myrealself

Idag kom det igen.
"Du hjälper inte till hemma!"  "Du käkar bara, aldrig lagar du mat!"  "Du väntar alltid på att Ursula ska laga mat åt dig!" "Du kan inte ens diska upp i diskbänken och du väntar på att vi ska göra det åt dig!"

Detta fick jag höra konstant i vad som kändes som en timme men kanske varade 5 minuter. Bara för att Ursula inte är hemma så är det plötsligt jag som måste ta mig an tiden att laga mat. Aldrig kan pappa göra det, aldrig! Han säger att jag aldrig hjälper till hemma, men vad gör han själv? Aldrig har han lagat mat åt oss och diskar gör han kanske en gång i månaden om inte ens det! Och han lämnar ALLTID ALLTID ALLTID hans tallrik i diskbänken när han har käkat klart. Om jag ska vara helt ärligt så har jag aldrig sett honom diska efter sig efter att han ätit. Och sedan säger han till mig att jag aldrig diskar efter mig (vilket jag alltid gör! speciellt när det gäller mina egna saker, kanske bara inte alltid den stora högen som alltid består av deras tallrikar).
Jag sa detta till honom, det jag nämnde ovan, och då blev han tyst..med andra ord knäckt. Jag hör nu att han håller på att diska, kanske gav jag honom en tankeställare.

Jag har ingenting emot att laga, diska och hjälpa till hemma. Det jag däremot har någonting emot är att det alltid alltid alltid baraa ska gälla MIG och inte de andra! Att jag inte plockar undan efter mig, att jag inte diskar upp deras hög i diskbänken, att jag bara käkar och aldrig lagar mat.

Någon därute säg mig, är detta ett rättvist sätt att behandlas på?