myrealself

Jag vet inte vad jag ska börja. Allt jag kan säga är att jag sitter och skriver detta gråtandes. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Den senaste timmen har jag haft självmordstankar. Ok, inte direkt självmordstankar men jag har suttit och ifrågasatt mitt liv, att det nog vore bäst ifall jag bara dog. Jag ser verkligen ingen mening med livet. Allting är på grund av vad min storasyster sa till mig idag. Jag och hon pratade om Ursula och farsan och jag nämnde någonting om att det ska bli så skönt när vi flyttar härifrån efter sommaren. Då brast hon ut någonting i stilen: "Ah, fast, vet inte riktigt ifall jag vill bo med dig längre.. jag menar, du är ju inte direkt liten.. nu är du ju stor och sjävständig och ta hand om dig själv." Sedan la hon till: "Dessutom vet inte jag ifall du kan bo med mig och **** (hennes flickväns namn).. tror inte du vill det." Då svarade jag tillbaka någonting i stilen: "Men du vet hur länge jag har velat gå bort härifrån, jag är inte redo att flytta hemifrån på egen hand, jag vill inte kastas in i vuxenlivet sådär, jag känner mig inte redo, jag känner mig fortfarande som ett barn". Hon svarade tillbaka: "Mm..ja, vi får se. Jag ska tänka på saken"

Dessa ord krossade mitt hjärta som bara den. Först och främst har jag i två år nu gått och tänkt hur skönt det ska bli att komma bort från farsan och Ursula, och jag har längtat tills vi flyttar hemifrån som in i helvete, det har jag också nämnt många gånger i min blogg. Att hon nu säger att hon inte vill att jag ska flytta med för att jag har blivit vuxen och ta hand om mig själv tror jag är ren bullshit! Jag tror att hon bara säger det men vad hon egentligen menar är att hon vill vara själv med hennes flickvän i lägenheten. Hon vill helt enkelt inte att jag ska vara med. Jag fattar inte ... hade jag varit hon så skulle jag lungt låtit mig få flytta in också, speciellt med tanke på omständigheterna. JAg skulle själv aldrig ta min partner före min syster. Om min partner älskar mig så måste han älska min syster också, annars funkar det inte. Det är som man brukar säga, att blod är tjockare än vatten.
Jag fattar verkligen ingenting. Det här är inte min syster. Den storesyrran jag känner tog alltid mig i första hand och brydde sig om mig. Alldrrrig trodde jag att hon skulle ta hennes partner före sin egna syster. En partner som hon inte alls är värd för den delen... Hade hon varit en bra flickvän hade jag varit glad för syrran skull, men med tanke på hur hon beter sig så kan jag ej det. Och det som är ännu sjukt är att storesyrran själv inte verkar må bra när hon är med henne. Jag ser verkligen inget "gulligt" i förhållandet.

Det kanske låter töntigt att man inte vill leva pga det jag nämnt ovan, men om man är mig och om man lever ett liv som jag gör så är det inte konstigt. Det är väldigt komplicerat att förklara men min syster var den enda i mitt liv som jag kunde snacka med om allt, den enda som var min riktiga vän, den enda som jag kunde vända mig till när Ursula och farsan höll på. Efter att jag förlorat min mamma så var hon den enda som var kvar. Visst hade jag min moster också som har hjälpt mig jättemycket, men det är ju mer speciellt med sin egna syster. Min moster ser jag inte och pratar inte med varje dag så därför blir det ju inte ett lika starkt band mellan oss,  och dessutom har hon en egen familj att ta hand om. Jag och storesyrran har vart med om så mycket, hon har varit en förebild för mig, hon har varit så stark, hon har lärt mig jättemycket och gjort mig till en smart liten flicka. Men nu känner jag att hon inte är densamma. Hon är inte som hon var förr. 

På sistone har jag känt en enorm press. Press på min framtid i och med att studenten närmar sig. Det gör heller inte saken bättre när man får höra från syrran att jag behöver bli sjävständig och kastas in i vuxenlivet. Om jag ska vara helt ärlig så skrämmer tanken mig. Jag är helt enkelt inte redo. Jag vet att den dagen någon gång kommer att komma, men jag vill inte att den ska komma nu. Jag vet heller inte vad jag vill bli eller göra i framtiden (och jag vet att det är normalt att tänka så i min ålder) men jag har verkligen inte en blekaste aning, och jag tror inte ens att jag kan bli någonting eftersom att inget intresserar mig. Vad har jag i världen att göra om jag inte gör något med mig själv? Om jag inte blir något? Vad har jag då kvar att leva för?

För att man ska kunna leva och må bra så måste man ha goda människor runt omkring sig, goda människor att komma hem till, att spendera tid med, att vara med, man måste känna sig älskad av någon/några, man ska ha riktiga vänner, man ska inte heller behöva leva i destruktiva situationer, man ska inte behöva må dåligt, fysiskt som psykist.
Jag känner igen mig i detta. Fruktansvärd hemsituation, vänner som man inte riktigt kan kalla riktiga vänner, mår uselt och gråter oftast om nätterna. För några år sedan var detta verkligen inte fallet.

Vad gör jag nu när jag inte har min syster kvar? Visst, jag kan ju prata med henne men jag vet att hon inte kommer ändra sig eller något. Hon är väldigt envis. Vad kan jag göra egentligen? Säga att hon ska lämna hennes flickvän? Not in a million years att det kommer hända säger jag bara.

Jag har tänkt på en grej, jag har tänkt på att jag måste vara stark! Precis som mamma var. Om det här fortsätter, så tänker jag säger stopp. Jag tänker skriva ett mejl till syrran, ett stort jävla mejl där jag skriver allt vad jag känner. Om hon då väljer att inte bry sig, så tänker jag bryta kontakten med henne - helt. Jag kan inte klänga på henne hela tiden, om hon nu vill vara ensam med hennes flickvän så ska hon få vara det, men då ska hon veta att jag inte vill vara a part of it. Jag står inte ut med hennes flickvän. Om hon nu vill vara med henne så får hon bryta kontakten med mig helt. Det kanske låter harsh men ingen har en aning om hur den här tjejen är och jag orkar inte gå in i detalj på det heller. Jag har ingen lust att behöva "tävla" om syrran med henne. Hon får mer än gärna kontakta mig när de har gjort slut, för jag vet att förhållandet inte kommer hålla länge.

Det tär verkligen på mig att jag kanske måste behöva göra det här. Ett liv utan syrran? För mig låter det helt ofattbart. Jag älskar min syrra för den hon är, jag jag vill inte bryta kontakten med henne, men jag kan inte fortsätta vara med henne om flickvännen är med, det skulle bara göra mig arg och irriterad. 2010 ska handla om att komma bort från ursula och pappa och allt det onda i mitt liv. Då är dags att börja om på nytt. Jag ska hitta nya vänner, jag ska njuta av livet, jag ska vända mig till de som faktiskt bryr sig och jag ska må bra!
(Jag försöker verkligen intala mig detta).

Imorgon åker syrran bort för att fira nyår utomlands med sina vänner. Hon åker på morgonen och just nu har jag ingen lust att säga hejdå till henne innan hon åker.
Jag har sagt detta förut i bloggen men det är värt att säga en gång till; Love is blind. Finns nog inget citat som stämmer in så läskigt mycket på det verkliga som denna.

Detta inlägg blev riktigt långt och jag skulle faktiskt lungt kunna skriva mer, men klockan närmar sig 3 och jag tror jag går och lägger mig nu. Jag avslutar detta inlägg med att säga att jag hoppas att år 2010 blir ett bättre år för mig.