myrealself

Måste berätta vad som hände mellan mig och Ursula idag på morgonen. Hon kallar mig in på köket.
" Varför diskar du inte efter dig?" "Det är inte bra"
"Förlåt"
"Jag orkar inte höra förlåt hela tiden, du är faktiskt en stor flicka nu"
"Ok"
"Det är vi som lagar mat, vi tvättar, vad gör du?!? Du är så lat!"  "Din syster är faktiskt duktig, hon diskar, hon lagar mat, men du?!" Du måste lära dig"
Jag säger okej och går därifrån.

Jag vet, jag borde diska efter mig, men jag var trött och klockan var 1 på natten, det ändå jag ville var att gå till sängen. Det vara en tallrik och bestick, EN tallrik! Kom igen! Jag diskar alltid efter mig men när klockan är 1 och jag måste vakna 7 så avstår jag. Hon kunde lämnat det åt mig till morgonen, för då skulle jag lungt kunnat gjort det. Det som irriterar mig mest är att hon och farsan gör PRECIS likadant men värre. De brukar lämna en hel hög med disk. Och pappa, han diskar ALDRIG ALDRIG! så snälla Ursula, be honom diska efter sig också! Och han säger sen åt mig att diska deras hög! Och ja, han tvättar våra kläder, men hur många gånger har jag inte hjälpt till med det?!
Och syrran, när hon är här så är hon här över lov, vilket betyder att hon inte har skola och inte behöver fokusera plugg, utan kan vara med och hjälpa till mer hemma.

Alltså jag är 17 år. Jag går på gymnasiet. Jag ska inte behöva diska och laga mat varje kväll. Jag har skola och jag har läxor. Jag har flera lärare som kräver saker från mig varje dag. Jag har flera ämnen jag måste prestera bra i varje dag. Jag tror inte hon förstår innebörden av att gå i skolan, speciellt inte andra året på gymnasiet. Skolan tar upp 99% utav mitt liv, det är jättesvårt att hinna med saker. Jag hjälper till så gott jag kan hemma, städar, diskar och tvättar. Laga mat kan jag också göra ibland men inte så ofta. Att bli arg över en sådan liten grej, när hon själv gör desamma, tycker jag är frustrerande. Idag kände jag att det var sista droppen. Jag grät, men inte hemma, utan på tåget påväg till skolan. Jag var så nära på att gå till kuratorn idag och prata med henne för hon känner mig, och känner till hur det ser ut här hemma och hon sa att jag kunde komma och prata med henne när jag vill. Jag har inte berättat för henne om hela historien, hon vet inte allt.
Men när samma individ bombarderar dig med klagomål nästan varje dag tär det på en. Speciellt när det är klagomål som är små och absurda. Och man kan inte käfta emot för man vill inte skapa bråk.
Jag orkar inte mer.