myrealself

Hej bloggen!

 

Jag är förvånad över att det ändå finns 1-2 personer som tittar in här lite då och då, trots att jag inte är så aktiv i mitt bloggande längre. Är så nyfiken på vilka det kan vara..

 

Hursomhelst är det ett nytt år och det känns ärligt talat jätteskönt. Det är som en "fresh new start" med nya utmaningar och nya tag. Nu kan jag lämna allt det jobbiga som 2018 bar med sig, bakom mig. 

 

Hela december var verkligen bedrövlig. Eller mer exakt julen och nyår. Tycker alltid det är jobbigt att åka hem till min pappa på julen. Får en massa minnen och flashbacks på hur han var när jag bodde där och det gör så ont i mig att mina småsyskonen måste bo med honom och bevittna hans alkoholism. Jag känner mig maktlös. Jag och storesyrran har gjort det vi har kunnat utan att något händer. Att soc skulle ta barnen vet jag iofs inte om det skule hjälpa, känns mer som det skulle stjälpa. Det är pappa som behöver förändras. Tyvärr så tror jag inte det kommer hända. Det som gör att saker ting känns lite tryggt är iaf att Ursula bor där. Känns som hon har ändrats och mognat till sig sen barnen växt. Nu när barnen blivit stora och förstår saker mer, tror jag att hon förstått att hon måste ändra sig. 

 

Att fira hos min moster var iallafall kul! Vi körde secret santa i vanlig ordning och åt SKITGOD mat! Jag förstår inte hur hon gör? Alltså det är så himla gott! Food heaven säger jag bara!

 

Nu till nyår - oj oj oj. Det blev så dramatiskt, mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Hade ett litet tjaffs med en vännina. Vi kan kalla henne Y. Jag hade sagt 2 saker till en annan väninna, som vi kan kalla L, om Y som Y tydligen inte ville att jag skulle ta upp med L. Däremot sa Y ingenting till mig om att hon inte ville att jag skulle ta upp detta med L, och det var dessutom ingenting som L inte redan visste, det var alltså inga hemligheter som jag tog upp. Men trots det bad jag om ursäkt till Y att jag tagit upp de här 2 sakerna med L och efter ett långt samtal kändes allting bra och som att vi hade rett ut allt. Några dagar efter det här samtalet har Y tagit bort mig från hennes nyårsevent på Facebook som det var tänkt att jag skulle gå på. Utan att säga något till mig? Och jag som hade attendat eventet också! Om detta inte är drama så vet jag inte vad detta är!

 

Egentligen så tappade jag lusten av att gå på hennes nyårsfest ändå redan innan jag fått reda på att hon tagit bort mig från eventet och hade planer på att göra annat. Detta för att hon är som hon är (väldigt dramatisk) och jag kände att det skulle bli en negativ stämning att vara där, trots vårt telefonsamtal. Y har ju också bråkat med L (helt obefogat bråk där också från Y's sida) som jag fortfarande är vän med, (ett faktum som jag tror Y hatar). Hon hade varken bjudit L eller en annan tjej som vi kan kalla M på nyårsfesten, och även det tyckte jag var väldigt skumt, att hon åtminstone inte bjöd M? För M hade hon ju inte haft något tjaffs med. Men jag tror Y tänker att, eftersom både jag och M är kompisar med L, så kan vi tydligen inte vara vän med Y samtidigt, så då måste hon radera oss från hennes liv också. Så töntigt och omoget. Verkligen högstadienivå!

Så jag och Y är inte längre vänner, iallafall inte på samma sätt som förut. När jag tänker efter så är det nog för det bästa. Alltid när vi sågs bara jag och hon så var det i 99% av alla fallen, bara snack om hennes liv. Hon frågade väldigt sällan om mig. Hon har ett högt temperament och kan bli dramatisk och sur för minsta lilla. Hon var ändå inte en av mina närmsta vänner och så har jag alltid känt. Vi hängde mest bara när vi skulle ut och dansa. 

