myrealself

Jag kom att tänka på en grej idag. Nästan alla mina vänner har pojkvänner nu. Så mycket som jag hatar att erkänna det så blir man ju självklart avis. Jag längtar tills den dagen då jag får uppleva det också. Det sägs ju att man inte ska söka efter kärleken, att man ska vänta och låta den komma själv. Men det är ju så jävla svårt att bara skita i det. Man vill ju verkligen ha det där. Samtidigt kan jag tycka att det är läskigt att ge sig in i det. Jag vet inte hur många gånger jag varit ute, gett ut mitt nr till killar som frågat, och sedan inte svarat när de hört av sig. Jag vet, dumt! Jag kommer ihåg hur kär jag blev i Mästerkocken. Han sa verkligen de rätta orden. Vi hade också väldigt mycket gemensamt och våra samtalsdiskussioner varade i timmar. Samtidigt var det väldigt mycket vi inte hade gemensamt, men man kan ju inte klicka med allt. Det fanns egentligen ingenting som tydde på att saker och ting skulle sluta som dem gjorde, om det inte vore för att jag hitta tjejens instagram. Han dejtade en annan tjej samtidigt som mig och undanhöll det för mig. Vi var inte tillsammans men ändå gjorde det riktigt ont. Speciellt eftersom dejterna med henne kändes väldigt intima, av instagram fotona, att döma. Vi hade ju kommit så långt in i dejtandet, vi hade t.o.m sex. Jag har lärt mig och snackat väldigt mycket med mina väninnor om det här; när en tjej väl haft sex med en kille hon dejtat under en längre period, då är hon fast! Såvitt det inte är ett one night stand dvs. Därför har jag bestämt mig nu, hur frestande det än må vara, att vänta med sexet om det är en kille jag skulle kunna tänka mig bli tillsammans med. Och låta det gå några månader innan det händer. Jag är inte den tjejen som har sex hursomhelst, jag menar 20 år och oskuld, det säger ganska mycket. Men då kändes det rätt och han tvingade mig inte till något. I och med att han visade känslor och var väldigt personlig med mig tänkte jag att han var seriös också. Att han dessutom såg ut som en manlig modell hjälpte inte heller. Men jag brukar alltid fråga mig själv om det verkligen var så att han var en player, eller om det bara var så att han inte kände att han klickade med mig? Jag tror på det sistnämnda, för hade han varit en player hade han väl inte blivit tillsammans med tjejen han har nu? Players vill väl inte binda sig? Och varför kände han att han ville träffa mig, om han redan hade henne? Kanske för att försäkra sig om att hon verkligen var den rätta för honom? Det här är något jag kanske aldrig kommer att få svar på, om de inte gör slut nu i veckan typ. Nej men skämt åsido. Jag brukar fortfarande gå in på han och hans tjejs instagram och kolla deras bilder/videos. Nu är de utomlands och roar sig. Jag tror inte att det är avundsjuka, för skulle han exempelvis göra slut med henne och komma tillbaka till mig skulle det inte finnas någon chans att jag tar tillbaka honom. Jag tror att jag är avundsjuk på kärleken, inte just han i sig. Jag tror det var problemet också när vi träffades, vi var så inne i kärleken att vi ibland kunde glömma bort att lära känna varandra mer på djupet. Sen när man fick reda på att han rökte på också, det kunde inte bli mer avtändande. För att sammanfatta det hela är jag glad att saker och ting slutade som de gjorde, jag tror på att saker och ting händer av en anledning och detta var helt klart en av de sakerna. Detta var inte menat, även om det kunde kännas som det när vi träffades. Däremot ångrar jag ingenting. Never regret something that once made you smile!