myrealself

Idag trotsade jag en rädsla som jag gått och burit på i många år nu. Nämligen att gå ut offentligt i linne. 

Som de flesta redan vet så är huden ett känsligt ämne för mig. En av mina största drömmar är att få felfri och lystrig hy. Blir verkligen sotis när jag ser de som har det. 

Jag har ju alltid haft eksem vid armvecken i typ hela mitt liv nästan, visst de kommer och går, men de är oftast bestående under en längre period. Förutom det hatar jag också att mina armar är så smala. De ser ut som små pinnar som man bara typ har klistrat fast på min kropp! Det är hemskt!

Anyways, back to the point. Idag tänkte jag att jag skulle utmana min rädsla. Jag skulle gå runt i stan utan linne! Jag blev faktiskt (det tar emot att erkänna detta) inspirerad av Isabella löwengrip aka, blondinbella. Hon har ju acne över hela ansiktet och jag hade aldrig kunnat ana det om hon inte hade visat allmänheten hur hennes hy egentligen ser ut utan smink. Det som inspirerade mig var att hon hade skrivit att hon en dag valde att gå ut, mitt ute på drottninggatan i sthlm utan smink, för att se om folk skulle lägga märke till hennes hy. Typ som ett socialt experiment. Till hennes förvåning var det ingen som la märke till hennes hy, alla tittade på henne som vanligt. 

 

Så när jag idag stod där vid busshållsplatsen och det var STEKHETT (bokstavligen, så jäkla varmt) så kände jag att jag var tvungen att ta av mig min tröja som jag hade över mitt linne. Jag tänkte på mina eksem och på det blondinbella hade skrivit och kände att, "nä nu ska jag trotsa min rädsla".

Sen kände jag också att det egentligen inte fanns en bättre plats att göra det på än just här, där jag typ inte känner en enda kotte. So I did it!

 

Jag blev otroligt chockad över att ingen ens sneglade på mina armar. Varenda människa som mötte min blick kollade mig i ögonen. Eftersom mina eksem ändå är rätt uppenbara så kändes det så skönt att ingen kollade. Självklart kan det vara så att ingen såg det, det första man kollar på är ju ändå ansiktet på en person, men efter ett tag tror jag ändå att man ser eksemen. Jag satt ju på bussen ganska länge, typ 15-20 minuter. 

 

Efter att jag hade gått runt i stan ett tag så kändes det så himla bra, kanske låter som en överdrift, men det kändes verkligen som en befrielse. Att jag nu kan ta mig an vilken utmaning som helst typ.

Efter det där kände jag nästan att jag inte ville gå hem, jag ville fortsätta gå och se hur folk skulle reagera. Jag kände mig så jäkla stark! Som att inget kunde ta ner mig typ.

Som ett plus på kanten märkte jag också att jag fick rätt mycket uppmärksamhet, främst från killar. Lol. Ingenting mig emot!

 

Jag tror att allting är psykologiskt. Våra tankar är väldigt kraftfulla, och allt ligger i psyket. Vi gör det till en större grej än vad det egentligen är. Vi tror att alla uppmärksammar exakt varenda liten detalj av oss själva men det gör folk inte (iallafall inte om vi uppmärksammar de om det). Vi kan vara riktigt hårda mot oss själva ibland, och det är riktigt synd. 

 

Men men, jag tänkte testa detta igen imorgon då jag ska hämta ut mitt pass och köpa lite sista minuten grejer innan det bärs av till estocolmo!

 

So long!