myrealself

I måndags ringde syrran mig under kvällstid. Hon hade varit på någon kurs efter jobbet och berättade för mig att hon mådde dåligt. Innan jag fortsätter att berätta är det viktigt att poängtera att min syrra är en sådan som sällan blir allvarligt sjuk. Därför tänkte jag i början att det inte var så farligt, kanske någon förkylning eller så. Men sedan berättade hon vidare att hon känt sig illamående och svimfärdig flera gånger under kursens gång och att hon även hade problem med sin andning. Hon berättar vidare att hon inte kommer kunna sova eftersom andningen kommer försvåra hennes försök till att somna. Jag kunde inte ha en normal konversation med henne eftersom hon hela tiden påpekade hur hon kände. Jag började sakta men säkert märka att något inte stod rätt till. Jag sa först åt henne att hon, dagen därpå på morgonen, inte får gå till jobbet utan att besöka vårdcentralen först. Men sedan kom jag fram till att det nog var bäst att inte vänta, och att hon skulle åka in till akuten direkt. Speciellt med tanke på att såna här inträffanden aldrig händer henne. Och också speciellt eftersom att hon också grät och lät väldigt ledsen. Klockan var ungefär vid 9-10 tiden när vi pratade så det var sent. Syrran ringde farsan och han hämta upp henne och Ursula 2, sedan åkte de tillsammans med bil till akuten. Självklart var ju farsan full när han hämtade de. Men men, vad ska man göra. Numera är man van. 

 

Doktorn kollade henne och tog blodprover. De bestämde sig för att hon skulle sova över på sjukhuset, de ville inte släppa henne riktigt än förrän de utforskat ordentligt vad som hänt henne. Detta gjorde mig väldigt nervös. Jag som hade gått och trott att hon kanske skulle få någon medicin och sedan få åka hem, men nej!

När klockan hade hunnit bli kvart i två hade de fortfarande inte ett svar på vad som orsakat syrrans tillstånd. Jag var kontinuerligt på telefon och sms med både syrran och farsan under kvällen, jag kände att jag inte kunde sova förrän jag visste. Men syrran sa tillslut åt mig att det inte var någon idé att vänta (sega läkare), och att jag skulle gå och lägga mig, så jag gjorde det. Dagen därpå bestämde läkaren att syrran skulle röntgas. Detta gjorde mig ännu mer nervös, jag menar, är det inte sånt man gör när något allvarligt drabbat en?, tänkte jag. Men det visade sig att allting i hennes kropp såg bra och normalt ut. Slutligen vid 4-5 tiden, kunde syrran skrivas ut. Hon hade små lindriga rubbningar i hjärtetillståndet. Det visar sig att det inte är något farligt. (Om det inte eskalerar dvs och rubbingarna blir större och kraftigare). Syrran ska däremot gå till en specialistläkare för att dubbelkolla detta och vara på den säkra sidan. 

 

 

Med tanke på att vi på senaste tiden haft mycket tråkiga nyheter med människor som dött och åkt in på sjukhus,var det här extra känsligt för mig. Jag satt och grät under kvällen och ännu mer under dagen. Jag hade tänkt plugga den dagen men det gick inte. Hela den kvällen och den dagen satt jag och tänkte på syrran. Jag bad till och med till Gud att allt skulle gå bra och att hon skulle vara frisk. Bara tanken av att syrran skulle lämna denna värld, den tanken tar så hårt på mig att det inte går att beskriva i ord.

Det är inte förrän händelser som dessa, som man inser hur mycket man älskar sina nära och kära. Jag vet helt ärligt talat inte vad jag skulle gjort utan henne och jag vill inte ens tänka på det heller. Nu försöker jag påminna henne att äta hälsosamt, och försöka träna. Träningen är hon bättre på medans jag är bättre på att äta hälsosamt. Men vi peppar varandra. Vår relation är verkligen bäst nu. Precis så som den var innan Ursula 2 kom, dvs perfekt. Vi är jättenära nu, pratar flera gånger om dagen, vi bråkar inte, utan skrattar och skämtar. 

 

Hon är så bra min syrra, hon är så bäst. Det är synd att det finns ett irritationsobjekt som förstör precis allting. Men oavsett vad som händer, och oavsett vad min syrra gör för val, kommer jag alltid att älska henne. <3