myrealself

Denna dag har inte varit den bästa kan jag lova. Har känt mig allmänt deppig och rastlös. Och inte gör det saken bättre heller att man har Ursula nr 2 hemma. Det får bli hennes namn framöver. Ursula nr 2. Det finns inga ord som beskriver hur mycket hon irriterar mig. Jag är inte en person som irriterar mig på mycket eller blir arg lätt. Jag har lätt för att vara med alla sorters människor, så länge det finns en respekt. Men hon är speciell. Jag kan inte ens vara nära henne, bara hennes närhet gör att jag vill bort. Jag gör vad som helst för att undvika eller slippa vara i samma rum som henne. Som till exempel idag när hon kom hem kl 10, (när hon egentligen slutar kl 12), och var hemma hela dagen och satt i vardagsrummet och kolla på TV. Då gick jag medvetet och sov, satt jag slapp henne och jag sov ända fram till kl 15. Innan jag gick och la mig tänkte jag på vad jag kunde göra efter kl 15 för att ytterligare undkomma hennes närhet och fördriva tiden, och då tänkte jag; gå ut med sopporna, diska, laga mat och duscha. Allt det gjorde jag också, vilket fick tiden att gå snabbare, utan att behöva vara i närheten av henne. Om man bortser från musiken från min mp3, är nätterna nog min bästavän. Enda gången jag kan pusta ut och leva utan irritation. Det är så otroligt skönt.

 

Det är så svårt att förklara hur hon är om man inte bor med henne. Man måste liksom bo här för att förstå. Hon har en sån attityd som går mig på nerverna. Kaxig och tror att hon kan säga och göra precis vad hon vill. Ett miniexempel idag: Hon går in i köket och frågar varför jag inte ätit (hon tror att jag lider av ätstörningar bara för att jag är smal, hon fattar inte att det är genetiskt och att jag älskar mat), när jag säger att jag inte är hungrig (för att jag redan hade ätit frukost) hånskrattar hon lite och säger: ungdomar!. Vad är hennes problem?

 

Ett annat exempel från idag: Hon lånar min mp3. När jag får tillbaka den ser jag att hörlurarna samt låtarna på mp3n inte är detsamma. Med andra ord har hon rört om och ändrat på med MIN mp3 utan att ens fråga! Hon missuppfattade en grej på min mp3 som hon sedan tyckte att hon hade rätten att fixa utan att prata med mig om det först. Hon tog upp det EFTER att hon hade ändrat den. Hade hon bara kommit till mig innan hade jag kunnat visa henne hur man gör. Irritationsnivån var på max och det sista jag ville var att se hennes ansikte. Musik betyder allting för mig, det är som min drog, jag värderar min mp3 väldigt högt, även fast den är billig och skruttig. På tal om det, så misstänker jag även att hon kan ha stulit min förra mp3, min älskade Ipod Nano. En dag när jag skulle formatera om den, för att den hade fastnat eller frusit, så stod det att jag måste döpa om Ipoden innan jag formaterar den. När jag sedan tittar närmare på döpfliken ser jag att det står hennes namn där och inte mitt. *****'s Ipod, stod det. Varför hade hon gjort det? Varför hade hon döpt om min Ipod och skrivit att den var hennes? Det säger ganska mycket och jag tycker det är ett starkt bevis. Vipps en dag så var min älskade Ipod borta! Bara sådär. Och det var en riktig jävla bra mp3. Jag har aldrig i mitt liv tappat bort mina mp3n. Mobiler däremot kan jag erkänna att jag tappar bort flitigt hela tiden, men jag har aldrig aldrig tappat en mp3. Det ända som glädjer mig lite är iallafall att det inte var jag som betalade för den, men ändå, det var en present, en present som jag hade fått, som nu var borta.

Men hursomhelst, åter till min nuvarande mp3. Hur kan en person, som bara känt mig i ett par månader, ha mage att vrida och vända på MIN mp3? Även om man tror att det är till det bättre, frågar man inte först? Jag hade till exempel aldrig kunnat göra det på en kompis, även om vi känt varandra i flera år, det är inte mitt, och då har jag heller inte rätten att ändra den, definitivt inte om jag inte frågar först. Hela grejjen gör mig så arg. Men vad kan jag göra? Min syrra är ju som sagt kär och det spelar ingen roll vad jag säger, hon ska alltid försvara henne.

 

Det finns så många exempel och jag har lovat mig själv att skriva ner så mycket som möjligt av det här, för mitt minne är inte det bästa och jag vet att jag ett år framöver inte kommer komma ihåg allt lika bra. Och allt denna irritation får man vara med om varje dag. Kom på ett till exempel nu när vi ändå snackar om värdefulla prylar. Jo, en gång så stod Ursula nr 2's garderob öppen. Och gissa vad som låg där på ett av hennes hyllor? Jo MIN klocka. Min fina stora silverklocka låg på hennes hylla. Visst plocka undan den om du tycker att den "skräpar" ner, men låt fan inte den ligga på din hylla i din garderob! Inte ens min syrra skulle göra det. Av alla platser som man kan lägga undan den, lägger hon den i hennes garderob.Tänk om hon planerade att sno den med? Om nu inte vitsen var att sno den, varför la hon den där??

Har även ett minne av att hon en gång burit ett plagg som varit mitt. Visst det är ett plagg som jag knappt använder, men ändå, man frågar. Inser nu att hon nog har problem med att fråga om lov. Även problem med manners.

 

Jag kan fortfarande inte fatta vad syrran ser i henne, visst ibland har hon en snäll och soft sida, men jag tycker det dåliga överväger det bra. Jag är en rätt bra människokännare och redan från första dagen när jag såg henne tyckte jag att hon var lite underlig. Kommer ihåg till exempel att hon bar på nånting som jag aldrig hade kunnat bära första gången jag träffar min partners familj. Bara sånna småsaker som visade att hon kanske inte var denna bästa tjejen.

 

Jag kan inte fatta att jag ska bo här i ett år till. När jag bodde hemma längtade jag som fan till att flytta hemifrån med syrran. Nu bor jag med syrran och Ursula 2 och längtar som fan tills det är dags att börja plugga och bo i studentkorridor. Åh, allt var så bra innan hon kom! Nu har man samma ångest som man hade hemma. Varje gång man hade varit ute, vart på skolan eller på jobbet, så tänkte men "nej juste, hon är ju hemma", så gjorde man allt i sin makt att hitta på saker bara för att komma hem senare. Min moster har hela tiden sagt till mig att flytta men jag bor nog hellre kvar än att flytta tillbaka hem av många olika anledningar. Det skulle vara as jobbigt att bo med Ursula igen, det är tryggare här vart vi bor nu och jag känner mig inte lika rädd att gå hem på nätterna efter en utgång, så mycket som jag älskar mina småsyskon kan det bli lite halvjobbigt med barn som hoppar och springer runt och ville pilla på allting, farsans gnäll, den usla maten, ja listan kan göras lång. Jag tror också att det är rätt bra att jag bor kvar här då jag kan samla på mig mer bevis, mer konkreta bevis, som jag kan visa syrran. Det är mitt mål. Hon förtjänar så mycket bättre.