 

Till 2019 vill jag bekanta mig med nya människor. Jag ska verkligen försöka "put myself out there" och vare lite mer outgoing. Inte lätt när man är introvert som jag är. Jag ska ju nu till vårterminen börja på en ny kurs där jag kommer att träffa nya människor. Kursen kommer också göra att mina breda utbildning blir lite mer nischad. Den kommer att ta en ny och snävare inriktning och jag är så exalterad inför det. Jag känner verkligen att denna nya inriktning kommer att passa mig bra. Fick till och med höra från en kollega att hon verkligen tycker det skulle passa mig och det kändes väldigt kul att höra, just för att det också kändes väldigt genuint när hon sa det. Det är terminsstart redan imorgon och jag är lite nervös men det kommer nog gå bra. Jag är faktiskt pepp på plugg och att få ny kunskap!

Parallellt med studierna ska jag extra jobba på det jobbet jag började på i oktober. Jätteskönt att jag fick förlängt deltid så att jag får in en inkomst utöver mitt CSN. Jag hoppas bara att jag klarar av att göra båda samtidigt. 

 

Kom just på att jag inte tagit upp det här jobbet. Alltså wow, skulle kunna skriva ett helt blogginlägg bara om det, för det finns så mycket att ta upp, men jag håller det kort. Det är verkligen inte det bästa jobbet, villkoren suger, folk sparkas hejvilt och det förekommer jättemycket särbehandling, men vad ska man göra när man har svårt att byta jobb. Man stannar ju tills man hittar nytt. Lönen är dock väldigt bra och arbetsuppgifterna är väldigt enkla, man kommer in i det rätt fort, så det är väl det som gör att man står ut. 

Jag är i iallafall glad att jag har lyckas betala av ett lån tack vare detta jobb. År 2019 ska jag inte ta ett enda lån, det har jag lovat mig själv. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort annorlunda, men men, jag mådde väldigt dåligt och fattade dumma beslut. Även fast jag har mycket kvar att betala av så känner jag att jag har mycket bättre ekonomiska förutsättningar nu som gör att jag inte behöver hamna där igen. Jag är mycket starkare i mig själv idag, trots att jag självklart har många dippar ibland. Men inga fler lån här inte!

 

 

Jag måste ta upp något helt annat, nämligen Kristian innan jag avrundar. Alltså det är något fel på mig, varför kan jag inte sluta tänka på honom? Trots att jag inte träffar honom tänker jag på honom varje dag? I mars har det gått 1 år sedan jag fick mitt lilla hjärta krossat och grät pga honom. Jag tänker också väldigt ofta på vårt sex, det var verkligen så bra och han va så respektfull i det. Också väldigt respektfull de gånger jag sa att jag inte ville ha det. Älskar denna quote "you never truly know a person until they don't get what they want". Och det är så sant, i bara i det här fallet, men även generellt. 

 

Ibland får jag tankar om att gå tillbaka till honom bara för sexets skull, men sen vet jag att det inte skulle båda mig gott, då alla känslor för honom troligtvis skulle komma tillbaka och det går ju inte riktigt ihop med någon som ej vill ha en relation med mig?

Men samtidigt vet jag själv innerst inne att vi inte är ämnade för varandra. Vi passar inte som par då vi är för olika. Samtidigt så är det något med honom som gör honom speciell, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men kanske är det för att jag vet att han deep down inside faktiskt är en genuint fin och bra kille. Till exempel när jag konfronterade honom om hur jag kände, att jag blev upprörd och besviken av hela tinder-grejen så blev han aldrig defensiv eller så, han sa att han förstod att jag blev upprörd och bad om ursäkt för sitt beteende. Han hade kunnat ba: Men gud, vi är inte tillsammans, varför överreagerar du? Men han är inte en sån. 

Jag var väldigt irriterad på honom i förra inlägget måste jag säga, men även fast han gjorde (och fortfarande gör) lite questionable things ibland, så tror jag verkligen inte att han är någon douche. Jag har verkligen reflekterat över honom och tror bara han är väldigt osäker och lost. Han vet inte vad han vill. Han behöver nog hitta sig själv och som han sa till mig så behöver han nog vara singel. 

 

Och med de orden lämnar jag nu denna blogg. Jag ska försöka mitt allra bästa att vara mer aktiv och skriva mer här!

 

Natti natti!