myrealself

Jag klarar inte av att bo här. Jag mår verkligen psykiskt dåligt av allt med Ursula 2. Det är så lätt att säga: men flytta då? Men vart? Att få en lägenhet är hur svårt som helst det vet vi alla och dessutom så har jag inte ekonomin till det. Och aldrig att jag flyttar tillbaka till farsan och Ursula 2. Verkar som man får vänta till september nästa år då man förhoppningsvis bor i studentkorridor och pluggar i en annan stad. Det gör bara så ont i mig att jag ska behöva plågas i ett år till typ. Först hemmos farsan och nu här. När ska eländet ta slut?:(

 

Ursula 2 har ju börjat prata med mig nu. Det irriterar mig så mycket. Vet att hon gör det för att irritera mig för hon vet att jag tycker det är skönt när vi inte pratar med varandra. På något sätt visste jag att hon inte skulle kunna hålla sig, hon lever på att irritera mig. Denna tjej har ingen ödmjukhet alls, så himla kall och när hon försöker vara snäll känns det så himla falskt. Återigen har jag svårt att se vad syrran ser i henne men jag tror bara att hon har fallit för hennes manipulation, för hon är riktigt duktig på det. Jag kommer nu inte fortsätta att vara snäll mot henne, hon har varit hemsk under dessa 6 månader som hon varit här, hon förtjänar inte mer chanser, det får bara mig att se dum ut. Men vad ska man göra egentligen, skrika och fighta tillbaks? Om jag ska vara ärlig tycker jag bara det är löjligt och sätter väl bara mer salt på såret. Som jag skrev tidigare i bloggen så vill jag vara the bigger person, skriker jag och blir arg är det som att hon vunnit, och det är det sista jag vill. Men självklart finns det vissa gånger då jag bara har velat explodera av vrede och skrika på henne. Jag är rädd att det lär hända nångång.

 

Just idag och igår ville jag bara gå ner i jorden. Syrran har blivit jättekonstig, hon bryr sig inte och pratar sällan med mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så trött på det här...

 

För att göra saker och ting värre ska jag jobba inatt. Jag vill inte ha det här jobbet, jag vet att det går upp och ner hela tiden, ena sekunden säger jag att jag ska stanna och andra sekunden vill jag säga upp mig. Men det är inget jobb för mig och det är inte bara för att det är skitsvårt, men det är två fasta helger i månaden och pengarna räcker inte till. Blir även rastlös under vardagarna. Jag vill ha ett jobb där jag kan komma och skratta och ha kul, det kan jag inte här. Mycket tror jag också beror på att de som gick med mig på utbildningen inte har samma arbetstider som mig, och det var ju dem som man klickade mest med. Det är mycket press på att saker ska bli rätt vilket jag kan förstå men jag tycker det finns en gräns. Men jag vill inte säga upp mig innan jag hittat ett annat jobb, behöver pengarna. Får väl hålla ut....