund av kylan, jag var alldeles spänd och huttrade.  Var till och med tvungen att köpa en mössa och vantar på plats för att det var så kallt. Det är till och med varmare i Sverige, till min förvåning. Usch! Det enda som var positivt var priserna. ALLT var sjukt billigt. Hade det inte varit för att jag är fattig student, hade jag shoppat på mig en massa saker, tro mig. Men jag är pank.

 

Förutom staden i helhet så var inte sällskapet det bästa heller. Ni förstår, ibland träffar man på människor, och sen så ses man inte på ett långt långt tag, sedan träffas man igen och saker och ting blir inte som det var förut. Människor förändras över tid. Vi har inte setts på tre år och vi umgicks bara i 3 veckor när vi först lärde känna varandra. Jag kände att jag inte klickade riktigt med tjejerna. Don't get me wrong, vi hade en del moments då jag faktiskt hade riktigt kul och skrattade ihjäl mig tills jag grät, men det var ytterst få gånger.

Det var också många gånger som det blev lite olidligt och jag typ räknade ner dagarna, timmarna tills det var dags för mig att åka hem. Jag var typ överlycklig när den dagen var kommen.

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog inte gjort den här resan om jag hade fått chansen att göra om allting, om vi typ kunde spola tillbaka tiden till då vi först pratade om att göra en resa, så hade jag nog tackat nej. Tycker att saker och ting inte var värt pengarna, och det svider ganska rejält när man är fattig. Men jag visste ju inte att det skulle bli såhär. Staden i sig var något jag, från allra första början, inte kände mig speciellt intresserad av att åka till. Jag borde kanske ha lyssnat på min magkänsla. 

Tjejerna pratade mycket om att göra fler återträffar, i andra städer. Men jag känner bara att nä, jag tänker inte låta mig gå igenom detta igen. Kanske om det är någon stad som jag verkligen verkligen vill besöka, och kanske om jag får ta med en vän, men annars nej. Jag har defintivt lärt mig en läxa. 

 

På tal om resor så kanske jag åker över en weekend till London med en väninna. Detta ser jag dock mer framemot! Jag menar London, det kan aldrig bli fel! Jag älskar den staden! Dessutom klickar jag sjukt bra med den här vännen och jag tror att det kommer att bli riktigt kul. Vi båda är inställda på shopping och fest. Det lär dock inte bli så mycket shopping för min del. Men det gäller att spara spara spara!

 

För att byta ämne så klarade jag 1 av 2 tentor i statistiken. Hade det lite på känn faktiskt. Så på lördag har omtenta i den teoretiska delen av statistiktentan, då jag klarade den praktiska. Jag var 5 poäng ifrån ett G, 5 poäng, så himla nära! Jag hoppas att det ska gå bättre den här gången. Det är verkligen den svåraste tentan jag någonsin haft och bara tanken av den gör mig deppig. Den dagen jag får godkänt på detta kommer jag bli så glad, det kommer kännas som en enorm lättnad. Vi får se hur det går! Håll tummarna för mig!!