myrealself

Idag är det studiedag, skönt! Och igår ... vet inte vart jag ska börja... det var ett minne för livet helt enkelt. Det var mycket som hände och om jag skulle berätta precis allt så skulle det nog bli en bok. Vet inte heller om jag vill berätta allt för då känns det lite som att jag lagt ut för mycket.

Iaf, igår skulle jag och några kompisar på skol "balen". Det var inte riktigt som en bal, mer som en fest. Det var många utanför skolan som kom också, som man inte kände.
Vi förfestade och skyndade oss sedan till att ta tåget, för att möta upp en speciell person (som jag tyvärr inte kan skriva mer om) sedan åkte vi alla till festen tillsammans. Nu var vi ca 6 pers. Vi hade hört att festen sög och inte hade dragit igång ordentligt. Vi kommer dit, sena som vi är, och festen har dragit igång nu, alla är taggade, alla minglar och många dansar ute på dansgolvet.
Vi dansade hela natten lång kan jag berätta. Det var så kul, och många vi tyckte om var där. Det gjorde allt så mycket roligare. Sedan var jag ju med de bästa vännerna, som om inte det räckte!
Det är så mycket mer som hände under kvällen som jag inte skrivit om, t.ex när vi förfestade, den speciella personen vi mötte upp, saker som hände under kvällen, saker som hände när vi drog hem m.m. Men verkligen en minnesvärd kväll!

Nu tänkte jag skriva om något som förstörde kvällen, eller förstörde och förstörde, men upprörde mig väldigt mycket. Av en specifik anledning kunde jag ej ringa min pappa via min mobil, så jag fick låna min tjejkompis mobil för att ringa honom. Klockan var ca två på natten och jag ville ringa farsan för att meddela honom att jag nu var påväg hem och ifall han kunde hämta mig, vid stationen eller åtminstonde gå ner för att öppna porten åt mig. (Har inga nycklar till porten). Jag ringde honom, och jag hörde direkt på hans röst att han hade druckit, han lät lite borta. Så jag försökte förklara för honom så långsamt och tydligt som möjligt att han inom 30 min, måste befinna sig vid porten för att låsa upp dörren till mig. Jag sa att jag inte kommer ringa honom när jag väl är på plats och attt han bara skulle befinna sig där om 30 min. Jag repeterar för att han verkligen ska komma ihåg och inte glömma. Jag kommer fram till min station och går hela den läskiga vägen hem ändå till min port. Inte en människa syntes till, det var bara jag ute, scary. Jag kommer fram till porten och ingen pappa syns till. Jag väntar ca 15 min alldeles själv utanför porten och är liv rädd att nån drunkie skall komma och slå ihjäl mig. Klockan var snart tjugo i 3 och då kommer räddaren i nöden. En kvinna med portnycklar kommer fram och ska in. Thank god tänker jag och är äntligen hemma safe and sound. Tänk om inte någon hade kommit under natten? Då hade jag sovit utanför min port all alone in the cold och hungrig var jag också.

Jag blir lite avis på mina kompisars föräldrar som alltid ringer och kollar hur det är med dem. Pappa gör aldrig det. Det är alltid jag som måste ringa och informera. Det är som att han inte bryr sig.
Många ungdomar i min ålder kanske tycker att det är skönt att inte ha sånna overprotective föräldrar, men jag kan säga att det inte är kul. Man känner sig inte älskad och det är något man ska känna.
Vad som helst kunde hända, man hör historier varje dag om folk som blir knivhuggna, våldtagna, rånade etc. Jag vet föräldrar som brukar stanna uppe hela natten bara för att se till så att deras barn kommer hem säkert. Föräldrar som ringer och kollar läget konstant. Pappa gör aldrig det. Och Ursula, som faktiskt också borde bry sig, kunde väl ha gjort något hon med om hon verkligen brydde sig.
Det här är inte första gången som det händer att pappa skiter i att hämta mig, det har hänt flera ggr förut. Det har varit gånger då han hämtat mig från stationen eller porten, men då har det alltid varit jag som ringt och bett om det.
Till alla ungdomar därute som tycker det är jobbigt med föräldrar som ringer och frågar hur det är, var glada för det, det visar att de älskar er och bryr sig.