myrealself

För några nätter sedan satt jag och tänkte på storesyrran. Hur mycket hon betyder för mig. Helt allvarligt talat vet jag inte vad jag hade gjort om inte min syrra fanns. Det är lite nyheter som dykt upp på senaste tiden som gjort att jag tänkt i dessa banor. 

Hon är verkligen det största stödet jag någonsin haft. Visst, vi bråkar ofta och hon kritiserar mig när jag gör fel. Just kritiken vet jag dock att hon gör för att hon vill mitt bästa. Har jag problem går jag alltid till henne först för att höra och se vad hon tycker och hon kommer alltid med de bästa råden. Hon är klok min syrra och hon har lärt mig mycket. 

 

Bara tanken att hon skulle försvinna från vår värld gör så ont i mig. Så ont att jag nästan tror att jag själv inte hade velat leva om hon inte fanns. Jag har redan förlorat min mamma, så om jag skulle jag förlora min syrra skulle det vara droppen. Hon är både som en mamma och en syster för mig. Hon är den som jag fullt ut kan lita på. Som inte svikit mig. Som funnits där i vårt och torrt. Att hennes flickvän har kommit emellan oss har givetvis varit jobbigt och det är det fortfarande. Men jag försöker att inte lägga så mycket krut på det, iallafall inte nu när jag inte bor med dem längre. Då är det lite enklare att fokusera på annat. Men att syrran ringer mig nästintill varje dag och att vi pratar i minst 30 minuter varje gång, det visar hur starkt vårt band är. Vi kan ringa varandra bara för att.

Vi har alltid haft "that special sisterly bond", sedan barnsben. Vi förstår varandra, vi har exakt samma humor och vi finns där för varandra. 

 

Så som storesyrran har behandlat mig, och saker hon lärt mig, på samma sätt vill jag behandla min småsyskon. Vara ett gott exmpel och vara där för de, visa att det finns vuxna runt om de som bryr sig om de, som de kan komma till om de har problem eller behöver råd. Det är inte alltid som Ursula och farsan kommer kunna göra det för de. Därför känns det tryggt att jag och syrran kan finnas där för de, trots de omständigheter de befinner sig i.