myrealself

Idag har syrran och min moster varit här och hälsat på. Jag trodde det skulle bli lite långtråkigt faktiskt om jag ska vara ärlig, men det slutade med att det blev raka motsatsen. Det var som en boost för hälsan. Vi handlade, lagade mat tillsammans och åt middag. Tiden bara sprang förbi (som det typ alltid gör när jag har besök från sthlm), 

 

Vi pratade i timmar om allt (sånt som jag älskar att göra). Vi skrattade, vi grät, vi retades, vi gick tillbaka till tiden och mindes olika händelser från barndomen, vi pratade om att resa och hade det bara riktigt kul tillsammans.

 

Åh, det blir så speciellt när man har nära och kära som hälsar på här. Det är nästan som att kärleken växer sig starkare typ. Efter denna dag har jag insett att det bara är kul med sthlm besök. Det enda jobbiga är att man måste storstäda varje gång innan de kommer lol, (lata jag). Men jag mådde så jävla bra idag. Jag älskar min familj. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och det känns som att vi nu har landat i ett stadie där "downfalls" typ tagit slut. Vet inte om jag berättat det tidigare men till och med Ursula har bett om ursäkt för det hon gjorde och vill börja om från början. Och alla i familjen accepterar syrrans homosexualitet. Vi är alla olika, men accpeterar att vi är det. Vi har kommit till ett stadie där alla mognat kan man säga. Det är så himla fint att se. 

 

När min syrra och moster hade ankommit till sthlm så ringde de och berättade tragiska nyheter. En familjebekant till oss hade dött. Han har kämpat med cancer i månader nu men idag kunde inte kroppen kämpa längre. Han dog. Jag kan inte tänka mig hur det känns för familjen just nu. De måste vara helt förkrossade. Stackars barnen och frun. Han som dog var en bra man faktiskt och han och hans fru höll ihop sen dag 1. Det är inte så vanligt att folk gör det i våran kultur. 

 

När syrran och moster var här diskuterade vi om honom. Vi kom även in på mammas död och hur det var. Det var mycket som moster berättade om mamma, som jag hade glömt eller förträngt. Det gjorde ont att höra det igen. 

Vi pratade om att det de senaste månaderna varit så många som dött. Varje år är det någon i vår närhet som dör. Det är verkligen en läskig tanke. Jag hoppas att vi som är kvar i våran familj är det tills vi blir 100. Nejmen jag vill inte ens tänka tanken att någon i familjen skulle gå bort. Det är det värsta man kan vara med om.