myrealself

Igår berättade syrran fruktansvärda nyheter till mig. En mycket nära vän till min moster har gått bort. Hon blev mördad. Det gör så ont i mig att skriva det här. Man får som en klump i halsen när man skriver om det. Hon var så otrolig snäll och skulle aldrig göra en fluga förnär. Jag kunde inte tro det när jag fick höra det. 

 

Faktum är att det redan har varit rätt så tufft för min moster det här året. I juli till exempel förlorade vi en släkting till oss, som också framförallt stod min moster väldigt nära. Vi fick aldrig chansen att träffa henne en sista gång innan hennes bortgång. 

Min moster brukar väldigt sällan gråta. Hon är ganska "hård" av sig, om man säger så. Men idag fick jag höra att hon grät och grät, (vilket ju självklart är förståeligt men ändå ovanligt då hon som sagt är stenhård). Det här var en av hennes närmsta vänner. Att något sånt här skulle hända henne är det sista man skulle tro. Det som gör det hela ännu mer tragiskt är att hon hade ett barn. Stackars lilla barn. Pappan till barnet sitter häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet men han nekar till brott. Om ca 2 veckor kommer åtal att väckas. Vi får se hur det går. 

 

Det gör så ont i mig att det här hände. Tänk att jag för ca en månad sen var med denna kvinna och min moster i stan. Och nu, en månad senare så är hon inte vid liv. Och tänk att hon hade kunnat vara vid liv nu om hon hängde med oss på vår resa.

Jag vill inte ens veta vad hennes familj går igenom just nu. Det hela är så ofattbart. Jag är fortfarande helt mållös och i chocktillstånd. Jag vet inte vad jag ska säga till min moster heller, hon befinner sig fortfarande utomlands men kommer till Sverige imorgon. Det känns som att inget man säger egentligen kan hjälpa.

Men jag har bett min syrra försöka göra något imorgon inför för att min moster kommer hem, typ laga mat, tvätta eller så. 

 

Jag vill också göra någonting men jag vet inte hur jag ska hjälpa till. På något sätt känns det så jävla fel att vara i här i min studentstad och typ festa med alla nya studenter när något sånt här har skett. Det känns respektlöst. Samtidigt är jag för fattig för att åka tillbaka till Sthlm. Men jag ska utan tvekan vara med på begravningen, och även eventuellt på rättegången.