Han är så gullig :)
Oj oj oj, vad mycket jag har att berätta!! Jag måste börja med att berätta hur jag, på vägen dit, gick från superduper nervös till superduper irriterad till superduper glad. Jag är en sån person som hatar att vänta. Vänta på någon som är sen, elr vänta på att biofilmen ska börja, eller att vänta på en buss elr tunnelbana. I det här fallet så var det det sistnämnda. Eftersom det var söndag igår och eftersom jag åkte ganska sent (gick hemifrån vid kvart i sju ungefär) så tog det två timmar att komma fram, om inte mer!
Att ha åkt från där jag bor in till stan var inte farligt alls. Det jobbiga började när jag skulle ta pendeltåget (han bor inte på någon tunnelbanestation). Jag fick vänta på pendeltåget i ca 15 minuter. Och när jag väl satt på pendeln så tog det 40 minuter att komma fram. Okej, det är lungan tänkte jag, för jag trodde att han bodde på sluthållplatsen, det var ju det han sa igår. Men icke sa nicke, när jag väl kom fram till sluthållsplatsen skulle jag ta ytterligare en buss som skulle ta mig till där han bor (fast det var ändå inte så lång, 2 stationer från sluthållsplatsen). Det jobbiga var att jag var tvungen att vänta på den här bussen i en halvtimme eftersom att jag precis missat den. Då tänkte jag, fan kunde han inte ha sagt i början att man måste ta en buss från sluthållsplatsen, då kanske jag skyndat mig och hunnit. Men anyways, så jag väntade på bussen i en halvtimme och sedan kom den. Under den här tiden hade nervositeten hunnit lossna, eftersom att det var så himla kallt ute och jag var irriterad. (Vägen till honom låter väldigt kort när jag läser igenom det jag har skrivit, men den kändes oändlig!)
Under hela min "resa" hade vi smskontakt och det var alltid han som messa och fråga vart jag var, han var iaf väldigt hjälpsam med smsen och när jag satt på pendeln så ringde han t.om., det var lite nervöst :p (första gången jag pratade med honom i telefon) men samtidigt väldigt kul!
Sedan kom jag tillslut fram till där han bodde, och jag såg någon som kom gåendes, det var han! Då började nervositeten kicka in igen, men jag tänkte för mig, släpp det nu, you can do it! Lång var han och jag kände mig ganska kort bredvid honom. Vi kramades och började prata, kommer ej ihåg om vad, men tror det hela börja med att jag fråga honom hur han orkar åka sådär varjedag, till skolan och så. Han svarade med att han inte behöver åka nånstans för att komma till skolan utan hans skola ligger där han bor. Dessutom sa han att tågen och bussarna vanligtvis brukar gå mycket oftare på vardagarna. Ja, sedan flöt det bara på.
Jag kom in till hans hem och han hjälpte mig att ta av mig skorna (hade lite svårt för det), gulligt av honom :). Sedan så skyndade han mig in på sitt rum så att jag skulle slippa hälsa på hans bröder xD haha.
Sedan var vi där i hans rum, han frågade om jag ville ha något att dricka. Det blev lite pinsamma tystnader i början men det släppte sig sen. Sedan visade han mig lite musik som han och hans musikband har gjort. Sedan kolla vi lite på tv och pratade. Det var mörkt i rummet och vi halvlåg på hans säng med typ våra ben i kors, (detta har inte hänt mig på väldigt länge) det var skitmysigt! Han tittade mig flera gånger i ögonen och jag frågade vad det var. Han sa att han inte kunde fatta att jag var där, och att jag faktiskt kom. Han trodde inte att jag skulle komma och därför hämtade han inte mig från sluthållsplatsen eller messade mig tidigare om bussar att ta därifrån. Jag frågade honom om han allvarligt trodde att jag inte skulle komma, när jag ju hade lovat. Han sa att han flera gånger tidigare blivit dissad av tjejer som säger att de kommer och sedan inte gör det. Därför vart han så glad att jag att jag kom :)
Jag var inte där så länge, 1 timme och en halv ungefär, jag ville inte gå alltför sent just för att kommunaltrafiken inte gick så ofta. Han ville att jag skulle sova över, han bad och sa att han kunde hänga med mig ända hem sen, men jag ljög och sa att jag hade något viktigt att göra dagen därpå. Ibland måste jag faktiskt stå på mig! Så jag gicks därifrån och han följde med mig till busshållsplatsen. Sedan tog det ungefär lika lång tid att komma hem, men det var tur som fan att hade jag musik att lyssna på, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det hela slutade med att jag kom hem vid ungefär 12 tiden och han messade och frågade ifall jag hade kommit hem och sedan ett sms där det stod: Godnatt! Det var kul att se dig <3
:)
Allt detta är som sagt ganska kortfattat. Det var mycket som hände, men allt kan jag inte ta med, det skulle blivit jättemycket att skriva, och dessutom vill jag nog behålla lite av det som hände för mig själv, inte för att något jättedrastiskt, hände men ändå. Jag känner mig iallafall skitstolt över mig själv. Att jag gick dit och att jag vågade. Vid några tillfällen kändes det nästan som att han var mer nervös än vad jag var. Medan jag skriver detta så tänker jag, shit tänk om han typ hittar min blogg och ser det här. Men jag är ganska så säker på att det inte kommer hända för att för det första så vet han inte att jag har en blogg och för det andra så är han inte direkt den där bloggtypen.
