myrealself

Läste ett intressant blogginlägg precis. Den hade en ganska feministisk synvinkel och handlade om hur kvinnor/tjejer måste undangömma sig/eller känner sig obekväma så fort de blir bemötta av män på exempelvis tunnelbanan, krogen eller på en busshållplats. Alla vi tjejer vet ju vad allting oftast (självklart inte alltid) handlar om = ligg. Därför kanske vi sätter på oss hörlurarna för att undvika kontakt, eller kollar åt ett annat håll när vi märker att en kille tittar på oss. I blogginlägget och i kommentarerna var det otaligt många kvinnor/tjejer som sa sig bete sig på detta sätt runtomkring män för att de inte ville verka "bitchiga" eller taskiga när de haft en konversation med en kille men sen inte velat ge sitt nummer till denne, och det väl är dags att "dissa". Eller att man överhuvudtaget måste komma på ursäkter som att "man har en pojkvän", för att inte verka taskig. 

 

Jag kan själv säga att jag känner igen mig och jag tror att många tjejer gör det (som man också såg exempel på i bloggkommentarerna till blogginlägget). Skribenten avslutar blogginlägget med att säga att hon tycker det är så trist att tjejer inte kan prata med killar bara för att prata, utan att de ska behöva känna sig obekväma och/eller avvisa dem på sätt som de gör idag. Hon fortsätter vidare med att säga någonting i stilen med att: "tänk hur många vänner jag gått miste om eller förlorat på vägen, när jag måste bete mig på det här sättet?". Och det stämmer ju. Om killar och tjejer bara hade kunnat snacka, utan att det hade legat något bakomliggande i det och utan att man hade känt sig obekväm, så hade vi människor kunnat vara de människor vi verkligen är, vi hade kunnat leva ett lyckligare liv och vi hade fullt ut kunnat vara de sociala varelser vi är skapade till att vara. Skribenten menar att problemet ligger i könsroller, dvs förväntingen om hur en man/kvinna SKA vara. Vilket jag kan hålla med om till viss del, men jag tror att det handlar väldigt mycket om kultur också. Till exempel vart jag bemött av män i USA, men jag kände aldrig den där obekväma känslan när jag pratar med männen där, som jag gör med männen här. Iallafall inte i samma stora utsträckning. Visserligen var jag lite påverkad av hur jag är i Sverige och var en aning blyg, men det kändes inte alls lika obekvämt. Där känns det som att killar kan prata med en utan att det ligger något motiv bakom det. Så jag tror att det kanske är en blandning mellan samhällets förväntingnar av hur en man och kvinna ska vara, men också kulturella aspekter.