myrealself

Idag tänkte jag ta tillfälle i akt och prata lite om kärlek och relationer, inte minst för att det är högst aktuellt just nu. För det första är det alla hjärtans dag om typ 2 veckor och det är redan en massa reklam inför det. Den dagen gör mig alltid så deprimerad.

För det andra så är det någonting som jag fick reda på idag som verkligen fick mig att stanna upp från allt som har med plugg/youtube/omvärlden att göra (typiskt, känns som det blivit en grej nu att få reda på tråkiga saker bara dagar innan tenta). Fick iallafall ett sms från min moster om att min kusin och hennes pojkvän gjort slut. Dessa två har varit tillsammans i typ 6 år om inte mer?! Min moster skulle ringa imorn och berätta mer då hon inte kunde prata just ikväll eftersom hon jobbade. 

Min kusin har självklart varit väldigt ledsen över det här, värt och nämna också är att hon inte är av den känsliga typen. Hon har väldigt mycket skinn på näsan, säger vad hon tycker och är väldigt straight forward liksom. Jag har aldrig sätt henne känslosam eller ens i närheten av att gråta. Samtidigt kan ju det också vara en fasad, det vet man aldrig. Vem som helst kan däremot visa sig svag i såna här situationer, även de mest starka. Men hur som helst så har hon gråtit nästintill varje dag över det här. Hon ringde även min moster och behövde låna pengar och då vart hon också helt förkrossad. Vad hon behövde pengarna till är fortfarande oklart, men jag lär väl få reda på det imorgon. Det viktigaste är att hon är okej och att hon lever. Jag hoppas inte att killen har gjort något mot henne, det vore väldigt tråkigt. Jag har aldrig träffat honom, då de bor i USA, så det har varit svårt för mig att bedöma hur han är som person.

Det är när man hör sånna här historier som man blir riktig less på kärlek och förhållanden. Och jag kan säga att jag hört oändliga historier (speciellt på sistone, och jag känner att det här var fan droppen), där man hela tiden får höra om ett 6-årigt förhållande som tagit slut eftersom killen varit otrogen, eller någonting som inte har funkat. Det får en att tappa hoppet. Och jag tror också att det är lite därför jag på sistone hållt mig borta från killar.

Samtidigt så vill man så gärna ha den där sanna, äkta kärleken. 

 

Förut var jag rätt obrydd när det gällde killar. Det är ju både bra och dåligt. Bra för att jag inte brydde mig och tänkte så mycket, men dåligt för att jag då lätt kunde bli utnyttjad. Jag kunde träffa killar lite titt som tätt och brydde mig inte så mycket om att det skulle vara långvarigt. Idag är det tvärtom, kanske för att jag blivit äldre. Idag är det viktigt att killar verkligen tycker om mig för den jag är och att jag verkligen känner en "connection" med killen. Kraven har blivit mycket starkare om man säger så. Och jag ser till att analysera killen in i det minsta för att se om han till exempel bara är ute efter sex eller om han genuint gillar mig.

Det är så svårt det här med kärlek. Man kan aldrig garantera att ett förhållande kommer hålla för evigt. Det värsta som finns är att få sitt hjärta krossat, och det kan verkligen tära på en psykiskt. Jag var nära på att hamna där själv och har även många vänner som hamnat där. Jag är otroligt rädd för att hamna där själv. Att hitta en fin kille, vara tillsammans i flera år och sedan få reda på att denna man varit otrogen eller liknande, fy.. 

Ibland brukar jag tänka att det vore skönt att leva ett liv utan krav på att gifta sig och skaffa barn. Det kommer dock inte hända, då jag älskar barn och vill ha barn, (dock vettskrämd över att föda), sen drömmer jag ju givetvis om ett bröllop.

Men det hade samtidigt varit så skönt på det sättet att man inte hade behövt oroa sig över att förhållandet i slutändan kanske inte håller. Man hade således levt på att ha förhållanden utan förpliktelser och förbindelser, vilket skulle innebära mer av en befrielse för individen i fråga. Jag tror att det är just pressen på att hitta den rätte som skapar problem. 

 

Jag har många gånger tänkt att jag ska skaffa en sida på någon dejtingsajt och försöka testa min lycka där. Jag tror helt allvarligt talat att chansen att hitta den rätte där är större en om man till exempel går på krogen. Det blir liksom inte bara att man fångas av personens utseende utan man får också en bra bild av hur personen är. Jag vet inte, vi får se. Man kanske kan testa om man blir typ 30 och fortfarande inte hittat någon.