Jag vet inte ifall han är den typen som jag skulle kunna vara tillsammans med, om man tänker personlighetssmässigt och vi har nog inte samma humor. Dessutom är hans utseende inte något jag egentligen skulle falla för, om jag t. ex såg honom på stan. Därför skulle jag nog mer kunna se honom som en nära vän. (och nej jag är inte så ytlig som man kanske kan ana.) Men detta är iförsig bara hur jag känner just nu, vem vet, jag kanske ändrar mig med tiden :)
Att ha åkt från där jag bor in till stan var inte farligt alls. Det jobbiga började när jag skulle ta pendeltåget (han bor inte på någon tunnelbanestation). Jag fick vänta på pendeltåget i ca 15 minuter. Och när jag väl satt på pendeln så tog det 40 minuter att komma fram. Okej, det är lungan tänkte jag, för jag trodde att han bodde på sluthållplatsen, det var ju det han sa igår. Men icke sa nicke, när jag väl kom fram till sluthållsplatsen skulle jag ta ytterligare en buss som skulle ta mig till där han bor (fast det var ändå inte så lång, 2 stationer från sluthållsplatsen). Det jobbiga var att jag var tvungen att vänta på den här bussen i en halvtimme eftersom att jag precis missat den. Då tänkte jag, fan kunde han inte ha sagt i början att man måste ta en buss från sluthållsplatsen, då kanske jag skyndat mig och hunnit. Men anyways, så jag väntade på bussen i en halvtimme och sedan kom den. Under den här tiden hade nervositeten hunnit lossna, eftersom att det var så himla kallt ute och jag var irriterad. (Vägen till honom låter väldigt kort när jag läser igenom det jag har skrivit, men den kändes oändlig!)
Under hela min "resa" hade vi smskontakt och det var alltid han som messa och fråga vart jag var, han var iaf väldigt hjälpsam med smsen och när jag satt på pendeln så ringde han t.om., det var lite nervöst :p (första gången jag pratade med honom i telefon) men samtidigt väldigt kul!
Sedan kom jag tillslut fram till där han bodde, och jag såg någon som kom gåendes, det var han! Då började nervositeten kicka in igen, men jag tänkte för mig, släpp det nu, you can do it! Lång var han och jag kände mig ganska kort bredvid honom. Vi kramades och började prata, kommer ej ihåg om vad, men tror det hela börja med att jag fråga honom hur han orkar åka sådär varjedag, till skolan och så. Han svarade med att han inte behöver åka nånstans för att komma till skolan utan hans skola ligger där han bor. Dessutom sa han att tågen och bussarna vanligtvis brukar gå mycket oftare på vardagarna. Ja, sedan flöt det bara på.
Jag kom in till hans hem och han hjälpte mig att ta av mig skorna (hade lite svårt för det), gulligt av honom :). Sedan så skyndade han mig in på sitt rum så att jag skulle slippa hälsa på hans bröder xD haha.
Sedan var vi där i hans rum, han frågade om jag ville ha något att dricka. Det blev lite pinsamma tystnader i början men det släppte sig sen. Sedan visade han mig lite musik som han och hans musikband har gjort. Sedan kolla vi lite på tv och pratade. Det var mörkt i rummet och vi halvlåg på hans säng med typ våra ben i kors, (detta har inte hänt mig på väldigt länge) det var skitmysigt! Han tittade mig flera gånger i ögonen och jag frågade vad det var. Han sa att han inte kunde fatta att jag var där, och att jag faktiskt kom. Han trodde inte att jag skulle komma och därför hämtade han inte mig från sluthållsplatsen eller messade mig tidigare om bussar att ta därifrån. Jag frågade honom om han allvarligt trodde att jag inte skulle komma, när jag ju hade lovat. Han sa att han flera gånger tidigare blivit dissad av tjejer som säger att de kommer och sedan inte gör det. Därför vart han så glad att jag att jag kom :)
Jag var inte där så länge, 1 timme och en halv ungefär, jag ville inte gå alltför sent just för att kommunaltrafiken inte gick så ofta. Han ville att jag skulle sova över, han bad och sa att han kunde hänga med mig ända hem sen, men jag ljög och sa att jag hade något viktigt att göra dagen därpå. Ibland måste jag faktiskt stå på mig! Så jag gicks därifrån och han följde med mig till busshållsplatsen. Sedan tog det ungefär lika lång tid att komma hem, men det var tur som fan att hade jag musik att lyssna på, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det hela slutade med att jag kom hem vid ungefär 12 tiden och han messade och frågade ifall jag hade kommit hem och sedan ett sms där det stod: Godnatt! Det var kul att se dig <3
:)
Allt detta är som sagt ganska kortfattat. Det var mycket som hände, men allt kan jag inte ta med, det skulle blivit jättemycket att skriva, och dessutom vill jag nog behålla lite av det som hände för mig själv, inte för att något jättedrastiskt, hände men ändå. Jag känner mig iallafall skitstolt över mig själv. Att jag gick dit och att jag vågade. Vid några tillfällen kändes det nästan som att han var mer nervös än vad jag var. Medan jag skriver detta så tänker jag, shit tänk om han typ hittar min blogg och ser det här. Men jag är ganska så säker på att det inte kommer hända för att för det första så vet han inte att jag har en blogg och för det andra så är han inte direkt den där bloggtypen.
Jag vet inte ifall han är den typen som jag skulle kunna vara tillsammans med, om man tänker personlighetssmässigt och vi har nog inte samma humor. Dessutom är hans utseende inte något jag egentligen skulle falla för, om jag t. ex såg honom på stan. Därför skulle jag nog mer kunna se honom som en nära vän. (och nej jag är inte så ytlig som man kanske kan ana.) Men detta är iförsig bara hur jag känner just nu, vem vet, jag kanske ändrar mig med tiden :)
Kommentarer
Trackback
