myrealself

Idag har varit en väldigt lång men ändå produktiv dag. Hade föreläsning från 10-14 och efter det satt vi i två timmar och jobbade på grupparbetet. Jag hann även säga upp mitt abonnemang hos Com Hem samt prata med den som är ansvarig för antagningen på vårt universitet. Tydligen ska jag få svar senast imorgon om jag kommer in på B-kursen. Åh hoppas, ber och bönar att jag kommer in!! 

 

Anyways, för att tala om något helt annat. Idag kom jag på att det var exakt 2 år sedan som jag förlorade min oskuld. Jag minns att vi hade försökt några gånger innan och den gick inte in. Jag trodde att det var något fel på mig och diskuterade det med mina tjejkompisar. Nu i efterhand fattar jag ju att jag bara var väldigt spänd och nervös. Sen kom den där dagen, då den gick in och allting flöt på. Jag minns att det gjorde lite ont i början men efter ett tag så släppte det och jag slappnade av och kunde verkligen njuta. Jag minns att det kändes som att jag hade överkommit världens största barriär typ. Det var världens häftigaste och skönaste känsla och jag hade aldrig någonsin varit med om något liknande förr. 

Trots att saker och ting slutade som de gjorde och trots att jag vart väldigt arg och besviken på slutet, så ångrar jag än idag inte att jag träffade honom och att just han tog min oskuld. Man brukar säga att: dont regret something that once made you smile, och det stämmer in så bra just på detta. Han tvingade mig inte till något och frågade om jag ville det, han respekterade och blev inte arg när jag inte ville göra någon speciell ställning eller så, och han var dessutom väldigt försiktig när någonting gjorde ont eller kändes obekvämt osv. Jag hade faktiskt inte kunnat önska mig en bättre första gång. Jag märkte på hans sätt att han hade gjort det många gånger förut. Han kändes väldigt självsäker i sitt tillvägagångssätt. Han var också väldigt lugn och försiktig vilket gjorde mig mer bekväm. Förutom sexet klickade vi även väldigt bra på en emotionell nivå. Jag har aldrig någonsin klickat så bra med en kille förut. Kommunikationen var väldigt naturlig. 

 

Än idag tänker jag på honom och specifika episoder från vår lilla tid tillsammans kommer upp i huvudet på mig. Det tråkiga med allting är att jag har blivit alltmer sårbar för att ingå i relationer sedan jag träffade honom. Jag vill inte bli besviken och sårad igen och därför är jag superkräsen och ibland lite väl dömande av killar nuförtiden. Lite som en form av mask som jag håller upp för att skydda mig själv från att bli sårad igen. Typ som en försvarsmekanism. 

 

En av mina allra högsta drömmar är att träffa en bra kille någon vacker dag. Just nu känns det så avlägset och svårt på något sätt. Men jag vill verkligen ha en relation som jag kan dela med någon både på ett vänskapligt och på ett intimt plan. Undrar när min tid kommer, om den kommer dvs.